Prenumerera via RSSUnder politikerveckan i Almedalen genomförde vi tillsammans med FSDB, HRF, SRF och RTP ett välbesökt seminarium med rubriken Vad får en mänsklig rättighet kosta? Som utgångspunkt hade vi genomfört en enkätundersökning i samarbete med utredningsinstitutet Handu.
- Vi har fått nog!, inledde jag seminariet med.
Åtta av tio av de som svarat uppgav att de kommer prioritera tillgänglighet och bristande tillgänglighet som diskriminering i valrörelsen. Fem av tio kommer prioritera situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning. Ingen är alltså emot – med detta stora stöd borde förändringarna komma, eller?
Förra valet genomförde DHR en enkätundersökning till alla riksdagskandidater, 300 svar kom in. 96 procent sa att man skulle försvara den redan då hotade assistansen som sedan dess bara försämrats. 90 procent ansåg att bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering men ännu en gång har regeringen alltså beslutat om en ny utredning.
Så frågan är, vem är för i tillräckligt hög utsträckning för att ta beslut om kostnader eller för att göra impopulära ställningstaganden? Kan man sätta ett pris på mänskliga rättigheter? Har politikerna makten eller vem är det egentligen som bestämmer?
Lars Lööw, före detta Handikappombudsman och numera kommunikationsdirektör på Samhall, konstaterade att vi under lång tid försökt med perspektivskiftet i Sverige, men att vi har svårt att sluta kategorisera, Sverige är ett segregerat land men vi är för stolta för att se det.
Meta Troell, omvärldsanalytiker vid Svensk Handel, berättade att personer med funktionsnedsättning handlar för närmare 100 miljarder per år, lägger man till vänner och anhöriga blir siffran närmare 140 miljarder. – Tänk att det finns så mycket pengar som ingen vill ha!
Jean-Daniel Morian, projektledare på PR-byrån Westander, konstaterade att det finns en rad perspektiv att använda: medborgarperspektivet, kundperspektivet och intäktsperspektivet. Han såg risken att handikapprörelsen blir ihjälkramad och ansåg att man definitivt ses som kravmaskin, varför det bästa blir det godas fiende.
Det blev ett fartfyllt seminarium med många skratt och stort engagemang från såväl deltagare som medverkande. Alexandra Pascalidou ställde redan i inledningen frågan om det inte var dags att röstvägra, eftersom vi inte tas på allvar som väljarkår?
- Vi har fått nog!, inledde jag seminariet med.
Åtta av tio av de som svarat uppgav att de kommer prioritera tillgänglighet och bristande tillgänglighet som diskriminering i valrörelsen. Fem av tio kommer prioritera situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning. Ingen är alltså emot – med detta stora stöd borde förändringarna komma, eller?
Förra valet genomförde DHR en enkätundersökning till alla riksdagskandidater, 300 svar kom in. 96 procent sa att man skulle försvara den redan då hotade assistansen som sedan dess bara försämrats. 90 procent ansåg att bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering men ännu en gång har regeringen alltså beslutat om en ny utredning.
Så frågan är, vem är för i tillräckligt hög utsträckning för att ta beslut om kostnader eller för att göra impopulära ställningstaganden? Kan man sätta ett pris på mänskliga rättigheter? Har politikerna makten eller vem är det egentligen som bestämmer?
Lars Lööw, före detta Handikappombudsman och numera kommunikationsdirektör på Samhall, konstaterade att vi under lång tid försökt med perspektivskiftet i Sverige, men att vi har svårt att sluta kategorisera, Sverige är ett segregerat land men vi är för stolta för att se det.
Meta Troell, omvärldsanalytiker vid Svensk Handel, berättade att personer med funktionsnedsättning handlar för närmare 100 miljarder per år, lägger man till vänner och anhöriga blir siffran närmare 140 miljarder. – Tänk att det finns så mycket pengar som ingen vill ha!
Jean-Daniel Morian, projektledare på PR-byrån Westander, konstaterade att det finns en rad perspektiv att använda: medborgarperspektivet, kundperspektivet och intäktsperspektivet. Han såg risken att handikapprörelsen blir ihjälkramad och ansåg att man definitivt ses som kravmaskin, varför det bästa blir det godas fiende.
Det blev ett fartfyllt seminarium med många skratt och stort engagemang från såväl deltagare som medverkande. Alexandra Pascalidou ställde redan i inledningen frågan om det inte var dags att röstvägra, eftersom vi inte tas på allvar som väljarkår?
Eller som Lars Lööw kort och koncist avslutade: Se till att bli medborgare! Jag instämmer till fullo!
Töntigt, du vågar inte släppa fram kritiska kommentarer.
Posted by: lg | 17/07/2010 at 03:55 em