Min känsla för snö

Genom våra franska balkongdörrar ser jag den vita världen utanför. Allt är snötäckt, gatan och trottoarerna är också de fortfarande vita, liksom gatlyktorna, fönsterblecken, takrännorna. För tillfället har snöandet de senaste dagarna stannat upp.

Det är vackert, vitt och inbäddat, ljuddämpat och stämningsfullt. Tycker om att världen ter sig renare, ljusare och tystare. Det har varit härligt med en vit jul- och nyårshelg, det hör ju liksom till med snö på vintern här uppe hos oss i norr.

Men, min känsla är inte odelad på något sätt, snarare tvärtom. 

Den glada överraskningen, som också jag känner när den första snön faller, byts snabbt mot en rätt så djup nedstämdhet då insikten om den instängning och begränsning som nu väntar, kanske för många månader framåt, sjunker in.

Denna sinnesstämning brukar hålla i sig några dagar, sedan är det bara att gilla läget, inse att uterummet för mig är stängt, att jag kommer vara hänvisad till färdtjänst i betydligt högre utsträckning än annars och att jag kommer tvingas välja bort engagemang på adresser där det är för riskabelt att bli dragen genom/över snövallar.

Min nedstämdhet byts mot ilska över den undermåliga snöröjningen generellt och över att ambitionen att vara världens mest tillgängliga huvudstad så lättvindigt sätts ur spel då i princip ingen av de nedfasningar från trottoarerna som gjorts under de senaste åren snöröjs. Som skattebetalare förundras jag över att det är så lätt att bortse från att de besparingar man gör på ett verksamhetsområde (snöröjningen) blir kostnader på andra områden (ökade färdtjänstkostnader, ökade sjukvårdskostnader) samt intäktsbortfall då människor håller sig inne istället för att shoppa, gå på bio och restaurang, ja kanske inte ens kan ta sig till jobbet.

Men - min vardag klarar jag eftersom jag är lyckligt lottad att ha garage under huset där vi bor och under min arbetsplats på DHRs förbundskansli, det finns dessutom garage under Västermalmsgallerian där jag gör mina flesta inköp. Jag behöver alltså inte, en dag utan externa möten, befatta mig med snön och att köra bil i det här väglaget, det gillar jag!

Har precis kommit in efter att i en halvtimme rullat fram och tillbaka utanför vår port, längre än så kommer jag inte. Antagligen såg det rätt knasigt ut och det fanns säkert en och annan granne på andra sidan gatan som undrade vad jag höll på med... Jag var helt enkelt ute på söndagspromenad : )!

Gläds dock självklart med alla barn (och vuxna) som njuter av snölekar och vintersport. Njuter av att (på film) se min lille gudsons första åk i pulkabacken när snön kom för två veckor sedan. Minns den underbara snögrotta jag och min kompis grävde ut i de enorma snövallarna på vår tomt en vinter på 70-talet samt de skräckblandade turerna med sulkypulka bakom pappa i skidspåret.

Comments

[Helena]

Vilka rader! Så sanna men säkert inte många gående som inser hur ni som sitter i rullstol har det en dag som denna!!!
Eftersom jag känner dig vet jag ju hur stark du är på det psykiska planet o att du klarar detta! Men....jag håller fullständigt med dig, framkomligheten måste ju vara lika för alla!
Alla klagar i tidningar, tv o radio på att snöröjningen är för dålig för bilister, cyklister o gående men det är sällan man ser eller hör något om rullstolburna! BRA att du kämpar Maria! Kram!