DHR-bloggen

Inledningstal DHRs Representantskap 2011

Förra helgen gick DHRs representantskap av stapeln, 21 ledamöter - en från varje distrikt, sammanstrålade med förbundsstyrelsen för samråd. Nedan följer det tal jag höll vid invigningen:

- - -

DHRs Representantskap 15 – 16 oktober 2011
Välkomsttal av förbundsordförande Maria Johansson

Riktigt varmt välkomna till DHRs Representantskap 2011!

Välkomna till en helg där vi gemensamt ska ägna oss åt samtal och idéutbyte om hur DHR i framtiden ska vara uppbyggt rent organisatoriskt. Ska vi fortsätta arbeta enligt den traditionella folkrörelsemodellen som nu har ett sekel på nacken, eller - är det dags för något helt annat?

Vi har nu ett representantskap mellan förbundsmötena och nu har vi kommit halvvägs på denna mandatperiod som inleddes med ett, som jag upplevde det, mycket positivt och framåtsyftande förbundsmöte i Göteborg 2009. Vi har kommit halvvägs in i en period då vi tillsammans ska uträtta stordåd. För det är det vi gör, ingen tvekan om det. DHR behövs och DHR gör skillnad, på alla plan!

Men - vi har lång väg kvar till ett Sverige där barn med nedsatt rörelseförmåga utvecklas tillsammans med sina syskon och kompisar ”hemma på gatan” i den förskola/skola som deras föräldrar valt. Ett Sverige där personer som använder rullstol eller rollator är en självklar syn på bussar, tunnelbanor och tåg.  Ett Sverige där den som inte kan använda de tillgängliga allmänna kommunikationerna har rätt till färdtjänst. Vi har lång väg kvar till ett Sverige där den som har behov av hjälp i det dagliga livet får det utifrån sina behov och inget annat. Ett Sverige där den som kommer till arbetsförmedlingen eller en tilltänkt arbetsgivare får frågor om utbildning, kompetens, erfarenhet, talanger och drömmar. Ett Sverige där det som byggs, byggs tillgängligt och användbart för alla utifrån beprövad erfarenhet och fastställda krav. Ett Sverige där också den som inte kan försörja sig har en god levnadsnivå. Ett Sverige där alla människors lika värde och rättigheter förverkligats.

Hur ska vi nå dem som delar vår dröm och vår vision om ett samhälle där personer med nedsatt rörelseförmåga har samma möjligheter och rättigheter? Hur ska vi nå dem som vill vara med och arbeta för att det ska bli verklighet?

De finns och vi måste nå dem!

Om två år fyller DHR 90 år. Under vårt förbunds verksamhetstid har vi till största delen fungerat enligt traditionell folkrörelsemodell. Det har gått bra i föreningslandet Sverige. Men – är det den givna modellen också för framtiden?

Jag tror vi måste våga släppa taget – jag tror vi måste ställa oss frågan - hur skulle DHR sett ut om vi bildats i dag? Hur väljer organisationer som vill förändra samhället, och som bildas nu, att organisera sig? Ska vi öppna för andra, eller ytterligare, möjligheter för anslutning och medlemskap?

Vi har en styrka i våra traditioner och i vår historia. Vi måste också se framåt. Vi måste matcha omvärlden, den omvärld vi vill påverka och förändra. Vi tampas med vikande medlemssiffror samtidigt som DHR-are över hela Sverige lägger ned sin själ, sin kraft, sin tid och sitt engagemang för DHR och för de värden vi står för. Samtidigt har vi på många håll svårt att få medlemmar till medlemsmöten och att hitta de som vill ta på sig förtroendeuppdrag.

En annan bild av samma verklighet är den bild jag möter när jag i olika sammanhang träffar människor och när jag, bland annat som aktiv i sociala medier, slås av det stora engagemang som finns bland yngre och äldre som brinner för att arbeta för våra rättigheter. Som skriver, som debatterar, som engagerar sig själva och andra. En del av dem återfinns i våra medlemsrullor, många gör det dock inte.

Lägger vi vår värdefulla kraft på fel saker? Behöver vi, i takt med tiden, förenkla för engagemang? Världen snurrar betydligt snabbare på alla sätt i dag, inte minst när det gäller den politiska verkligheten som vi på kommunal-, landstings- och nationell nivå arbetar för att påverka. Behöver vi, för att nå ut och för att mäkta med, ändra våra arbetssätt så väl internt som externt?

Jag tänker dels på fördelningen mellan internt, stadgebundet föreningsarbete i relation till arbete med samhällsförändring. Jag tror vi måste öppna upp för medlemmar att snabbt få vara med och tycka och vara med och arbeta med den fråga han eller hon brinner för, den fråga som gjorde att han eller hon valde att ansluta sig till oss. Man ska inte behöva gå den långa vägen, för att först när man hamnar i en styrelse ges utrymme. Världen snurrar snabbare, och engagemanget som en gång fanns, risker att ha hunnit försvinna och så även medlemmen, om detta engagemang inte tas till vara omgående.

Jag tänker också på fördelningen mellan arbete i samrådsgrupper och det utåtriktade opinionsbildande DHR-arbetet. Vi sitter i samråd, överallt sitter vi i samråd. Jag sitter i samråd. Det tar tid och det finns all anledning att fundera på hur mycket det ger tillbaka? Men – det värsta är inte tiden som går åt till samrådsmöten med tveksam nytta, problemet är om den energi som sedan blir kvar inte räcker till för det utåtriktade arbetet, det som syns och det som skapar opinion, det arbete som dessutom gör att DHR syns.

Visst är devisen ”Inget om oss utan oss” bra och det enda riktiga, men… Risken finns att vi låter oss förblindas av det nedfasade övergångsstället, den flyttade parkeringsplatsen eller av att butiken runt hörnet äntligen fått dörröppnare, det vill säga av detaljerna. Det är segrar, naturligtvis, som inte är oviktiga för delaktigheten och som betyder mycket för oss som be­rörs och har kämpat för dem. 

Men, verkliga segrar vinner vi när vi lyckas få igenom förändrade tankesätt, när vi lyckas få in rutiner om att konsekvensanalys ur ett funktionshinderperspektiv föregår varje beslut. De verkliga segrarna vinner vi när det blir självklart att följa lagstiftning och politiskt satta mål.

Kan det vara så att vi samråder så mycket att vi tappar fokus? Kan det vara så att vi samråder oss till tystnad istället för att  orka vara den starka röst vi måste vara?

Låt oss ta oss an diskussionerna om DHRs framtida organisationsstruktur med nyfikenhet och inspiration.

Låt oss se vår nuvarande organisationsstrukturs fördelar och nackdelar i vitögat.

Låt oss ha med oss det vi ständigt får höra – av uppskattning för att DHR är det förbund som tar ställning och som ligger i framkant.

Vilket ju är precis vad vi vill vara – en stark röst för att vi, personer med nedsatt rörelseförmåga, ska ha samma möjligheter och rättigheter som andra!

En stark röst som tar ställning.

En stark röst som också vågar sätta streck i debatten genom att säga nej till otillgänglighet och till särlösningar.

Det måste vara slutpratat nu – det är vi själva som måste sätta streck i debatten – de vi för den med kommer inte att göra det, de ser gärna att vi låter oss lugnas och avfärdas av deras löften. Allt tydligare har vi börjat använda förbundets policy om att inte delta eller medverka i otillgängliga sammanhang. Kan inte alla komma in genom samma entré så kommer vi inte, så enkelt är det!

Ni har alla hört talas om och läst om det senaste årets händelser när vi inte bara sagt nej utan också fått arrangörerna att byta lokal, ändra entré, bygga ramp.

Jag tänker på LO-tidningens debatt i våras där vi sa nej till att ringa och bli insläppta en sidoingång, istället låstes den otillgängliga huvudentrén och alla hänvisades den marschalldekorerade sidoingången.
Jag tänker på rampen med rätt lutning som SVT byggde en sen kväll efter att vi ställt som det som krav för medverkan i morgonsoffan.

Jag tänker på ABFs förbundsmöte som vi lämnade när det visade sig att vägen in i kongressalen gick via en låst lagerkorridor – i dag har ABF tagit beslut om att iordningställa så att denna ingång blir likvärdig övriga entréer samt tillse att den alltid är öppen när övriga ingångar är det.

Jag vet att det finns de som anser att det är viktigare att vi deltar och framför våra synpunkter än att vi på grund av otillgänglighet missar ett tillfälle till dialog. Men jag tycker inte det. Vi har prövat detta i decennier. Dessutom gör vi våld på oss själva om vi ska bli burna, dragna, insläppta och följda sidoingångar och omvägar för att komma in till ett möte där vi ska prata om exempelvis tillgänglighet eller någon annan rättighet. Och – hur trovärdiga blir vi, hur mycket blir våra ord värda efter en sådan entré?

Jag har också blivit buren – jag har åkt mathissar och gått genom restaurangkök - i en annan tid. Jag är glad att jag gjorde det då. Jag var yngre och inte lika medveten som i dag, men framför allt var det ett annat samhälle, med annan lagstiftning och inte lika tydligt uttalade politiska mål. Nu är det 2011 och vi är DHR, den starkaste rösten för vår rätt till delaktighet på lika villkor, då kan vi inte acceptera att bli behandlade som andra klassens medborgare – då kan vi inte sända ut signaler som går tvärtemot vårt budskap. Vi är DHR och vi lever som vi lär!

Ibland kan vi vara nära att tappa modet, som enskilda och som förbund, när vi hör om ytterligare en medlem som inte får det stöd ha eller hon behöver och kanske haft tidigare men nu fått detta neddraget eller helt indraget, när vi ser hur grundläggande rättigheter och förutsättningar för delaktighet åtsidosätts.

Ibland får vi höra, eller säger själva, att funktionshinderfrågor inte har en chans eftersom de inte är tillräckligt stora för att betyda något i det stora sammanhanget. Jag håller inte med – det skulle ju betyda att det enbart är ”vita, heterosexuella, medelålders män utan funktionsnedsättning” som räknas. Visserligen har det varit så, och är fortfarande i vissa delar, men den mänskliga mångfalden gör sig allt mer gällande och i den ingår personer med funktionsnedsättning som en naturlig beståndsdel. Det finns så många anknytningspunkter mellan marginaliserade grupper, eller så kallade diskrimineringsgrunder, och detta ska vi använda som en grund för utbyte och samarbete. Diskriminering är diskriminering oavsett anledning, när människor behandlas annorlunda, indirekt eller direkt, på grund av att de inte passar in i normen eller på grund av att lagstiftare och strukturbyggare inte tagit med människors olikheter när man fastställt hur samhället ska fungera.

Berättelserna dyker med jämna mellanrum upp i pressen, den har blivit av med sin assistans, där har det byggts fel, där nekades någon att komma på det otillgängliga tåget.

De här händelserna när vi blir behandlade annorlunda, stängs ute eller förväntas acceptera särlösningar är inga isolerade företeelser. Det sker ständigt och jag ser det som en logisk följd av det faktum att vi ännu inte ses som den naturliga del av samhället som vi är. Det är en logisk följd av hur lagar inte efterlevs, av kvarlevande strukturer som särskiljer och exkluderar istället för att utgå från människors självklara olikheter och av accepterade felaktiga beslut.

Det handlar om att slå politiska nävar i borden, att ta ställning för alla människors lika värde och rättigheter och att stå för det, också när det kostar. Där är vår DHR-uppgift glasklar!

Nu ser jag fram emot en helg tillsammans där vi diskuterar hur DHR i framtiden bäst kan vara organiserat för att utföra detta uppdrag vi har!

Härmed förklarar jag DHRs Representantskap 2011 för öppnat!

En hemlighet känd av Maria Larsson och SJ?

Vid kvällens modevisning med Funky Models i Almedalen - där modeller med funktionsnedsättning framträdde på catwalken i olika yrkeskläder uttryckte Maria Larsson det självklara i att en tågvärd kan vara rullstolsanvändare.

Det här har satt griller i huvudet på oss, de "spekulerande snillena" Daniel, Ken och Maria.

Vi har ägnat kvällen åt att fundera på om det finns en hemlighet, känd av endast Maria Larsson och SJ?

Är det så att alla tåg på gamla dar - plötsligt utan vår vetskap - har blivit tillgängliga? Det vill säga möjliga att ta sig ombord på och förflytta sig i?

Om så inte är fallet, kommer SJ att tappa i biljettintäkter och kontroll eftersom tågvärden endast kan kontrollera biljetten hos den som använder rullstolsplatsen, på de avgångar där det finns en sådan plats.

Centimetrarna som gör skillnad

I dag har jag gjort något som är ovanligt för mig, till och med näst intill obefintligt, jag har åkt tunnelbana! Låter kanske konstigt att det som tillhör vardagen för de allra flesta som liksom jag bor i Sveriges huvudstad, skulle vara något exeptionellt för mig, jag vet.

Resan gick från förbundskansliet i Farsta, via byte i Gamla stan, till Mariatorget och sedan, efter lunch, tillbaka igen. Det var vår ombudsman Karolina och jag som skulle träffa en av de medverkande vid DHRs och Unga Rörelsehindrades Pride-seminarium, Anders Wallner, för ett lunchmöte med planering.

Jag åker som sagt inte tunnelbana i vanliga fall själv utan kör för det mesta bil, när jag inte gör det åker jag färdtjänst. Samtidigt gillar jag verkligen att åka kollektivt, jag tycker om att åka på samma sätt som andra och tillsammans med andra! Jag åkte redan i slutet av 80-talet, början av 90-talet, den busslinje av "service-buss-karaktär" som gick mellan min första arbetsplats på Södra Promenaden i Norrköping och min första egna lägenhet på Repslagaregatan några kvarter bort och jag älskade det. Jag njuter av att åka Arlanda Express och känner mig självständig och delaktig i flödet av resenärer som är på väg till eller från sin flygresa, (även om jag tycker det är rätt patetiskt att det ännu inte finns någon bättre lösning än att tågvärdarna ska behöva ta fram den lilla plåtbiten att lägga mellan perrong och vagn). Men - tunnelbana i Stockholm var det åratal sedan jag åkte.

Nu skulle det testas och jag tror Karolina som är en van resenär var mer orolig än jag för att något skulle hända och jag "ramla ner på spåret" ; ), det gjorde jag naturligtvis inte, så breda är inte mellanrummen mellan perrong och vagn... Men - det var enbart en av de åtta på-/avstigningarna jag klarade själv. I övriga sju fall var jag beroende av hjälp av Karros assistent Therese för att klara nivåskillnaden och/eller mellanrummet.

Så - det dröjer nog innan jag tar tunnelbanan nästa gång, det måste jag erkänna.

 

 

 

Heja Göteborg!

I söndags åkte jag för första gången - i Sverige ska tilläggas - en spårvagnstur med en tillgänglig och användbar spårvagn!

Wow, vilken känsla!

Det gick bra att komma upp på perrongen, rampen för att överbrygga avståndet mellan perrong och vagn var automatisk och när den var på plats gav den en helt acceptabel lutning in i vagnen!
 

Jag hade fått tydliga instruktioner av Anna och Erik kvällen innan så jag visste hur jag skulle bete mig ; ).

Först skulle man trycka på en knapp för att tillkalla förarens uppmärksamhet, när han/hon därefter från sin förarplats aktiverat rampfunktionen skulle jag trycka på en annan knapp med texten Ramp in Ramp ut. Rampen började då mycket riktigt komma fram under spårvagnsgolvet och väl utdragen höjde den sig för att komma i nivå med golvet.

Yes!

Lutningen blev helt acceptabel. Jag bad en person som kom bakom om putthjälp, men det handlade nog mest om ovana. Samma sak när jag sedan skulle ned så bad jag en medresenär hålla emot. Personer som använder elstol skulle dock inte alls ha några problem med lutningen och säkert inte de flesta användare av manuell rullstol heller.

Jag är helt klart imponerad!
Dessutom, vilket inte kan förnekas, lite avis å Stockholms vägnar...

Vet att det inte har varit självklart, att det varit en lång kamp som krävt ihärdigt arbete och att man råkat ut för många bakslag på vägen. Har i dag varit i kontakt med vår ombudsman i Göteborg som uppskattar att arbetet för att få fram spårvagnar som är tillgängliga och användbara och som välkomnar och inkludrar istället för att utestänga uppskattningsvis engagerat ett 30-tal personer från olika funktionshinderorganisationer under närmare 15 års tid.

När jag hör det blir jag dels stolt och imponerad, men samtidigt förundrad över att det ska ta så lång tid och vara så svårt. Vi har haft lagen om handikappanpassad kollektivtrafik i drygt 30 år och riksdagen fastslog när nationella handlingsplanen antogs 2000 att alla kommunikationer skulle vara tillgängliga 2010...

Nåja, just nu tänker jag inte vara arg. Man nått så här långt i Göteborg, allt är inte klart ännu men man är på god väg och det fungerar! Jag vill gratulera Göteborg!

Nu hoppas jag att Stockholm inte vill vara sämre! Den spårvagnslinje som invigdes här i höstas är inte på något sätt jämförbar med det Göteborg lyckats med. Ramper som måste lyftas upp ur grusiga golv med handkraft och som ger en lutning som vid de flesta hållplatser är att betrakta som rent farlig är inte en tillgänglig och användbar lösning. Det man hittills åstadkommit i Stockholm är ingen hållbar lösning och definitivt inget realistiskt alternativ.

Ett år, en månad och 14 dagar senare

I dag har beskedet kommit, från måndag den 24 januari går det åter för resenärer som behöver använda lyft att resa med X2000 - också från och till andra än slutstationerna. Det betyder alltså att jag nästa gång jag ska till Sandviken inte hänvisas till att, så som i september, åka med en taxibil när det står X2000 på min biljett.

Jag vill klargöra att jag tycker det är bra att SJ tar säkerheten på allvar, självklart. Självklart kan man naturligtvis fundera över om det ska behöva ta så lång tid som det gjort? Man kan undra hur ett så stort bolag kan ha så bristfälliga rutiner att man ett år efter förra lyfthaveriet råkade ut för det igen? Men - vad gäller dessa delar kan vi dra paralleller till andra delar av bolagets verksamhet och då kanske inte bli så förvånade.

Men -  det som är det värsta och fullkomligt oacceptabla i hela denna historia är det faktum att ett statligt bolag - med regeringens goda minne - nekat resenärer rätten att komma av och på tåget!

Det handlar om tåg där det finns platser för resenärer som använder rullstol, men trots detta har inte dessa platser fått komma resenärerna till del vilket hade varit fullt möjligt med hjälp av de manuella lyftar som finns på många stationer. Att, med hänvisning till att det skulle ta för lång tid, diskriminera resenärer så som SJ gjort är fullkomligt oacceptabelt och definitivt oförenligt med konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Självklart kunde och borde regeringen ha agerat!

 

TV3 uppmärksammar SJs "handikappförakt"

På TV3 går ett relativt nytt program som heter "Veckans kanin". Programledare är Alex Schulman och idén går ut på att publiken får rösta fram vem, av fyra nominerade, som gjort det dummaste utspelet och därmed förtjänar att kommande vecka förföljas av en rosa kanin.

Jag har inte sett programmet, men blev när jag kom hem i kväll uppmärksammad på att SJ och deras så kallade "handikappförakt" funnits bland kvällens nominerade och sedan också vunnit, eller snarare förlorat.
I presentationen av SJ visade man ett axplock av den senaste tidens alla incidenter med resenärer med rullstol som inte fått åka med alternatvt inte fått komma av. I panelens diskussion fick frågan ett annat fokus, men jag ser fram emot att man under veckan kommer lägga mer krut på att ställa SJ till svars för den diskriminering man helt klart håller på med, än på att undersöka maten i restaurangvagnen.

Nästa avsnitt, när veckan av förföljelse skall återges, kommer jag definitivt titta!

Se programmet.

I söndags skrev jag på FullDelaktighet.Nu

I söndags skrev jag om när varken morötter och goda exempel hjälper på FullDelaktighet.Nu.

... Jag kommer i detta inlägg använda min stad Stockholm som exempel. Helt enkelt för att det här är staden där jag bor och lever och därför också har mest kunskap om. Dessutom tror jag, utifrån mina resor och utifrån kontakter med DHRs avdelningar och medlemmar, att dessa erfarenheter till stor del stämmer in även på andra platser i Sverige...

Läs hela inlägget här!

Tioårig dröm

Nu börjar nationella handlingsplanens tioårsperiod närma sig sitt slut. Vi har sju och en halv månad kvar till målen skall vara uppfyllda.

Tio år kan kännas lång tid och kanske var det ett av problemen nu när vi blickar bakåt, att det kändes så långt tills det skulle vara uppfyllt, att man hade tid på sig och att det inte var någon brådska. Tio år som vi var många som trodde skulle innebära förändring, förändring och framsteg. Tio år, tre utvärderingar och tre regeringar senare kan vi konstatera att det verkar som att drömmen kommer gå i kras.

Visst har saker hänt - mest påtagligt är på många håll tydligt förbättrade möjligheter att ta sig fram i utemiljön efter att ränndalar tvärs över trottoarer bytts ut för att inte vara farliga fällor och att övergångsställen blivit möjliga att ta sig över efter avfasning. Många kommuner har arbetat med inventeringar och med undanröjandet av enkelt avhjälpa hinder i sina egna lokaler och verksamheter. 

Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, samordningsansvarig för den så kallade handikappolitiken, säger sig ha märkt tydligare engagemang från övriga departement. Det är självklart ett steg i rätt riktning. Utifrån mina möten och sammanträffanden med Maria Larsson är jag övertygad om att hon har de bästa avsikter. Men - hon kan inte ensam driva frågan. Socialdepartementet kan inte ensamt driva frågan. Innan regeringen själv tar till sig perspektivskiftet tror jag inte vi kommer få se något genomslag i övriga samhället heller.

Tio år har gått. Under denna period har vi haft tre regeringar av skiftande färgsammansättning. Jag tror alla de tre socialministrarna, Lars Engqvist, Berit Andnor och Maria Larsson har haft högre ambitioner än vad verkligheten givit, samtidigt som de alla tre och deras regeringar nu måste ta åt sig/stå till svars för resultatet.

I april överlämnade regeringen sin skrivelse som utvärderar planen, det är den tredje och sista utvärderingen. Vi är från DHR starkt kritiska till regeringens slutsats att tillgängligheten konkret förbättrats inom i stort sett alla samhällsområden.

Absolut - en hel del har hänt i den yttre miljön, en del har hänt i kommunernas lokaler och verksamheter. Så visst har det hänt saker, visst har utvecklingen till viss del gått framåt - men konstigt vore det väl annars - världen har ju inte stått still.

Men - faktum kvarstår - vi står här nu tio år senare med tydligt försämrade möjligheter att resa med tåg, nej, jag menar inte de för andra året i rad avstängda X2000-liftarna i första hand.
Jag menar det faktum att SJ beslutat ta bort rullstolsplatser och liftar när man renoverar InterCity-tåg.
Jag menar det faktum att tillstånd givits till Veolia att bedriva tågtrafik med gamla vagnar som utestänger många resenärer. 
Jag menar det faktum att man i det förslag regeringen nu lägger till ny kollektivtrafiklag hänvisar till 31 år gammal lagstiftning.
Detta kan vi inte tolka annat än som en avsaknad av ambitionshöjning och långt från det ursprungliga målet att de allmänna kommunikationerna skulle kunna användas av alla 2010, långt från perspektivskiftet.

Faktum kvarstår - med en arbetslöshet som trots den högkonjunktur vi varit med om legat kvar på extremt höga nivåer för personer med funktionsnedsättning, eller tom med ökat.
Här kan det dock finnas hopp om förändring i och med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins flera gånger uttalade vilja att ta itu med de attitydproblem som finns. Det är också mycket positivt att personer med funktionsnedsättning nämns under arbetsmarknadsavsnittet i Alliansens valplattform som presenterades för en och en halv vecka sedan.

Faktum kvarstår – inte ens en bråkdel av de enkelt avhjälpta hinder som handlar om nivåskillnader eller avsaknad av dörröppnare till butiker, restauranger, frisersalonger och så vidare har åtgärdats. Samtidigt fortsätter man att bygga nytt som ofta utestänger och redan från början har så kallade enkelt avhjälpta hinder.

När regeringen utifrån de resultat som finns gör bedömningen att tillgängligheten konkret förbättrats inom de flesta samhällsområden och att funktionshinderperspektivet i dag mer frekvent finns med i planering och genomförande inom flertalet sektorer, kan vi inte annat än reagera och protestera. Det man beskriver speglar inte den bild vi har av verkligheten.

Grattis Miljöpartiet!

Gratulerar Miljöpartiets kongress till två viktiga tillägg som gjordes i kväll då man antog sitt valmanifest:

De kollektiva transporterna ska vara tillgängliga och användbara för personer med funktionsnedsättning.

Alla mäniskor ska ha möjlighet till full delaktighet. Vi vill skyndsamt införa en svensk lastiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning.

Nu börjar det bli spännande.
Något mer parti som tar ställning för delaktighet, mot diskriminering, i sitt valbudskap?

 

Tankar en aprileftermiddag i Göteborg

Ja, i dag har det blivit maj månad, men - sitter just nu och rensar i datorn och hittar dessa 10 dagar gamla (frustrerade) reflektioner jag vill dela med mig av:

Det är självklart att alla människors lika värde måste få praktiska konsekvenser och påverka samhällets utformning, lagar och regler. Jag vet att jag är lika mycket värd som vem som helst, det är min fasta övertygelse som jag är tacksam att ha vuxit upp med, djupt förankrad. Men – det krockar.

När vi ser oss omkring i vårt eget land ser vi att tankarna och idéerna definitivt inte fått konsekvenser i praktiken. Kan bara ta den ögonblicksbild jag befinner mig i just här och nu när jag skriver dessa ord. Jag sitter på ett café på Centralstationen i Göteborg. Jag ser mig omkring på människor som står i kö för att köpa kaffe eller ta en öl i väntan på sin avgång eller på någon de ska möta. Jag har tagit en kaffe och sitter vid ett bord i den del av cafét som alla kan nå. Men – drygt hälften av borden står ett trappsteg upp, en nivåskillnad på 15 centimeter delar effektivt upp gästerna. Vet inte när denna del byggdes, men jag har svårt att tro att det där trappsteget var tillåtet när lokalen iordningställdes. Nu är det det definitivt inte, enligt bestämmelserna om enkelt avhjälpta hinder skulle det jämnats ut med ramp för flera ås sedan. Längs fönsterväggen mot passagen i själva hallen finns en två tre, hela åtta datorskärmar där man för 19 kronor i timmen kan ”get online”.  Om man når upp till skärmarna och tangentborden vill säga, de är alla är i ståhöjd. 

Varför sitter jag här och filosoferar då, en onsdag eftermiddag kl 17.30? Jo, i väntan på mitt tåg som gick för 1,5 timme sedan… jag kom inte med då liften inte fungerade, nej –det var inte ett ökänt x2000 tåg utan ett alldeles ordinärt InterCity. Två timmar senare, alltså kl 18 gör jag ett nytt försök – tur att rullstolsplatsen fanns kvar på det.

Så här är det för hundratusentals människor i Sverige, dag efter dag, genom alla olika sysslor och situationer påminns vi om att vår existens ställts åt sidan när rutiner fastslagits, byggnader planerats och inretts, tåg beställts o s v, o s v. Ändå säger regeringen att det blivit så mycket bättre. På vilket sätt då? Jo visst, vi har fått en konvention om rättigheter för  personer med funktionsnedsättning. Med är knappast den svenska regeringens förtjänst. Vad mer har hänt?

Jag vägrar att - och jag uppmanar alla andra att - gå in i rollen som andra klassens medborgare! Vi har samma rättigheter och samma rätt till service, kommunikationer, infrastruktur, verksamheter, varor och tjänster som alla andra i Sverige! Det är inte svårare än så.