Följ debatten om "Stockholm - världens mest tillgängliga huvudstad" på DN

Det började med Dagens Nyheters rapportering om DHR Stockholmsavdelningens årliga inventering av uteserveringar för 1,5 vecka sedan och har därefter följts upp av ytterligare tre artiklar om tillgängligheten - eller avsaknaden av den - i Stockholm som skall bli världens mest tillgängliga huvudstad nästa år. Ett löfte som avgavs redan 1998, två år före Nationella nationella handlingsplanen för handikappolitiken (2000) där ett av de två mätbara målen är Enkelt avhjälpta hinder.

Jag som själv bor här har vid flera tillfällen berättat om hur stor skillnad jag ser i gatumiljön. Tillgänglighetsprojektet bedriver ett systematiskt arbete med att göra om bland annat trottoarer, övergångsställen och busshållplatser. Sedan några år tillbaka är det så stor skillnad att jag nu - den snöfria delen av året - kan ta mig rullandes själv inom min stadsdel, i och till och från city. Det är en underbar känsla och en stor förändring. Redan 2005 tilldelade DHR och SKL Tillgänglighetsprojektet priset Årets tillgänglighetskommun.

När det däremot gäller att komma in på ställen har inte mycket hänt. Tittar man på möjligheten att äta ute, gå på bio, se teater, shoppa utom i de stora galleriorna, träna på gym, välja tandläkare/sjukgymnast, klippa sig, fixa naglarna o s v har det enligt min bedömning inte skett någon märkbar förändring sedan 1998 då målet om världens mest tillgängliga huvudstad sattes eller 2000 då nationella handlingsplanen beslutades eller 2003 då föreskrifterna om enkelt avhjälpta hinder trädde i kraft.

Det är nästan som om den byggda miljön stått still trots alla dessa politiskt fattade beslut, trots allt som byggts nytt eller byggts om.

Nära mig finns exempelvis en länga med fantastiska butiker, en av dem en exklusiv chokladbutik. Lokalen bytte verksamhet för några år sedan och byggdes då helt om med påkostad inredning. Att i det sammanhanget bila ur govlet vid entrén för att undanröja nivåskillnaden på ca 10 cm och passa på att göra tillgängligt hade inte inneburit någon större kostnad. Men det gjorde man inte. Inte heller när fastighetsägaren strax efter gjorde om hela fasaden längs längan åtgärdades nivåskillnaderna. Med denna nonchalans och med detta sätt att strunta i bestämmelser kommer Stockholm aldrig att bli världens mest tillgänliga huvudstad. 

Läs artikelserien i DN.