Sårbara särlösningar

Tillgänglighet som bygger på särlösningar blir, förutom särskiljande och exkluderande, också väldigt sårbar. 

När tåget från Växjö i lördags annonserades som 23 minuter försenat var det intressant att studera reaktionerna bland oss väntande passagerare på perrongen. Alla började naturligtvis oroa och planera för hur man skulle hinna till anslutningen från Alvesta, eller hur man skulle göra om man missade den.

Jag och Ken, DHRs förbundssekreterare, funderade över hur det skulle gå om vi missade det tåg vi skulle byta till i Alvesta. Skulle vi kunna komma med nästa eller nästnästa tåg från Alvesta? Dels var det ju inte säkert att de följande avgångarna skulle ha plats för rullstol/rullstolslyft, och om det fanns var ju risken stor att de max två platserna redan var bokade av annan rullstolsanvändande resenär. Våra medresenärer utan nedsatt rörelseförmåga började dock genast fråga efter anslutningsbuss som SJ borde sätta in sträckan Växjö-Alvesta, och i informationen tyckte man att vi borde ta en taxi, tills man förstod att det inte var något alternativ för den som har elrullstol. Nu löste det sig, tåget mot Stockholm inväntande och vi kom hem vid ungefär utsatt tid.

Peter, som för någon månad sedan inte kom av tåget i Uppsala för att det saknades personal med kunskap i att hantera liften, råkade i går kväll ut för en liknande händelse då hans flight från Malmö till Stockholm ställdes in och passagerarna hänvisades till bussresa med otillgänglig och oanvändbar buss från Malmö till Kastrup. Detta kan man i dag läsa om i UNT. Vi måste sluta med alla dessa sårbara särlösningar som fallerar när en del i kedjan inte fungerar.