Nyss hemkomna efter en härlig kväll hos våra vänner som bor i ett fint, litet flerfamiljshusområde utanför Stockholm, känner jag att jag måste dela med mig av en tanke som ofta slår mig när jag är där.
I kväll var det halt och då bommarna in till området var öppna när vi kom dit körde vi in och tog oss fram längs de smala, slingrande gångarna, lite bredare än ordinarie gångbanor, och parkerade halvt uppe på gräsmattan utanför deras port. Där finns egentligen inte plats att parkera och man får egentligen inte göra det - men rullstol i isiga backar är ingen bra kombination.
Entrén är utan nivåskillnad, det finns hiss, lägenheten är rymlig och utan nivåskillnader och det går att komma in på toaletten. Men - jag skulle aldrig kunna bo där. Jag brukar tänka på det när jag besöker dem själv ibland och parkerar utanför bommarna och ska ta mig upp för de branta gångarna för egen maskin. Inte heller utan halka, snö eller löv skulle jag klara den sträckan med matkassar och datorväska, så som jag ofta är lastad när jag kommer hem på kvällen.
Tyvärr växer det upp allt fler sådana områden, och stängs av äldre som tidigare fungerat, genom att man omöjliggör parkering tillräckligt nära entrén för att boendet skall bli användbart för den som har svårt att röra sig. Det blir naturligtvis säkrare och tryggare för många på det sättet - men många utestängs eller berövas ett boendealternativ. Vi måste istället lära oss att hitta lösningar som fungerar för alla. Så som det går till i dag ställs intressen mot varandra och någon förlorar och får styrka på foten.
Recent Comments