Har vi anledning att känna oss trygga?

Ett killgäng spottade på en ung kvinna med en CP-skada.För inte länge sedan skrev tidningarna om en SD-politiker som hånade deltagare i Paralympics. Har vi anledning att känna oss trygga? Smalare kontaktnät till följd av utanförskap från exempelvis arbetsmarknaden, sårbarhet i mobilitet eller i talförmåga vilket minskar möjligheten att fly eller berätta om vad som hänt. Vara i beroendeställning till någon i sin närhet. Skyddade boenden som inte uppfyller kraven på tillgänglighet och användbarhet. Många är faktorerna som påverkar och försvårar. 

Personer med funktionsnedsättning tvingas också att underkasta sig situationer där vi hamnar i en beroendesituation och är extra utsatta. Det kan vara i nära relation, till sin personliga assistent eller i färdtjänstbussen. Äldre rånas eller luras på sina pengar. Till detta ska också läggas några fall av "vansinnesdåd" under det senaste året riktat mot personer med funktionsnedsättning. I vissa fall har förövaren hävdat att dådet utfördes av barmhärtighet. 

Regeringar i Sverige har hittills inte velat införa funktionsnedsättning som en del i hatbrottsdefinitionen. Jag tycker att det finns all anledning för funktionshinderrörelsen att ifrågasätta detta. Jag tror att vi behöver få fram bättre underlag på hur stort våldet är mot personer med funktionsnedsättning och den statistik som Brottsförebyggande Rådet samlar in bygger på de grupper som omfattas i hatbrottsdefinitionen. Därför är okunskapen om våld mot personer med funktionsnedsättning stor. Polis och rättsväsendet saknar till stor del kompetens och förståelse om utsattheten, sårbarheten och vilka mekanismer som kan ligga bakom dessa våldsgärningar. 

Jag tror att vi ska akta oss för att bagatellisera kring våldet mot personer med funktionsnedsättning. Vi får heller inte begå misstaget att bunkra ihop dessa våldsdåd till något annat än det egentligen är. Vi måste börja se vem offren är och se sammanhanget mellan olika våldsdåd och vilka värderingar som kan ligga bakom. Utan dessa svar kan vi inte veta var vi ska börja. Jag tror inte att denna typen av brott löses enbart genom att sätta in fler poliser eller genom mer resurser. Det vi behöver är att höja statusen på funktionshinderpolitiska frågor och mänskliga rättigheter. Vi måste avstyra utvecklingen om att ställa grupper mot varandra och få politikerna att sluta prata om oss som om vi är för dyra för samhället. Jag vet, det sägs inte rakt ut men vi är många som ibland får den känslan. 

Jag känner mig inte lika trygg längre. När jag var yngre kände jag mig ganska säker på att ingen skulle ge sig på någon person som använder i rullstol. Att även personer med funktionsnedsättning kan utsättas för våldsbrott är inte ett uttryck av jämlikhet eller normalisering. Varje gång ett våldsbrott sker riktat mot personer med funktionsnedsättning faller en grundstomme i det samhällsbygge regeringen säger sig vilja bygga. Kan vi inte känna oss trygga med att varje människa är lika mycket värda och åtnjuter samma rättigheter och trygghet som andra samhällsmedborgare så blir samhällsbygget bara ett skört korthus. 

Enligt mig bygger man ett samhälle nerifrån och upp. Grunden måste utgöras av ett starkt fundament av rättigheter och av människor som känner sig trygga. För mig är det detta frågan handlar om.