DHR-bloggen

Fem år har inte gjort någon skillnad

Rensar bland mappar och dokument på datorns hårddisk. Oavsett om min bärbara ständige följeslagare kan få förlängt liv eller behöver bytas ut är denna sortering och rensning nödvändig. Hittar ett fem år gammalt dokument, ett uttalande gjort vid DHRs Stockholmsavdelnings årsmöte i mars 2005.

Det känns väldigt aktuellt...:

"Återigen har vi upplevt en vinter med katastrofal snöröjning i Stockholm, en snöröjning som missköts så den ofta skapar fler hinder än den undanröjer.
Snö tippas på handikapparkeringsplatser och vallar plogas upp vid övergångsställenas avfasningar. Snöhögar lämnas där de förhindrar åtkomst till källsortering, bankomater och signalstolpar med mera.
Snöröjningen måste förbättras om Stockholms målsättning att bli världens mest tillgängliga huvudstad år 2010 ska kunna förverkligas. En tillgänglig stad skall vara tillgänglig under alla årstider!
Stockholm den 19e mars 2005"

Ok, jag vet - den här vintern är extrem och det har varit svårt för snöröjarna att hinna med, alla kommunala snöröjningsbudgetar har spräckts och så vidare.

Men - det är ju inte det som är problemet, problemet är vilka krav staden/kommunen ställer på snöröjningen, vilka instruktioner man ger om hur den skall utföras. Dessutom - snöröjningen har inte heller tidigare år, med betydligt mindre snö, tagit hänsyn till kraven på tillgänglighet och användbarhet.
Är det ok att tippa snö på parkeringsplatser för personer med nedsatt rörelseförmåga?
Tycker man att snö skall tas bort eller istället stjälpas på den del av övergångsstället som är nedfasad för allas framkomlighet?
Är det ok att bankomater, övergångsställenas signalstolpar med mera spärras av av snövallar?

Vi har från DHRs sida påpekat och påminnt om detta i åratal. Kanske kan vi nu få draghjälp i våra högst rimliga krav av det faktum att fler än någonsin - också personer som i vanliga fall inte har nedsatt rörelseförmåga - denna vinter påtagligt fått sin vardag och sin rörlighet påverkad av snön. Inte för att det borde behövas, men kanske förstår nu fler vad vi hela tiden pratat om.

Senaste ledaren

Nu finns min senaste ledare att läsa på SHT på webben!

Varför alla dessa särlösningar?

Det frågade Marie-Louise Jungelin, Unga Synskadade, i dagens avsnitt av Välviljans apartheid som handlade om att det är så få personer med funktionsnedsättning som finns i arbetslivet. Marie-Louise Jungelin är utbildad jurist och kriminolog - men har aldrig jobbat som det. – Jag har aldrig fått chansen till det eftersom ingen har velat eller vågat anställa mig, säger Marie-Louise.
Johan Bredberg är utbildad gymnasielärare och har sökt ett trettiotal lärarjobb utan resultat. I de fall han nämnt i ansökan att han sitter i rullstol har han inte kallats på intervju.

Generellt kan man grovt räknat säga att 50 procent av oss med funktionsnedsättning i Sverige i arbetsför ålder har ett jobb. Tittar vi på DHRs medlemmar, personer med nedsatt rörelseförmåga är det endast 40 procent, alltså fyra av tio. Av dessa fyra är det så få som EN, alltså tio procent, som har en anställning på den ordinarie arbetsmarknaden och utan lönebidrag. Detta trots att den eftergymnasiala utbildningsnivån bland personer med nedsatt rörelseförmåga är lika hög som bland befolkningen i stort.

Det är förfärliga siffror.

Tyvärr vet vi också att sysselsättningen för personer med nedsatt rörelseförmåga inte - så om på arbetsmarknaden i stort - gick upp vid den senaste högkonjunkturen.

Som en av förklaringarna ser jag att ivern efter särlösningar gått över styr - detta har i viss mån bidragit till ett "vi och dom-tänk", en uppdelning av människor.

Det behövs lönebidrag, det behövs särskilda anställningar av det slag Samhall erbjuder. Men - lönebidrag och Samhall har under flera år varit det så väl omedelbara som automatiska svaret på hur fler personer med funktionsnedsättning ska komma ut i arbetslivet - vilket vaggat in så väl arbetsgivare, arbetförmedlingen och andra inblandade myndigheter, politiker som i vissa fall arbetstagare i en världsbild där möjligheten att få ett arbete på samma villkor som andra bleknat allt mer.

Jag är glad att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i programmet var så tydlig med att han ser ett behov av hela spektrat. Som det stora hindret ser han arbetsgivarnas attityder och det tror instämmer jag i.

Har visat den här på bloggen tidigare, men kan inte låta bli att göra det igen: Handisams film Anställningen

Ljusglimtar

I en tillvaro som ur ett tillgänglighetsperspektiv ofta kan te sig rätt dyster vill jag dela med mig av två ljusglimtar från helgen som gick.

Då lördagsförmiddagens effektiva hemmaarbetande framåt eftermiddagen övergick i en längtan efter lite lugnare avkoppling i form av film och något gott - exempelvis en semla... - gav det en känsla av frihet att faktiskt kunna välja att inhandla den på vårt närmaste konditori istället för på Ica. Thelins på St Eriksgatan har fram till i vinter haft ett utestängande trappsteg, detta är nu i samband med renovering bortbyggt så det går att komma in också för kunder som har gångsvårigheter, använder rollator eller rullstol. Det återstår fortfarande detaljer, men för varje gång jag varit där sedan det går att komma in har det blivit bättre vad gäller tillgänglighet och användbarhet.

Den vackra vintersöndagen avnjöt jag tillsammans med vänner på ro- och energigivande Ulriksdals slottshandelsträdgård. Älskar luften, fuktigheten och dofterna i växthusmiljö. Insöp skönheten och hoppet om vår från plantor och knoppande tulpaner, i kombination med många koppar kaffe, skratt och djupa samtal vid vårt bord i cafet. Det finns möjlighet att parkera utanför, marken är plan och entré och hela anläggningen är utan nivåskillnader. Minns svagt hur jag, när jag precis börjat som ombudsman på DHR, för sju år sedan, fick ett samtal från ägaren Rappne som skulle bygga om och ville ha tips. Minns också branta lutningar och svårigheter att ta sig fram från ett tidigare besök för länge sedan.

Det finns hopp, mitt i verkligheten av felaktig, utestängande nybyggnation dyker ljusglimtar upp i form av tidigare utestängande miljöer som nu välkomnar.

Nio år senare: Dags att ta krafttag...

För några veckor sedan publicerades i Göteborgsposten en artikel om tillgänglighetsarbetet, undertecknad av Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, SKLs ordförande Anders Knape och Handisams generaldirektör Carl Älfvåg.

Vid en första genomläsning kan man känna:
- Ja, vad bra! Äntligen uppmärksammar de frågan och tar tydligt ställning.
Jag noterar bland annat att retoriken delvis är en annan, två stycken i mitten skulle till och med kunna vara hämtade från DHRs material.

Så sjunker budskapet in och jag blir allt argare utifrån att jag vet så mycket mer än det som framgår i texten. Det är så dags att "ta krafttag" nu... Kraven på tillgänglighet vid nybyggnation har vi haft i decennier, bestämmelserna om enkelt avhjälpta hinder i nio år. Jag vet hur DHR i flera år uppmärksammat regeringen (både nuvarande och förra) på den bristande kommunala tillsynen när det gäller tillgänglighet och användbarhet och på all nybyggnation som inte uppfyller ens grundläggande krav.

Vi har dessutom en annan minister än den undertecknande, den för byggområdet ansvarige - miljöminister Andreas Carlgren -  som vad jag vet inte en endaste gång tagit ställning för det självklara att plan- och bygglagen skall efterlevas och att ett samhälle byggt för alla är en avgörande faktor för hållbar utveckling.

Läser artikeln en gång till. Den ger en fadd och bitter eftersmak.

Underjordiska fällor

Utrymningssäkerheten är definitivt inte den bästa för personer med funktionsnedsättningar, även om kraven skärpts är de inte tillräckliga.

Än värre är det när vi kommer till utrymmen under jord.

Parkeringsgarage är i det närmaste omöjliga att utrymma för den som har nedsatt rörelseförmåga - så som kraven ser ut i dag. Det ställs krav på två utrymningsvägar - men då den ena antagligen utgörs av en trappa vilken den som inte kan gå inte kan använda (hissar får vanligtvis inte användas vid brand) och den andra utgörs av bilinfarten - med en lutning som är alldeles för brant för att ta sig upp eller ned för med rullstol, blir garagen i praktiken fällor.

När det gäller byggnation ovan mark finns möjligheten att via fönster eller balkong få hjälp av brandkåren. En möjlighet som saknas när det gäller garage och den allt mer förekommande underjordiska bebyggelsen. Jag tänker förutom på garage också på de allt fler vägarna som läggs under mark. Butiker och kontor i underjorden är också något som förutspås bli allt vanligare.

Kraven måste stärkas - vi vill se krav på brandsäkra hissar - till att börja med åtminstone när det gäller utrymning från underjorden. Vi accepterar inte att vara det statistiska svinn man får räkna med!

Ovärderliga hissar

Ser på TV4, Kalla fakta om hissar. Varje år sker allvarliga hissolyckor visar Boverkets statistik. En personhiss ska besiktigas en gång per år och annars stängas av. Det är fastighetsägarens ansvar, kommunerna har tillsynsansvar men detta är - enligt uppgifter till TV4 - inget man prioriterar.  Den  bristande kommunala tillsynen har vi ju erfarenhet av också när det gäller tillgänglighet och användbarhet.

En besiktningsman säger att han själv inte skulle åka med en hiss som inte bestiktigats på fyra-fem år.
Dock - för många är hissen enda möjligheten och det är bara att åka med!

Räknar ut att jag en vanlig dag - utan utsvävningar i form av externa möten, besök hos vänner eller aktiviteter av något slag - (ner i garaget hemma, upp ur garaget vid förbundskansliet, ner för att köpa lunch, upp med lunchen, ner till garaget från förbundskansliet, upp ur garaget i köpcentret, en våning till i köpcentret, ner till garaget i köpcentret, upp ur garaget hemma till vår bostad) - åker hiss minst nio gånger.

Jag  kan inte hålla på och läsa på besiktningsklisterlappen för att utifrån det avgöra om jag ska ta hissen eller inte - jag har helt enkelt inget val, dessutom sitter lapparna oftast så högt att jag som sittande inte ser vad det står. Kanske lika bra det...

Underbart med stort engagemang!

De senaste tio dagarna har Socialstyrelsens - för tillfället tillbakadragna - förslag till bedömningsverktyg för personlig assistans varit i fokus i medierna och i bloggvärlden. Tänk att det bara är en och en halv vecka sedan detta började (i offentlighetens ljus, internt hos oss på DHR har frågan funnits med under det år arbetet pågått).

Förra onsdagen gick telefon och mail varma, jag tog för första gången del av det hemligstämplade arbetsmaterialet, referensgruppen hade fått nog och beslutade sig för att - efter att i ett år försökt genomföra sitt uppdrag utan att få gehör -  hoppa av, pressmeddelande förbereddes. På kvällen var jag på det av Socialutskottets alliansledamöter anordnade mötet med handikapprörelsen. Där offentliggjordes beslutet om avhopp. Där överlämnades materialet och reaktionen var omedelbar från tre av de inbjudande riksdagspollitikerna.
- Det här är inte vad vi givit direktiv om!
- Vi ska inte ha klockning av hur lång tid olika saker man behöver hjälp med tar!
- Detta ä brott mot konventionen!
Efter mötet fick jag tillsammans med representanterna från referensgruppen tillfälle till ett lite längre samtal med Kenneth Johansson. bollen var i rullning.

På torsdagen offentliggjordes nyheten genom pressutskick och information på våra hemsidor.
Vår webbupplaga av SHT skrev om nyheten, likaså gjorde Föräldrakraft.
Vid eftermiddagens möte med regeringens handikappdelegation redogjorde jag, som representant för handikapprörelsen och som ordförande för ett av de förbund som funnits med i referensgruppen, för nyheten - vilken departementet ditills missat. Jag informerade om referensgruppens agerande samt överlämnade en utskrift av det 91-sidor tjocka materialet till minister Maria Larsson.

Sakta började frågan väcka uppmärksamhet i medierna. HSO gjorde ett uttalande, likaså gjorde vårt ungdomsförbund Unga Rörelsehindrade. 

I ett nyhetsinslag i TV på fredagkvällen tillkännagav Veronica Hedenmark sin avsikt att starta ett upprop på Facebook och under helgen var kontakterna i bloggvärlden och på Facebook intensiva. I dag - en vecka senare har uppropet över 5 000 undertecknare!

I  måndags ordnades en presskonferens på ett hotell i Stockholm, Assistansuppropet, två ur den avhoppade referensgruppen samt jag - som tog som min uppgift att påtala att möjligheten att få den hjälp man har behov av är att se som en rättighet och att förslaget strider mot konventionens krav på skydd för den personliga integriteten, medverkade.

I mitten av veckan meddelade Socialstyrelsen att man drar tillbaka beslutet att inleda testförsök nu i början av februari - vilket naturligtvis var protestens mest akuta mål och anledning till att denna aktion kom just nu.

I onsdags ställde referensgruppen sina krav för fortsatt medverkan i arbetet.

I torsdags morse fanns referensgruppen representerad i SVTs morgonsoffa, på söndag kommer frågan upp i Välviljans apartheid, då är vår egen DHR-representant med i programmet.

Jag gläds och är stolt över det stora engagemanget denna fråga väckt.

Jag är stolt över DHRs agerande i referensgruppen - vi finns för våra medlemmars bästa, vi finns för att alla människors lika värde inte bara ska vara vackra ord utan bli verklighet.

Jag är tacksam över alla nya kontakter detta lett till, från okända som uppmärksammat frågan och som ur sitt politiska engagemang vill veta mer om politik för delaktighet för personer med nedsatt rörelseförmåga, till nya kontakter med personer inom funktionshinderrörelsen!

Det har varit häftigt att se genomslaget detta fått via internet, facebook, bloggar.
Tack referensgruppen för ert idoga arbete och ert tydliga ställningstagande, tack alla som bloggat om frågan - tänker bland annat på Jonas Franksson (ideologisk ordkonstnär) som också suttit referensgruppen, tack Veronica som startade uppropet, tack alla som skrivit på uppropet och alla som hjälpt till att på olika sätt sprida och uppmärksamma vad som var på väg att hända - att man denna vecka planerade att utsätta människor för denna integritetskränkning i "i skarpt läge".

Tillsammans stoppade vi det!

Frågan är inte avslutad, faran är inte över, men just nu tar vi helg och jag önskar alla som på olika sätt jobbat så intensivt med detta skön avkoppling!

Yes! Socialstyrelsen backar

Det blir inget test av det omstridda bedömningsinstrumentet för personlig assistans, i alla fall inte just nu. Läs mer i SHT.

Rullstol i rutan?

Läs Annika Teaslers debattartikel i DN som på ett mycket tydligt sätt sätter visar på det samhälls- och demokratiproblem det faktiskt är att personer med synliga funktionsnedsättningar inte syns i rutan.

Att tillsätta en programledare med ett synligt funktionshinder skulle inte bara ha ett tydligt symbolvärde för Sveriges Television. Han eller hon skulle dessutom hjälpa till att normalisera en av Sveriges större minoriteter. I förlängningen kan arbetsgivare i tv-soffan se att rörelsehindrade har samma kapacitet som vilken arbetstagare som helst. Framför allt skulle SVT på detta sätt leva upp till regeringens krav på företaget att ”spegla hela landet”. Det är hög tid för det.

 

Jag instämmer till fullo med Annikas ställningstagande och uppmanar Eva Hamilton att ta frågan på allvar, att arbeta med denna del av mångfald lika systematiskt som SVT gjort när det gäller etnicitet.