DHR-bloggen

Förra året Saade, nu Ranelid

Vad är det med melodifestivalartister och parkeringsplatser för personer med nedsatt rörelseförmåga? Förra året var det Eric Saade, nu Ranelid.

Eller - de är kanske inte värre än andra bilförare, melodifestivalartisterna? Men när de gör det uppmärksammas det - de som inte är kändisar slipper undan...

"Parkeringstillståndet är inget "gratiskort", ingen gräddfil, ingen lyxvara - bara ett litet blått plastkort som inte kostar många kronor att ta fram men som betyder så oerhört mycket för att den som har en funktionsnedsättning ska kunna leva ungefär som andra," skrev vi på Newsmill då - väl värt att upprepa!

Centimetrarna som gör skillnad

I dag har jag gjort något som är ovanligt för mig, till och med näst intill obefintligt, jag har åkt tunnelbana! Låter kanske konstigt att det som tillhör vardagen för de allra flesta som liksom jag bor i Sveriges huvudstad, skulle vara något exeptionellt för mig, jag vet.

Resan gick från förbundskansliet i Farsta, via byte i Gamla stan, till Mariatorget och sedan, efter lunch, tillbaka igen. Det var vår ombudsman Karolina och jag som skulle träffa en av de medverkande vid DHRs och Unga Rörelsehindrades Pride-seminarium, Anders Wallner, för ett lunchmöte med planering.

Jag åker som sagt inte tunnelbana i vanliga fall själv utan kör för det mesta bil, när jag inte gör det åker jag färdtjänst. Samtidigt gillar jag verkligen att åka kollektivt, jag tycker om att åka på samma sätt som andra och tillsammans med andra! Jag åkte redan i slutet av 80-talet, början av 90-talet, den busslinje av "service-buss-karaktär" som gick mellan min första arbetsplats på Södra Promenaden i Norrköping och min första egna lägenhet på Repslagaregatan några kvarter bort och jag älskade det. Jag njuter av att åka Arlanda Express och känner mig självständig och delaktig i flödet av resenärer som är på väg till eller från sin flygresa, (även om jag tycker det är rätt patetiskt att det ännu inte finns någon bättre lösning än att tågvärdarna ska behöva ta fram den lilla plåtbiten att lägga mellan perrong och vagn). Men - tunnelbana i Stockholm var det åratal sedan jag åkte.

Nu skulle det testas och jag tror Karolina som är en van resenär var mer orolig än jag för att något skulle hända och jag "ramla ner på spåret" ; ), det gjorde jag naturligtvis inte, så breda är inte mellanrummen mellan perrong och vagn... Men - det var enbart en av de åtta på-/avstigningarna jag klarade själv. I övriga sju fall var jag beroende av hjälp av Karros assistent Therese för att klara nivåskillnaden och/eller mellanrummet.

Så - det dröjer nog innan jag tar tunnelbanan nästa gång, det måste jag erkänna.

 

 

 

Konfrontationer om dessa parkeringar sker dagligen

Direkt när jag hörde om det hemska överfallet på parkeringsplatsen i Landskrona tänkte jag att det antagligen rörde sig om en parkeringsplats för personer med nedsatt rörelseförmåga. Ingenstans i rapporteringen har det dock framgått förrän nu när jag i Britta Svenssons text i Expressen får min tanke bekräftad.

Jag har aldrig varit med om situationer som lett till handgripligheter. Men många gånger har hårda ord utväxlats och jag har kallats både det ena och det andra när jag påpekat att någon står olovligt parkerad eller då jag efterfrågat parkeringstillstånd.

Händelsen i Landskrona är skrämmande och oerhört tragisk och nu fick den för mig ytterligare en dimension. Konfrontationer och tjafs kring dessa parkeringar är sorgligt nog inte ovanligt, utan något som sker varje dag - lyckligtvis utan denna fruktansvärda utgång.

Tuta lagom!

I en trafiksäker omgivning skulle alla gångtrafikanter (rullstolsanvändare räknas också till den gruppen) korsa gator där det finns övergångsställen och använda trottoarer för att ta sig fram. Vid varje parkeringsplats för person med nedsatt rörelseförmåga skulle det finnas nedfasning så man inte behöver röra sig ute i körbanan mer än nödvändigt för att komma in i sin bil.

Men - nu ser inte verkligheten ut så och speciellt inte när det är vinter och snö.

I dag - efter ett möte i centrala Stockholm - fick jag av en medarbetare hjälp nedför trottoaren där det var som minst snö - det vill säga inte vid övergångsstället. Jag hade min bil parkerad på andra sidan gatan. Att ta mig upp för trottoaren på den sidan för att kunna använda trottoaren det 50-tal meter jag hade till bilen och sedan genom snömodden ner på gatan igen i anslutning till den var inte möjligt. Jag gjorde därför som så många gånger förr, rullade längs med de parkerade bilarna så nära och försiktigt som möjligt.

Bilarna rullade långsamt förbi på väg mot trafikljuset. Först en tutning från en av de passerande. Så stannade kön av bilar då det slog om till rött, jag kom ifatt och rullade förbi och stannade vid min bil, såg mig om för att kunna öppna dörren på vid gavel utan att överraska vare sig bilförare eller cyklist. Den tutande bilen kom ikapp och passerade på nytt - just då det borde stå klart, om det inte gjort det tidigare, att jag inte rullade på körbanan för skojs skull utan för att jag hade "ett ärende". Nu tutade han igen, blängde på mig och skakade på huvudet. Jag försökte med kroppspråk och miner förtydliga att "jag skulle ju hit, till min bil, hur menar du att jag ska göra?".

Jag har frukanstvärt svårt för människor som tutar i trafiken, som hötter med näven och blänger rent allmänt. Jag måste erkänna, jag ser ned på det beteendet. Har de som gör så aldrig själva undrat vart de ska ta vägen och därför kört sakta förbi en gatuskylt? Har de som gör så aldrig själva varit cyklist, gångtrafikant med eller utan barnvagn? Vi har - anser jag - som människor alltid ett ansvar att försöka sätta oss i den andres situation, att se saken från från andra sidan.

Jag har dessutom svårt för de som tutar på mig när jag bara försöker ta mig fram på de sätt som finns att tillgå, att lägga in min rullstol i bilen, att leva mitt liv på det sätt jag kan. Som tur är händer det inte så ofta.

Min hälsning till dig, man i 60-årsåldern i den silverfärgade VW-kombi på Kungsgatan i dag, blir: Lägg din energi och ilska på att arbeta för ett samhälle som tar mångfald som utgångspunkt för sin utformning!

Allt fler förlorar sina parkeringstillstånd

Det här blir ett långt blogginlägg.
Det längsta jag skrivit eftersom jag vill komplettera med underlag, ett yttrande vi skrivit och ett brev jag fått ta del av.
Det handlar om en fråga som berört mig djupt och där jag känner vanmakt och ilska tillsammans med de som nu råkar ut för denna försämrade möjlighet till självständigt liv.

Vi tar det från början:

Sommaren 2008 yttrade vi oss över ett förslag till nya "föreskrifter om parkeringstillstånd för rörelsehindrade". Vi protesterade mot den föreslagna snävare formulering som vi befarade skulle leda till att personer som kan gå men som har nedsatt rörelseförmåga i händer och armar skulle nekas parkeringstillstånd.

Se utdrag ur vårt yttrande: 

Vidare får den här formuleringen till följd att personer med funktionsnedsättningar i armarna helt hamnar utanför möjligheten att få parkeringstillstånd. Vi har i samtliga sammanhang när den här frå­gan kommit upp hävdat att den möjligheten måste finnas. Att vi trots det inte får gehör tyder på bris­tande förmåga att förstå de följder sådana funktionsnedsättningar får i verkliga livet. På grund därav ska vi – återigen – försöka ge några konkreta exempel på den problematik detta kan få i samband med angö­ring med bil.

En person med omfattande funktionsnedsättningar i båda armarna och händerna av typen förlam­ningar eller avsaknad av armar eller händer kan t ex inte

· fälla upp ett paraply vid ankomst till resmål

· vara påklädd för mycket kallt väder då det hindrar rörligheten

· hålla emot förardörren då den öppnas

· lägga pengar i parkeringsautomater

· bära en liter mjölk, än mindre en dator.

Bilen är ett hjälpmedel i lika hög grad för en person med den typen av rörelsenedsättning som för den som har gångsvårigheter – och svårigheterna i samband med angöring är stora och av likartad art som för personer med nedsatt eller ingen gångförmåga varför vi med eftertryck hävdar att även per­soner med omfattande funktionsnedsättningar i båda armarna och händerna bör omnämnas i tex­ten som möjliga att bevilja tillstånd för.

 

- - -

Nu har det vi befarade blivit verklighet.
Vi får allt fler signaler om att bedömningarna blivit hårdare och vi nås av allt fler berättelser om människor som plötsligt, när det är dags att förnya parkeringstillståndet får avslag. Detta leder till att människors frihet beskärs, att möjligheten att vara självständig, i vissa fall till och med möljigheten att sköta sitt jobb försvinner.

Det har kommit ett brev där jag får ta del av en medlems starka beskrivning av hur samhället genom medvetna beslut beskär den möjlighet denna person hittills haft till självständighet. Brevet och berättelsen berör mig starkt.
Jag vet hur värdefullt det är att klara det man klarar.
Det gör mig ont att det går till på detta sätt, det skrämmer mig att veta att denna nyinslagna väg för bedömning blir allt vanligare, jag blir oerhört arg över en myndighetsutövning som på detta sätt helt bortser från målen om allas rätt till delaktighet och självständighet.

 

Jag har fått tillstånd att på bloggen publicera utdrag ur brevet:

 

Sedan jag miste mitt parkeringstillstånd i september 2009 har jag vid upprepade tillfällen hamnat i situationer där jag behövt andra människors hjälp – där jag MED ett tillstånd hade kunnat klara mig själv. Jag har tvingats ta med mig en person när jag ska uträtta enkla ärenden enbart för att hjälpa mig erlägga parkeringsavgift i situa­tioner jag för övrigt hanterar på egen hand. Jag har tvingats avtala möten enbart för att få hjälp med ytterplagg eller bära något därför att jag inte kunnat parkera i närmiljö som tidigare.

Jag kan inte nog understryka hur oerhört frustrerande det är att tvingas till ett ökat beroende enbart på grund av yttre omständigheter som inte har med min funktionsnedsättning att göra! Det är med sorg jag mister de få situationer jag har haft av oberoende – ett oberoende som utgår från ett stort beroende i övrigt – men som jag lyckats tillskapa mig därför att jag vuxit upp i och lever i landet i Sverige som i många avseenden försöker underlätta livsvillkoren för personer med funktionsnedsättningar. - Och för att jag är en ”fighter” med stark integritet som vill och har ett stort behov av att ”klara mig själv” – så långt min funktionsnedsättning tillåter.

Att kompensera för en funktionsnedsättning kan i ett snävt och inskränkt perspektiv uppfattas som en ”ynnest”. Jag har förstått att just parkeringstillstånden ofta uppfattas så. Är det en förklaring till den ”ogina” tolkning som Transportstyrelsen kommit till när det gäller begreppet väsentliga förflyttningssvårig­heter? Jag kan annars inte förstå orsaken till den nu uppkomna situationen – som ju inte enbart jag har hamnat i – den kan väl ändå inte bottna i rent maktmissbruk med förmyn­deri som grogrund? För det ska vi inte glömma – vi har att göra med en tolkning av ett begrepp, en tolkning gjord av människor, som oavsett erfarenheter inte borde kunna göra sig till tolk för allas personliga förhållanden och förutsättningar.

 

- - -

Reagerar du som jag?

Ägna några minuter åt att protestera du också mot de förändrade föreskrifterna och hårdare bedömningarna.
Skicka ett meddelande till Transportstyrelsen.

Skicka ett meddelande till ansvarigt statsråd Åsa Torstensson.

Vi ska också kunna göra miljövänliga val

och inte straffas när vi inte, på grund av våra behov, kan.

Det var DHRs och Unga Rörelsehindrades budskap när vi i morse bjöd på frukost hos Miljöpartiet.

Kollektivtrafiken är ännu inte på långa vägar ett realistiskt alternativ till bil, vare sig det är egen bil eller färdtjänst. Många av oss med nedsatt rörelseförmåga står utanför möjligheten att göra miljömedvetna val när vi reser. 

Möjligheten att källsortera måste utformas på ett tillgängligt och användbart sätt.

För den som behöver en anpassad bil finns inga eller ytterst begränsade möjligheter att välja miljövänligt alternativ, exempelvis görs ytterst få miljöbilar med automatväxel. Den som, på grund av sin nedsatta rörelseförmåga är i behov av exempelvis en bil av van-typ för att kunna fungera, straffas med extra avgifter och miljörelaterade skatter.

 

 

Min bil ger mig frihet

Jag älskar min bil!

Den har en buckla som inte åtgärdats. Den är sliten invändigt på grund av att jag förvarar min smutsiga rullstol på passagerarsätet när jag åker ensam, till och med taket har fått sina märken av skitiga hjulspår. Den har börjat rosta och den brilliantsvartmetallic-lack jag tyckte så mycket om när jag beställde den ny en gång har mist sin glans. Men, jag älskar den.

Den ger mig frihet och när jag sitter i min bil rör jag mig på samma villkor som andra. När jag kör ser inte andra först min rullstol, något jag lagt märke till eftersom jag blir "spanad på ; )" betydligt oftare som bilförare.

Jag var bland de första av kompisarna att ha egen bil, dessutom alldeles ny. Livet förändrades när jag plötsligt kunde röra mig fritt, ta mig fram sträckor som var för långa eller branta att ta med rullstol, åka när jag ville istället för att vänta på färdtjänst.

Jag tog körkort i Norrköping, på den körskola där som hade en anpassad bil. Trots att jag nog skrämde slag på min körskollärare några gånger, min första rondell - den vid Himmelstalund... oj oj oj, eller när vi plötsligt kom ut på motorvägen uppe vid Åby och jag körde så sakta att det var en trafikfara... Så småningom gck hans förskräckelse över och jag började få beröm för min välplanerade körning. Jag klarade uppkörningen på första försöket och var SÅ stolt. När jag väl skaffade själva bilen hade jag flyttat till Stockholm, betydligt större och ett annat tempo än lilla Norrköping som var den enda trafik jag provat på att köra i.

Än i dag tycker jag bäst om stadstrafik, när det händer saker och det gäller att planera filbyten och körväg. Jag ogillar bilförare som inte blinkar, som byter fil mitt på övergångsställen eller som tutar ilsket på varandra. Landsvägskörning har jag inte mycket till övers för. Jag blir uttråkad och räknar minuter och kilometer. Kör gärna fort, minst 130, men avskyr att köra om lastbilar.

Jag är så glad för min bil och för mitt körkort och för den frihet de ger mig.

På SHT kan du läsa om verksamheten på Moilitetscentret i Göteborg och det nystartade projektet för ungdomar med nedsatt rörelseförmåga att träna bilkörning i simulator. http://www.svenskhandikapptidskrift.se/index.php?page=archives&year=2009&news_id=417

Mobilitetscentret startades på initiativ av rörelsehinderförbunden och drivs numera som en ekonomisk förening bildad av DHR, RTP, RBU och NHR. Rolf Johansson, förbundsstyrelseledamot i DHR, är ordförande i mobilitetscentrets styrelse.

Vill köra miljövänligt

Tittar på Dokument inifrån, om miljöbilar.

Fundera (har gjort det länge) på att börja titta på att byta bil, min gamla Golf är 16 (!) år gammal och vi funderar på en kombi.

Det är mycket att ta med i beräkningen, inte bara pris, storlek, färg och klädsel utan först och främst vilka bilmodeller som är möjliga att anpassa efter mina behov. Nummer ett är att hitta en bil jag kan komma in i och nummer två en bil med tillräckligt stor dörröppnig så jag kan få med mig rullstolen.

I och med den ökade trafiksäkerheten har bilarnas sidor blivit tjockare och därmed tröskeln in till bilen, d v s avståndet att "ta sig över" från rullstolen till bilens säte blivit större. Dörrarna har blivit mindre på så sätt att bilarnas framrutor lutar allt mer vilket inkräktar på det öppna utrymmet upptill i framdörrens öppning. Ovanstående två kriterier handlar bara om att åka runt och titta på olika bilmärken och modeller och prova.

Men - så kommer vi då till detta att jag vill köpa en miljöbil. Då jag för att kunna köra med handreglage måste ha automatlåda är det inte så enkelt. Enligt en undersökning som Gröna Bilster och RTP gjort finns inte ens var tredje mijlöbilsmodell med automatlåda! Läs deras gemensamma debattartikel med rubriken Miljöbil för allla!: http://www.rtp.se/pdf/081117_miljobil_for_alla.pdf