Tiderna förändras

När jag flyger till och från Arlanda reser jag alltid, sedan några år tillbaka, med Arlanda Express.

Jag uppskattar friheten att själv bestämma över min anslutningsresa istället för att förbeställa färdtjänst. Retar mig gör jag dock varje gång på det avstånd/glapp som finns mellan perrongen och vagnen, vilket innebär att tågvärden måste lyfta fram den lilla metallskenan för att täcka "avgrunden" jag annars skulle åka ner med framhjulen i.

Detta bök är dock ingenting jämfört med hur det är att åka Flytoget mellan Gardemoen och Oslo. De vagnarna har tre trappsteg och när man kommer som rullstolsanvändare öppnar tågvärden fronten på översta trappsteget, drar - med handkraft - fram den tvådelade rampen och drar isär den och puttar därefter upp personen som använder rullstol för den rätt branta lutningen. Det går, men det är en särlösning som tar tid och som kräver styrka.

När jag i helgen var i Oslo och åkte Flytoget i samband med vårens seminarium och styrelsemöte i vårt nordiska samarbete, NHF, blev det så tydligt för mig hur positionerna ändå flyttats fram.

Jag åkte Flytoget första gången i slutet av 90-talet, när det var helt nytt och före Arlanda Express, i samband med resor i jobbet när jag var på TV3, till vår systerkanal TV3 Norge. Jag minns min upplevelse av hur fantastiskt det var att kunna åka som alla andra, att inte vara hänvisad till ännu mer särskiljd lösning som att ta taxi. När jag nu upplever det som bökigt och förfasas över hur lång tid det tar och hur krångligt det är och hur värdarna måste slita med rampen och mig inser jag att det gått framåt, åtminstone i vår egen inställning till tillgänglighet och användbarhet och Design för alla - och den, inställningen, är inte nog så viktig för hur framtiden blir.