Tankar en aprileftermiddag i Göteborg

Ja, i dag har det blivit maj månad, men - sitter just nu och rensar i datorn och hittar dessa 10 dagar gamla (frustrerade) reflektioner jag vill dela med mig av:

Det är självklart att alla människors lika värde måste få praktiska konsekvenser och påverka samhällets utformning, lagar och regler. Jag vet att jag är lika mycket värd som vem som helst, det är min fasta övertygelse som jag är tacksam att ha vuxit upp med, djupt förankrad. Men – det krockar.

När vi ser oss omkring i vårt eget land ser vi att tankarna och idéerna definitivt inte fått konsekvenser i praktiken. Kan bara ta den ögonblicksbild jag befinner mig i just här och nu när jag skriver dessa ord. Jag sitter på ett café på Centralstationen i Göteborg. Jag ser mig omkring på människor som står i kö för att köpa kaffe eller ta en öl i väntan på sin avgång eller på någon de ska möta. Jag har tagit en kaffe och sitter vid ett bord i den del av cafét som alla kan nå. Men – drygt hälften av borden står ett trappsteg upp, en nivåskillnad på 15 centimeter delar effektivt upp gästerna. Vet inte när denna del byggdes, men jag har svårt att tro att det där trappsteget var tillåtet när lokalen iordningställdes. Nu är det det definitivt inte, enligt bestämmelserna om enkelt avhjälpta hinder skulle det jämnats ut med ramp för flera ås sedan. Längs fönsterväggen mot passagen i själva hallen finns en två tre, hela åtta datorskärmar där man för 19 kronor i timmen kan ”get online”.  Om man når upp till skärmarna och tangentborden vill säga, de är alla är i ståhöjd. 

Varför sitter jag här och filosoferar då, en onsdag eftermiddag kl 17.30? Jo, i väntan på mitt tåg som gick för 1,5 timme sedan… jag kom inte med då liften inte fungerade, nej –det var inte ett ökänt x2000 tåg utan ett alldeles ordinärt InterCity. Två timmar senare, alltså kl 18 gör jag ett nytt försök – tur att rullstolsplatsen fanns kvar på det.

Så här är det för hundratusentals människor i Sverige, dag efter dag, genom alla olika sysslor och situationer påminns vi om att vår existens ställts åt sidan när rutiner fastslagits, byggnader planerats och inretts, tåg beställts o s v, o s v. Ändå säger regeringen att det blivit så mycket bättre. På vilket sätt då? Jo visst, vi har fått en konvention om rättigheter för  personer med funktionsnedsättning. Med är knappast den svenska regeringens förtjänst. Vad mer har hänt?

Jag vägrar att - och jag uppmanar alla andra att - gå in i rollen som andra klassens medborgare! Vi har samma rättigheter och samma rätt till service, kommunikationer, infrastruktur, verksamheter, varor och tjänster som alla andra i Sverige! Det är inte svårare än så.