DHR-bloggen

Nej, det är inte på långa vägar färdigt!

I dag överlämnar finansminister Anders Borg vårpropositionen. Enligt SvDs ledare denna morgon innebär vårbudgeten "att alla stora vallöften har bockats av" i och med att det Alliansen utlovat är levererat.

Må så vara, att de löften man gemensamt gått till val på är uppfyllda. Men då vill jag passa på att påminna om ett flertal andra löften, som visserligen inte givits tillsammans, gemensamt från Alliansen, utan som enskilda partier och som det definitivt är dags för och som det varit hög tid för länge - även före maktskiftet 2006!

C o FP (samt MP) gick till val med löfte om utökat diskrimineringsskydd, här är det upp till bevis för regeringen. Här är delar av regeringen (M) mycket rädd för att kostnaderna ska dra i väg. Jag vill därför framhålla att det inte handlar om några nya kostnader utan om sådant som redan skulle gjorts. Dessutom - rättigheter har ingen prislapp.

Så har vi då sådant som för att det ska bli verklighet kräver ett reformerat tankesätt - ny lagstiftning behövs inte utan det handlar mer om kurage från politiskt håll, att sätta ner foten helt enkelt och här tänker jag på hur vi bygger och planerar, hur kommunikationerna fungerar och vilkas resurser som tas tillvara på arbetsmarknaden.

Slutligen har vi då reformer som behöver försvaras, rejält! Jag deltog inte själv men har efter det årliga debattforum som i helgen genomfördes av IfA (Intresseföreningen för Assistansberättigade som DHR samarbetar nära med) påmints om den stora oro som många känner för en reform vars intentioner är allvarligt hotad.

Så - om nu regeringen, eller SvDs ledarsida anser att det är klart hävdar jag motsatsen, det finns mycket att ta tag i. Även om det saknas gemensamma vallöften att uppfylla finns FN-konventionen att börja leva upp till.

Stockholm Waterfront - Stockholms stolthet?

I samband med Socialdemokraternas extrakongress fick jag tillfälle att besöka Stockholm Waterfront, den nya och mycket omdebatterade byggnaden precis bakom Centralen. Jag tillhör de (få?) som tycker utsidan är rätt läcker. Men – insidan och tillgängligheten och användbarheten blev jag desto mer besviken på.

Jag ska försöka beskriva mina intryck och jag börjar utifrån:

Kom med taxi och blev avsläppt utanför hotellet, alltså vid fel entré. Varken jag eller chauffören hade koll och det var inte mer än kanske 50 meter emellan så det var ingen fara. Men, jag kunde inte i världens mest tillgängliga huvudstad, Stockholm 2011, att ta mig dit själv på/upp för/ned för den nyasfalterade trottoaren som var mycket hög och saknade nedfasningar.

Direkt innanför dörrarna till kongresshallen möttes man av en halvtrappa – visserligen fanns en plattformshiss där men det är ändå så onödigt att bygga så.

Hela huset består av mycket glasytor, stora glasväggar utåt. Vissa av dessa hade kontrastmarkeringar, andra inte, de som var markerade var inte det efter ett enhetligt system utan hade sina markeringar på skilda nivåer.

Det fanns gott om hissar, men flera av dem var låsta, i alla fall inledningsvis. I ena änden hade man dock inte gjort en vanlig hiss utan även här en plattformslyft - upp för hela den enorma höjden som blir inne i en kongressal av detta slag – att ha en hiss där man måste hålla knappen intryckt för att hissen ska röra sig är inte användbart.

En eloge för de stora toaletterna, de var näst intill korrekt inredda (förutom att det inte gick att se sig i spegeln som sittande) och storleken uppfyllde minimikravet. De låg precis utanför ingångarna till stora salen, bra naturligtvis att de som har svårast att ta sig inte behöver förflytta sig så långt, men helt fel att placera dessa toaletter avskilt från övriga anser jag, dessutom större risk att de ständigt är upptagna när de ligger så nära.

Så det allra värsta – stora kongressalen. Mörka mattor, mycket trappor men också ologiska enstaka trappsteg på "platåerna". Alla dessa trappsteg var omarkerade. Jag var själv på väg att råka köra ned för ett men blev som tur var stoppad. Såg många som snubblade i trapporna och hörde att människor ramlat.















Den största av bristerna och svårast att rätta till i efterhand, är det faktum att det inte någonstans finns möjlighet att som rullstolsanvändare sitta tillsammans med/bredvid person som sitter på ”vanligt” säte. Överallt hänvisas man till att sitta bakom eller framför. Det är riktigt illa!

Jag ställer mig frågan, väcker detta projekt - som inte lever upp till kraven på användbarhet och som från början byggt in enkelt avhjälpta hinder - stolthet hos politiker och tjänstemän som styr den huvudstad som skulle varit världens mest tillgängliga förra året? Hos mig som stockholmare gör det inte det.

FPs riksmöte

Helgen den 19 – 20 mars deltog jag som observatör vid Folkpartiet årliga Riksmöte, denna gång i Göteborg. Riksmötet ägnades, förutom åt tal och panelsamtal i plenum, åt seminarier inom olika politikområden utifrån det arbete inför framtagande av nytt partiprogram som pågår. Arbetet har fått rubriken Vi vill mer.

Som jag skrev på bloggen precis före Jan Björklunds invigningstal: ”Från DHRs räkning hoppas och förutsätter och kräver vi att detta att vilja mer inkluderar ett utvidgat diskrimineringsskydd som också omfattar bristande tillgänglighet samt ett försvar av den reform FP så stolt refererar till som sin, nämligen assistansen.”

Inget av ovanstående nämndes i partiledarens, eller någon av de andra företrädarnas, tal.

Jag deltog i två seminarier:

Nya utmaningar på arbetsmarknaden,
När man kom till sin problembeskrivning och det som man ser som långsiktiga problem, angav man  ungdomars och invandrares svagare ställning på arbetsmarknaden.

Här tog jag naturligtvis ta till orda för att framföra DHRs erfarenheter, siffror och ställningstaganden vad gäller arbetsmarknadspolitiken samt för att uppmana arbetsgruppen att inkludera arbetsmarknadssituationen för personer med funktionsnedsättning i sitt fortsatta arbete. Det blev en hel del diskussion kring de fakta och åsikter jag lyfte och dessa samtal fortsatte sedan i gruppdiskussionerna och efter seminariet.

Hur går vi vidare med socialförsäkringen?
I gruppdiskussionen lyfte jag frågan om de som aldrig kommer ut på arbetsmarknaden utan lever på de absolut lägsta nivåerna livet ut och vårt krav att dessa nivåer måste höjas. Även här fortsatte samtalen efter seminariet.

Mitt budskap till Fokpartister jag mötte och samtalade med var – förutom sakfrågorna inom arbetsmarknad och socialförsäkring enligt de seminarier jag deltog i – dels att man på ett tydligt sätt måste värna assistansen som man så gärna pratar om som sin reform, dels att stötta och lyfta fram Erik Ullenhags engagemang för en utökad diskrimineringslagstiftning. Det behöver vara fler Folkpartister på nationell nivå som tar ton offentligt i den frågan.

Bra initiativ av LO-tidningen - började fel men blir rätt!

Tycker det är MYCKET bra att LO-tidningen bjuder in till kväll om arbetsmarknad för bl a personer med funktionsnedsättning och att arbetsmarknadsminister Hillevi Engström medverkar!

Men - så FEL det blev - lokalen är otillgänglig, den som inte kan använda trappor förväntades ringa för att bli insläppt annan ingång runt hörnet. Jag föreslog därför att man vid kvällens arrangemang låser den ordinarie otillgängliga entrén och välkomnar alla via sidoingången. 

Uppmärksammade dessutom departementet på att det vore mycket olämpligt av ministern att tala under rubriken "funktionsnedsattas väg in på arbetsmarknaden" - vid ett arrangemang där inte alla kan komma in via samma ingång.

Sverige är inte tillgängligt och det kommer dröja innan vi är där. Men - särskild ingång för vissa är inte acceptabelt 2011 - speciellt inte när det är en så stor organisation som LO som anordnar och då regeringen medverkar!

Precis nu, kl 11.20, får jag mailbesked från LO-tidningen om att man ändrar och genomför kvällens arrangemang enligt mitt förslag, alla hänvisas visa sidoingången!!!

Ser fram emot en intressant kväll!

 

Underbar film om Temple Grandin

Såg i lördags kväll en underbar film på SVT om Temple Grandin, världskänd autistisk professor. Hade inte tänkt se den men kastade ett öga och fastnade. Missade du den, ta tillfället i akt nästa gång du får en möjlighet.

Välgjord och välspelad och med ett så oerhört viktigt budskap: vikten av att omgivningen/familjen har förväntningar på barn och ungdomar - funktionsnedsättning eller ej. Utan att avslöja för mycket vill jag nämna den, som jag upplevde det, mycket starka scenen när en vuxen och välutbildad Temple Grandin tillsammans med sin mamma besöker ett stort konvent om autism och berättar hur viktigt det varit för hennes utveckling att det under hennes uppväxt ställts krav och funnits förväntningar på henne. Nu betecknas Temple som högfungerande autist, men det hör för mig inte hit. Oavsett funktionsförmåga, oavsett funktionsnedsättning måste var och en ges allra bästa möjlighet att utvecklas utifrån sina förutsättningar.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag tror bland det värsta man kan göra mot en människa är att inte förvänta sig något av henne/honom.