- Vi behöver mer stolthet och mer party!
Så kunde jag sammanfatta seminariet DHR och Unga Rörelsehindrade genomförde i Pridehouse i fredags, när det var dags för mig att tillsammans med Daniel Pollak tacka panelen.
Det var som jag berättat tidigare första gången DHR medverkade under Prideveckan. Vi gjorde det tillsammans med vårt ungdomsförbund Unga Rörelsehindrade, som var med redan förra året. Vi gjorde det under parollen Samma fördomar - samma kamp. Det var också rubriken för det seminarium vi anordnade i Kulturhuset, denna vecka högkvarter för festivalen och kallat Pridehouse.
Vi hade bjudit in Sahar Mosleh och Anders Wallner att tillsammans med Rasmus Isaksson, DHRs förbundsstyrelse, ge sina personliga reflektioner av vilka likheter och skillnader som finns mellan handikapprörelsen och hbt-rörelsen och vad vi kan lära oss.
Rasmus var förste talare. Han har en bakgrund som mångfaldsinformatör och berättade om de likheter han upplevde när han under den utbildningen kom i kontakt med andra som liksom han - men av andra anledningar än funktionsnedsättning - avviker från normen. Rasmus delade med sig av hur han under sin uppväxt inte trivdes med att vara annorlunda och hur detta lätt kan leda till det han kallar invalidiskt tänkande med vilket han menar: när man på grund av att man har mycket i bagaget till slut blir likgiltig och låter sig tryckas ned. Under skol- och fritiden var det majoritetsbeslut som gällde och Rasmus framhöll att det inte är demokratiskt när det alltid är de som är flest och de som utgör normen som bestämmer. Hans insikt om att det kan och borde vara på annat sätt väcktes när han fick en ungdomsledare som visade att det går att hitta sätt att göra saker på så att alla kan delta. I dag är Rasmus övertygad i sin uppfattning om att det inte är tillräckligt med acceptans av människor som är annorlunda. - "Man ska inte bara vara välkommen utan också väntad!" avslutade han sitt inlägg.
Rasmus har skrivit en bok om sina tankar kring mångfald, den heter Utfryst, Utdömd, Accepterad och Välkommen. Boken är utgiven av Recito och säljs av litenupplaga.se.
Sahar, före detta ordförande för Unga Rörelsehindrade, berättade hur hon, bland alla de engagemang hon hade under Prideveckan, sett allra mest fram emot detta. Sahar, som har en funktionsnedsättning och är homosexuell, delade med sig av hur hon, när hon kom till Sverige, tyckte det var svårt att passa in i så väl hbt-rörelsen som inom funkisrörelsen. Inom hbt-rörelsen hade hon svårt att bli accepterad för sin funktionsnedsättning och inom funkisrörelsen upplevde hon att man var rädd för att ta på varandra och för att prata om sin sexualitet. - "Inom båda rörelserna finns det starka normer, båda måste bli bättre på att täcka in alla slags människor och att slåss för allas rättigheter!"
Anders, miljöpartist och hbt-person, inledde med att berätta om hur hans favoritbok när han var liten var My little pony, med underrubriken "tjejernas favorithästar". Anders fick inte ihop det, han var ju kille... Han fick sin mamma att skriva till förlaget - som ändrade formulering.
För Anders hänger allt ihop vad gäller människors rätt att vara den de är vare sig det handlar om exempelvis hbt-frågor, om tillgänglighet och funktionshinderperspektiv, om invandrare eller om feminism. Anders fortsatte med att redogöra för sin syn på likheter och skillnader och på vad handikapprörlesen skulle kunna lära sig. En likhet är att båda ifrågasätter normen. Här har hbt-rörelsen sprungit förbi trots samma utgångspunkt, - "i dag vill till och med KD vara hbt-vänliga", samtidigt är tillgängligheten enligt Anders det mest eftersatta politikområdet. Vidare berättade Anders hur han som nybliven pappa klarat sig undan frågor och kommentarer om kön men däremot många gånger fått höra påståendet att det är "huvudsaken att barnet är friskt". Vad gör inte sådana klyschor och ställningstaganden med oss som samhälle? min kommentar. Anders fortsatte med likheter och nämnde det faktum att det för båda grupperna behövs lagändringar för att samma rättigheter ska tillförsäkras.Han konstaterade att hbt-rörelsen är skickliga på lobbying men tycker att den så kallade funkisrörelsen är på gång och visat på förändring i sitt påverkansarbete. Han jämförde Pride med tillgänglighetsmarschen och tycker att marschen borde innehålla mer fest. En stor skillnad är att hbt-personer och personer som driver hbt-frågor finns på många maktpositioner. Det är samtidigt få utan funktionsnedsättning som lyfter in funktionshinderperspektivet, något som hbt-rörelsen lyckats med. Som avslutande råd uppmanade han oss att enas kring en fråga i taget att driva och att samlas kring en företrädare, så som RFSL fått ta den rollen.
Vi hade tilldelats 45 minuter av programansvariga och det var viktigt att avsluta på minuten så nästa arrangör fick tillträde till lokalen för sina förberedelser. Några korta frågor hanns dock med och i publikdiskussionen kom, som komplement till att hbt-rörelsen kommit längre när det gäller innehav av maktpositioner, också frågan om pengar upp som en relevant anledning till skillnader i attityderna till våra perspektiv. Ett annat viktigt ämne som berördes är stoltheten som finns inom hbt, en stolthet som vi måste erövra och sprida bland våra medlemmar.
Sammanfattningsvis, jag blev mycket inspirerad, jag lärde mig mycket och jag hoppas på fortsatt och ökat samarbete mellan rörelserna.
Prenumerera via RSS
Recent Comments