Prenumerera via RSSVet att tillgänglighetsdatabaser av olika slag framhålls som lösningen på tillgänglighetsproblemet, bland annat från flera av våra partier. I dagarna har Handisam släppt sin rapport.
Jag ser dock databaser av detta slag som något ålderdomligt och en eventuell harmonisering skulle gjorts för flera år sedan - att göra detta nu uppfattar jag som helt fel i tiden och som ett åtgärd i fel riktning. Utifrån den svenska lagstiftningen på tillgänglighetsområdet, nationella handlingsplanen från år 2000 och tillägget om Enkelt avhjälpta hinder i PBL från 2001 borde vi i dag istället befinna oss i den diskussion om att införa databaser/identifiering som talar om vad som INTE är tillgängligt. Det går alldeles för långsamt på tillgänglighetsområdet och genom att nu börja prata om nationella databaser legitimerar man anser jag denna långsamhet och den låga prioritering som gäller.
Jag reagerade starkt på att Handisam förra våren fick ett uppdrag att utreda frågan om tillgänglighetsdatabaser. Jag framförde ståndpunkten att jag inte ansåg detta vara något som Handisam skulle arbeta med. Handisam borde enligt min uppfattning ligga mer i framkant och stå för nya sätt att arbeta.
Jag tycker därför det är positivt att man från Handisam, när man i dagarna lämnat sin rapport, kommit fram till att en nationell tillgänglighetsguide, inte är att rekommendera. Jag önskar dock att man gått längre i sina ställningstaganden och jag är - som vanligt - bekymrad över den roll SKL föreslås ta.
Jag håller helt med dig, Maria. Tillgänglighetsdatabaser är ett misslyckande och jag vet inte hur många gånger jag fått argumentera mot politiker som på fullaste allvar tror att det är lösningen på allt. Troligen eftersom de tänker sig att "Då vet man ju var man kommer in och inte!".
Inte nog med det rent felaktiga ideologiskt sett med att ha en databas över tillgänglighet, istället för en över det som borde vara undantagen: otillgänglighet; det är som om de inte ens övervägt hur det skulle se ut i deras eget liv. Om man är ute på stan en dag och spontant vill äta på restaurang, ska man in i tillgänglighetsdatabasen och titta då? Ska man planera sin kissnödighet utifrån databasens uppgivna toaletter? Det funkar inte praktiskt och rimmar illa med (det åtminstone på papperet utsatta) målet att allmänna platser och lokaler ska vara tillgängliga. Punkt. Som du säger riskerar det att ytterligare legitimera den rådande, bedrövliga situationen.
Posted by: Hans Filipsson | 22/04/2009 at 01:50 em
Hej Maria. Håller med att tillgänglighetsguider ofta är en "fjäder i hatten" för kommunerna. I Västerås använder man en lösning som gör att man dels har en tillgänglighetsguide för att informera allmänheten, men även arbetar aktivt med enkelt avhjälpta hinder och påverkansarbete för bättre tillgänglighet. Efter inventeringen där inventeringspersonalen diskuterar med verksamhetsansvariga om tillgänglighet, lämnas en automatiskt genererad återkoppling på de enkelt avhjälpta hinder man fann i lokalen efter inventeringen. På Stadsbyggnadskontoret har man anställt en person som följer upp återkopplingen och kontaktar fastighetsägaren och ålägger denne att åtgärda hindren. Läs mer på vår hemsida www.intill.nu
Posted by: Johan Winder | 05/06/2009 at 06:32 em