DHR-bloggen

Pa väg hem

Om några timmar sitter vi på planet på väg hem till Sverige igen. Det har varit en underbar vecka med många beståndsdelar.

Vi lämnar Island med många minnesbilder på näthinnan. Minnesbilder av ett starkt folk, som levt och lever isolerat, sa modernt och långt framme - på samma gång med en unik förankring i sin historia och sitt ursprung. Tror deras stora kulturella intresse och engagemang är en av förklaringarna till att de klarar dessa speciella betingelser, har bland annat läst att var tionde islänning beräknas ge ut en bok under sin livstid.

Tecken på krisen ar svåra för förstagångsbesökaren att yttra sig om. Vi har förstått att turismen ökat, på samma gång som allt fler blir arbetslösa och det blir allt svårare att fortsatta bedriva sin näringsverksamhet. Vi pratade med en kvinna som precis skulle slå igen sin butik med smycken och hantverk mitt i Reykjavik, hon klarade inte längre av de ständiga hyreshöjningarna för butikslokalen, tre-dubbel hyra pa två månader.

Luften är ren och lätt att andas, hela omgivningen, så väl i stan som ute på landsbygden, andas renhet. Inget skräp här inte. Det som tagit mig med störst storm ar den dramatiska naturen med de stora variationerna, vida slätter med milsvid sikt, höga berg, tundra, ökenliknande månlandskap, samma stora variation visar också vädret. Islänningarna skrattar när vi frågar vad det ska bli för väder och svarar 'sol, regn och hagel'. Vi har stadsvandrat i strålande sol, badat i Blå lagunen i hagel samt kört på landsbygden i störtregn. Vi har ätit delikat lamm och färsk fisk, hummer flera gånger. Det enda jag saknar är grönsaker... blev också överraskad över att det var så kallt, 12 grader är medeltemperatur i juli.

De turistmål och sevärdheter vi besökt har alla fungerat rätt så bra med rullstol - byggnaderna har varit tillgängliga men på grund av brant lutande gångbanor och gångbroar hade jag inte kunnat njuta  och ta del av naturupplevelsen om jag inte haft hjälp. Jag tror dock det skulle vara betydligt svårare att bo i Island än det är att komma på tillfälligt besök. Många butiker, restauranger, företag, kontor och så vidare inne i stan är man med nedsatt rörelseförmåga helt enkelt  utestängd från. Det som är nybyggt fungerar bra. Men när man gjort anpassningar i efterhand av befintlig byggnation är det oftast med ramper så branta att jag knappt klarar dem ens med hjälp. Tillgänglighetsskapande åtgärder i form av räcken, markeringar och talad information lyser med sin frånvaro. En annan påtaglig skillnad mellan Stockholm/Sverige och Reykjavik är alla de nedfasningar man gjort av trottoarkanten vid övergångsställenaa. Ambitiösa lösningar med olikfärgade släta stenar, men som på grund av att de avslutas med stora ojämna stenar, att man inte avfasar till 0-kant och då det på grund av den lösa lavasanden/lavajorden blir sättningar, blir flertalet fullkomligt oanvändbara och ibland rent farliga.

Det ar alltid inspirerande att träffa andra som brinner för samma sak, att jämföra och diskutera angreppsätt och lösningar - den nordiska konferensen om tillgänglighet, användbarhet och design för alla gav också många värdefulla kontakter. Att möta en ny kultur, upptäcka ett nytt land och dess traditioner, mat, folk, historia och i detta fallet inte minst natur - ger energi och avkoppling. Sist men inte minst har jag och min älskling för första gången på många månader fått några dagar tillsammans och det har varit härligt : ).  

Glappet

Det finns ett stort glapp mellan de individuella förutsättningarna/de verkliga kraven och de samhällskrav som ställs på exempelvis tillgängliget och användbarhet.

 

Detta konstaterade en av föredragshållarna vid den nordiska konferens med rubriken "Hur bygga en stad for alla?" jag precis medverkat vid.

 

När det var min tur plockade jag upp den tråden och spann vidare på detta glapp som också aterfinns i skillnaden mellan de förväntningar vi inom handikapprörelsen, vi som ar beroende av den beromda tillgangligheten har, och det som politiker och tjänstemän tror ar tillgangligt och anvandbart.

 

Tidigare i våras pågick en debatt pa sht.se om "den förfalskade verklighetsbild" Handisam ger. Aven här har vi ett stort glapp. Mellan det Handisams statstjanstemän ser i ändrad inställning och tonläge kring frågor som rör personer med funktionsnedsättning hos staliga myndigheter och i departementen. Denna förändring har dock långt tills den når och blir verklighet i vår vardag, den syns ännu inte hos oss som lever med funktionsnedsättning och då blir sådana uttalanden klart provocerande.

 

Min dröm om värmeslingor

för att få bort snö och is pa gångbanor, trottoarer och parkeringsplatser är med hjälp av jordvärme i överflod verklighet på Island.

På väg åt rätt håll med friskolorna?

Friskolor ska inte kunna neka att ta emot elever med funktionshinder, föreslår regeringen.

I dag kan friskolor säga nej till elever med funktionsnedsättning om det skulle medföra betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter.

Men om kommunen betalar vad det kostar ska friskolan inte kunna neka att ta emot funktionshindrade, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) till Sveriges Radios Ekoredaktion i dag. Skollagen ska enligt honom skärpas på den här punkten.

DHR driver frågan att krav skall ställas på tillgängliga lokaler vid tillståndsgivningen for att starta och bedriva friskola, pa samma sätt som krav ställs pa värdegrund och kunskapsmål, men vad jag förstår är inte regeringen beredd att ta det steget - dock, ett steg i rätt riktning måste man se detta som!

Ur Havamal

71. Den halte rider häst,
den handen mist, blir herde,
den döve duger i strid.
Blind är bättre
än att bränd vara;
ej av någon nytta är liket.

Lika för alla klingar falskt i valrörelsen

Läs Nisse Duwähls debattartikel inför valet till EU-parlamentet, på SHT.se.

Hur ser det ut hos dig?
Ar valstugorna tillgängliga för alla?

Om inte - kontakta partierna, såväl lokalt som nationellt, använd gärna de gröna Öppna Sverige!-korten!

Det tänker jag göra.

Förälskad

i Island!

Befinner mig sedan i måndags i Island, mitt första besök i detta vårt grannland. Har ännu inte sett mer av själva landet än den fem mil långa vägen från flygplatsen in till Reykjavik, men har blivit överförtjust i Reykjavik, som vi promenerat omkring i hela eftermiddagen och kvällen, samt hänförd av den storslagna utsikten från hotellrummet över staden, havet några kvarter bort och på andra sidan viken de höga bergen med snö kvar på toppen. Solen har strålat hela dagen, och fortsätter eftersom vi är på midnattsolens breddgrader, men hu så kallt! Märkligt med den skira försommargrönskan och blomdofterna i kombination med kylan.

Har bjudits in för en nordisk konferens om tillgänglighet kallad 'hur bygger vi en stad for alla' arrangerad av Nordiska Ministerrådet, inbjuden for att delge synpunkter och erfarenheter fran handikapprorelsen. Det har varit intensiva och inspirerande dagar.

Nu stannar jag och min älskling, som följt med, kvar några dagar privat och har lite semester. I morgon bär det av ut pa landsbygden med bil.    

Ser fram emot nästa riksdagsval

av den anledning att jag förstått att det kommer vara flera kandidater med nedsatt röreleseförmåga, spridda mellan partierna, som ställer upp!

Självklart är det inte så att man blir en bättre politiker för att man har har svårt att gå, inte kan använda sina händer eller har behov av rullstol. Det är inte heller säkert man är speciellt engagerad i frågor som rör personer med funktionsnedsättning, eller för en bra sådan politik, även om den egna erfarenheten naturligtvis ger ytterligare en dimension.

Men - den dag vi får vår första riksdagsledamot, för att inte tala om minister, med synlig nedsatt rörelseförmåga kommer det innebära en oerhört viktig milstolpe på samma sätt som när första kvinnan valdes in, eller första invandraren, eller första öppet homosexuella.

Vad kan vi lära av den amerikanska handikapprörelsen?

Kan vi lära något av den?

Förra veckan lyssnade jag till en intressant föreläsning där Lars Lindberg jämförde svensk och amerikansk handikapprörelse.

Våra länder är så olika vad gäller välfärd och den politiska apparaten, så det är kanske inte alltid helt enkelt att jämföra. Men visst kan vi lära och framför allt inspireras!

Man är bättre än vi på att arbeta "cross-disability" och att samlas kring EN fråga i taget. Rörelsen arbetar parallellt med proffslobbysim och gräsrotsaktivism. Tror vi behöver ta till oss båda de perspektiven i vårt arbete. När det gäller enfrågeengagemang bortom krånglig byråkrati är Marschen för tillgänglighet ett lysande exmepel där det konceptet nått framgång också här! 

DO invigt

Att ha en rättighet betyder inte att man får den, konstaterade DO Katri Linna i sitt tal då den nya samlade diskrimineringsmyndigheten invigdes av Nyamko Sabuni förra veckan.

Till musik, mat och mingel trängdes representanter från organisationer för och av personer som omfattas av diskrimineringslagstiftningen, med före detta HO och JämO. Före detta DO är ju Katri Linna själv som nu fått utvidgat ansvar, före detta HomO Hans Ytterberg såg jag inte till, kanske var han upptagen med sitt pågående utredningsarbete om bristande tillgänglighet som diskriminering.

Det blev tillfälle till flera intressanta och värdefulla diskussioner.

Jag anser att vi skall bilda allianser och slåss för våra rättigheter tillsammans med andra grupper som riskerar diskriminering, då är det viktigt att vi håller oss framme och är med där frågorna om mänskliga rättigheter i ett vidare perspektiv diskuteras! Vi var endast en handfull representanter för handikapprörelsen. Var fanns alla andra?

Läs om invigningen och ladda ner Katri Linnas tal på DOs hemsida.