Att DHR behövs och har en viktig roll att fylla är det för mig ingen tvekan om. Ibland blir det extra tydligt. Läs Wenche Willumsens betraktelse från verkligheten, om ett telefonsamtal som förflyttade henne till en tid hon hoppats var historia. http://www.svenskhandikapptidskrift.se/index.php?page=archives&year=2009&news_id=425&showOnlyTags=6
Jag både ledsen och arg när jag läser detta och lite rädd, rädd för att en handläggare kan och har en sån syn på dem hon beviljar assistans. Vad får de dessa felaktiga regler ifrån? Det står tydligt i lagen att vi som har assistans har rätt att leva likt ett liv utan vårt funktionshinder och det verkar en del tolka som "fan tolkar bibeln"
Tyvärr är nog "carinas" historia inte unik, jag får en hel del mejl då privat där jag blir mörkrädd hur assistansen fungerar. Ngn skrev häromdagen till mig: det borde finnas kurser i att ha assistans o jag håller med. Dhr o vi som är medl där måste kämpa så att våra rättigheter bibehålls. Vågar inte ens tänka hur det går för dem som nästa år år får personlig service i stället, i detta läge säger jag: gudskelov att man e så "illa däran " o får behålla LASS
Posted by: LOTTA OTTOSSON | 17/03/2009 at 01:52 em