DHR-bloggen

Då skulle vi kunnat snacka målsättning

Läser avsnittet om arbetsmarknadspolitiken i regeringens strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken och förundras över hur man kunnat formulera ett så vagt mål som att sysselsättningen ska öka, inte med hur mycket utan enbart just öka.

Det är som jag ser det inget fel med de planerade insatserna i sig. Att göra en översyn och analysera de arbetsmarknadspolitiska insatser som finns tror jag är välbehövligt, jag instämmer till fullo i att offentlig sektor bör ta ett större ansvar för att anställa personer med funktionsnedsättning, självklart måste fler unga få jobb eller utbildning och kanske kan praktikantprogram i statliga myndigheter vara en väg att gå.

Regeringen skriver att den grundläggande utgångspunkten är att alla människors kompetens och vilja att arbeta ska tas tillvara och att de hinder som finns på arbetsmarknaden måste identifieras och undanröjas. Så långt är vi överens!

Men - jag tror att risken finns att i och med fixeringen vid stödinsatser och subventioner och undantag av olika slag bli sin egen värsta fiende mot det man egentligen säger sig vilja uppnå. Å ena sidan hänvisar man till konventionens skrivning om att staten ska verka för att personer med funktionsnedsättning ska kunna delta i arbetslivet på samma villkor som andra - just det - på samma villkor! Det är den viktiga formuleringen. Å andra sidan för man oftast fram ett budskap som uppfattas som att man som arbetsgivare, för att anställa en person med funktionsnedsättning, måste subventioneras - detta ger enligt mitt sätt att se det helt fel signaler.

Läser vidare och tycker mig se en minskad fixering vid lönebidrag och Samhall än tidigare, tolkar jag signalerna rätt eller är det mitt eget önsketänkande som spelar mig ett spratt? Man skriver att man har som huvudstrategi att ge möjlighet att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden - det är bra!
Nej, där kom det - "insaterna som Arbetsförmedlingen erbjuder personer med funktionsnedsättning har förstärkts och mer pengar har satsats på lönebidrag". Samtidigt vet vi att sysselsättningen sjunker, så något är fel i det arbete som bedrivits och som bedrivs.

Jag tror man måste vända på hela frågan. Istället för att ge intryck av att funktionsnedsättning med automatik leder till nedsatt arbetsförmåga och att det då ska subventioneras tror jag vi måste prata om den stora outnyttjade resurs som alla med funktionsnedsättning som i dag står utanför arbetsmarknaden utgör! Jag tror vi behöver kampanjer som visar på förebilder inom olika yrkeskategorier, inte den kampanj som nu planeras för att informera om vilka stödinsatser som finns.

Jag upplever att arbetsmarknadsminister Hillevi Engström har ett äkta engagemang i frågan och jag tycker det är mycket bra att den kommit upp på den politiska dagordningen på ett helt nytt sätt det senaste året!

Jag vill dock ändra retoriken och jag vill sätta som mål för strategiperioden att arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning inte ska vara högre än bland befolkningen i stort! Då ni - då skulle vi kunnat snacka målsättning - det hade varit en strategi som heter duga och den hade helt klart givit uttryck för politisk vilja!

Läs mer om mina tankar kring arbetsmarknadspolitiken i debattartikel i LO-tidningen publicerad 6 maj 2011.

Alliansmanifest utan tillgänglighet

I dag har Alliansen presenterat sitt gemensamma valmanifest.

Manifestet, där man redogör för den politik man vill föra 2010 - 2014, har givits titeln Jobbmanifestet.
Och det är just under arbetsmarknadsavsnittet personer med funktionsnedsättning synliggörs mest.

Det är bra att vi nämns specifikt i arbetsmarknadspolitiken. Bra att vi ses som resurs och att man nämner anställning i både stat, landsting, kommun och näringlivet. Bra med förslaget om AFs tydligare prioritering. Men - det behövs också andra åtgärder, inte mer bidrag! Lönebidragen har redan ökats utan att det givit någon skillnad i sysselsättningsgrad. Saknar KDs förslag från början av sommaren om återkommande prövning av arbetsförmågan. KD  hade en  hel del bra idéer, även FP har tidigare presenterat förslag där det fanns flera bra delar, för ett delvis nytt sätt att ta tillvara personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden. Synd att inte dessa tankar tydligare fått genomsyra det gemensamma programmet.

Man skriver att man ska fortsätta stärka arbetet med att identifiera och undanröja de hinder som finns på arbetsmarknaden. Ett av de stora hindren, förutom inställningen, nämligen den fysiska tillgängligheten, nämns inte över huvud taget. Inte i texten om arbetsmarknad och inte i hela manifestet.

Hur är det möjligt?

Hur är det möjligt att inför detta val, tillgänglighetens år 2010 då perspektivet skulle ändrats och
personer med funktionsnedsättning kunna leva delaktigt på jämlika villkor, de enkelt avhjäpta hindren vara undanröjda och allmänna kommunikationer fungera för alla, helt strunta i frågan om tillgänglighet och användbarhet som förutsättning för allas delaktighet?

Personer med funktionsnedsättning nämns i inledningen till avsnittet Ett Sverige för alla, bådar gott.
Man skriver "Vi har inte råd att mista kompetens och förmågor på det sätt som sker i ett samhälle där människor inte får var med på samma villkor." och fortsätter "Diskriminering ska bekämpas och barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning ska ges förutsättningar för självständighet och självbestämmande." Sedan tar det slut.  

Inte med ett ord nämns den bristande tillgängligheten som utestänger och som diskriminerar. Inget om Cs och FPs löften om utökat diskrimineringsförbud i sina respektive valmanifest, inget om det löfte i samma riktning som minister Maria Larsson gav i Almedalen.

Innebär detta att en eventuell borgerlig regering inte heller kommande period kommer sätta ner foten när det gäller tillgänglighet och användbarhet?

Innebär detta att man kommer fortsätta se mellan fingrarna när det gäller all den otillgängliga nybyggnationen, till stor del beroende på bristande tillsyn och avsaknad av politiskt ställningstagande?

Innebär detta att man kommer fortsätta låta Sverige halka efter när det gäller Design för alla?

Utifrån den av Moderaterna intagna avvaktande ställningen i diskrimineringsfrågan hade jag inte förväntat mig att den skulle finnas med i det gemensamma manifestet. Att tillgänglighetsfrågan - utifrån den lagstiftning och de mål vi redan har - inte gör det är inte att betrakta annat än som ett stort svek.

För komplett genomgång av Alliansens valmanifest se SHT!

 

Dags att bli medborgare! ...eller vägra rösta

Under politikerveckan i Almedalen genomförde vi tillsammans med FSDB, HRF, SRF och RTP ett välbesökt seminarium med rubriken Vad får en mänsklig rättighet kosta? Som utgångspunkt hade vi genomfört en enkätundersökning i samarbete med utredningsinstitutet Handu.

- Vi har fått nog!, inledde jag seminariet med.

Åtta av tio av de som svarat uppgav att de kommer prioritera tillgänglighet och bristande tillgänglighet som diskriminering i valrörelsen. Fem av tio kommer prioritera situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning. Ingen är alltså emot – med detta stora stöd borde förändringarna komma, eller?

Förra valet genomförde DHR en enkätundersökning till alla riksdagskandidater, 300 svar kom in. 96 procent sa att man skulle försvara den redan då hotade assistansen som sedan dess bara försämrats. 90 procent ansåg att bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering men ännu en gång har regeringen alltså beslutat om en ny utredning.

Så frågan är, vem är för i tillräckligt hög utsträckning för att ta beslut om kostnader eller för att göra impopulära ställningstaganden? Kan man sätta ett pris på mänskliga rättigheter? Har politikerna makten eller vem är det egentligen som bestämmer?

Lars Lööw, före detta Handikappombudsman och numera kommunikationsdirektör på Samhall, konstaterade att vi under lång tid försökt med perspektivskiftet i Sverige, men att vi har svårt att sluta kategorisera, Sverige är ett segregerat land men vi är för stolta för att se det.

Meta Troell, omvärldsanalytiker vid Svensk Handel, berättade att personer med funktionsnedsättning handlar för närmare 100 miljarder per år, lägger man till vänner och anhöriga blir siffran närmare 140 miljarder. – Tänk att det finns så mycket pengar som ingen vill ha!

Jean-Daniel Morian, projektledare på PR-byrån Westander, konstaterade att det finns en rad perspektiv att använda: medborgarperspektivet, kundperspektivet och intäktsperspektivet. Han såg risken att handikapprörelsen blir ihjälkramad och ansåg att man definitivt ses som kravmaskin, varför det bästa blir det godas fiende.

Det blev ett fartfyllt seminarium med många skratt och stort engagemang från såväl deltagare som medverkande. Alexandra Pascalidou ställde redan i inledningen frågan om det inte var dags att röstvägra, eftersom vi inte tas på allvar som väljarkår?

 

Eller som Lars Lööw kort och koncist avslutade: Se till att bli medborgare! Jag instämmer till fullo!

 

Se filmen från seminariet på RTPs hemsida.

Oacceptabel nonchalans av partiledarna i Almedalen

Inför Politikerveckan uppmanade jag partiledarna att i sina tal i Almedalen berätta vilken politik man vill bedriva för att personer med funktionsnedsättning skall tillförsäkras samma möjligheter som andra, bli medborgare helt enkelt. Så blev det inte!

Läs min sammanfattning på Politikerbloggen!

Vi har hört det förut

I dag överlämnar Socialstyrelsen sin rapport ”Alltjämt ojämlikt! – Levnadsförhållanden för vissa personer med funktionsnedsättning” till regeringen. Det kommenterades i morgonens nyheter och på DN Debatt. Rapporten visar att personer med funktionsnedsättning har sämre utbildning, arbete, ekonomi och hälsa.

 

För oss är det inga nyheter, vi vet att det är så här. Samma resultat ger våra egna undersökningar, vår medlemmars berättelser visar en bild av detta utanförskap. Samma resultat har en mängd rapporter tidigare visat och vi har från hk-rörelsen skrikit oss hesa med motsvarande uppgifter.

Det tragiska är att inget händer.

Man blåser upp de röda siffrorna och de stora skillnaderna jämfört med befolkningen i övrigt som en nyhet och sedan blir det ingen förändring.

 

I år är det valår, i år är det också det magiska året 2010 då hindren skulle vara undanröjda och funktionshinderperspektivet genomsyra alla samhällssektorer. Så har det inte blivit och det är ett stort misslyckande, ett misslyckande som jag anser att såväl tidigare som nu sittande regering ska ta på sig. Visst - saker har hänt - men inte ens en bråkdel av det vi kunnat förvänta oss. Samtidigt - nya beslut fattas ständigt som går i motsatt riktning. Samtidigt - de medel som finns i form av lagstiftning och konventionen tas inte till vara av de som har makten.

 

Det räcker inte att lägga fram förslag på förslag på förslag om förändring när man samtidigt släpper fokus och perspektivet i sitt dagliga uppdrag för att sedan när ännu en ny undersökning ser dagens ljus förfasas över fakta.

Jag vill ha handling.

Till att börja med ska varje partiledare i sina tal i Almedalen under den stundande politikerveckan nämna vilken politik man vill bedriva för att rätta till skillnaderna.

Tioårig dröm

Nu börjar nationella handlingsplanens tioårsperiod närma sig sitt slut. Vi har sju och en halv månad kvar till målen skall vara uppfyllda.

Tio år kan kännas lång tid och kanske var det ett av problemen nu när vi blickar bakåt, att det kändes så långt tills det skulle vara uppfyllt, att man hade tid på sig och att det inte var någon brådska. Tio år som vi var många som trodde skulle innebära förändring, förändring och framsteg. Tio år, tre utvärderingar och tre regeringar senare kan vi konstatera att det verkar som att drömmen kommer gå i kras.

Visst har saker hänt - mest påtagligt är på många håll tydligt förbättrade möjligheter att ta sig fram i utemiljön efter att ränndalar tvärs över trottoarer bytts ut för att inte vara farliga fällor och att övergångsställen blivit möjliga att ta sig över efter avfasning. Många kommuner har arbetat med inventeringar och med undanröjandet av enkelt avhjälpa hinder i sina egna lokaler och verksamheter. 

Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, samordningsansvarig för den så kallade handikappolitiken, säger sig ha märkt tydligare engagemang från övriga departement. Det är självklart ett steg i rätt riktning. Utifrån mina möten och sammanträffanden med Maria Larsson är jag övertygad om att hon har de bästa avsikter. Men - hon kan inte ensam driva frågan. Socialdepartementet kan inte ensamt driva frågan. Innan regeringen själv tar till sig perspektivskiftet tror jag inte vi kommer få se något genomslag i övriga samhället heller.

Tio år har gått. Under denna period har vi haft tre regeringar av skiftande färgsammansättning. Jag tror alla de tre socialministrarna, Lars Engqvist, Berit Andnor och Maria Larsson har haft högre ambitioner än vad verkligheten givit, samtidigt som de alla tre och deras regeringar nu måste ta åt sig/stå till svars för resultatet.

I april överlämnade regeringen sin skrivelse som utvärderar planen, det är den tredje och sista utvärderingen. Vi är från DHR starkt kritiska till regeringens slutsats att tillgängligheten konkret förbättrats inom i stort sett alla samhällsområden.

Absolut - en hel del har hänt i den yttre miljön, en del har hänt i kommunernas lokaler och verksamheter. Så visst har det hänt saker, visst har utvecklingen till viss del gått framåt - men konstigt vore det väl annars - världen har ju inte stått still.

Men - faktum kvarstår - vi står här nu tio år senare med tydligt försämrade möjligheter att resa med tåg, nej, jag menar inte de för andra året i rad avstängda X2000-liftarna i första hand.
Jag menar det faktum att SJ beslutat ta bort rullstolsplatser och liftar när man renoverar InterCity-tåg.
Jag menar det faktum att tillstånd givits till Veolia att bedriva tågtrafik med gamla vagnar som utestänger många resenärer. 
Jag menar det faktum att man i det förslag regeringen nu lägger till ny kollektivtrafiklag hänvisar till 31 år gammal lagstiftning.
Detta kan vi inte tolka annat än som en avsaknad av ambitionshöjning och långt från det ursprungliga målet att de allmänna kommunikationerna skulle kunna användas av alla 2010, långt från perspektivskiftet.

Faktum kvarstår - med en arbetslöshet som trots den högkonjunktur vi varit med om legat kvar på extremt höga nivåer för personer med funktionsnedsättning, eller tom med ökat.
Här kan det dock finnas hopp om förändring i och med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins flera gånger uttalade vilja att ta itu med de attitydproblem som finns. Det är också mycket positivt att personer med funktionsnedsättning nämns under arbetsmarknadsavsnittet i Alliansens valplattform som presenterades för en och en halv vecka sedan.

Faktum kvarstår – inte ens en bråkdel av de enkelt avhjälpta hinder som handlar om nivåskillnader eller avsaknad av dörröppnare till butiker, restauranger, frisersalonger och så vidare har åtgärdats. Samtidigt fortsätter man att bygga nytt som ofta utestänger och redan från början har så kallade enkelt avhjälpta hinder.

När regeringen utifrån de resultat som finns gör bedömningen att tillgängligheten konkret förbättrats inom de flesta samhällsområden och att funktionshinderperspektivet i dag mer frekvent finns med i planering och genomförande inom flertalet sektorer, kan vi inte annat än reagera och protestera. Det man beskriver speglar inte den bild vi har av verkligheten.

Valmanifest och valplattformar saknar politik för delaktighet!?

Ja, det ser inte bättre ut.

I dag, 8 maj, har Alliansen presenterat sin gemensamma valplattform och Vänsterpartiet fattat beslut om sitt.

Inget av dem är någon läsning som visar på ett inkluderande synsätt eller på att de ser personer med funktionsnedsättning som potentiella väljare.
Inget av dem är någon läsning som visar medvetenhet om var vi borde stå detta år 2010.
Inget av dem vittnar om kännedom om att Sverige ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Inget av dem vittnar om kännedom om att det kokar,
det kokar av ilska över den nonchalans som visas en stor andel av Sveriges befolkning,
det kokar av ilska över hur kraven på tillgänglighet och användbarhet nonchaleras,
det kokar av ilska över hur assistansen är på väg utför,
ilska över den utestängning och diskriminering som är vardagsmat och den hemliga "icke-hanteringen" av Ytterbergs utredning om bristande tillgänglighet som diskriminering,
ilska och raseri över det som görs mot människor i behov av assistans när hela reformen nu är i gungning.

Nedan följer en sammanställning över det som är presenterat hittills:

Alliansen har i dag presenterat sin valplattform. Inom ett område finns insikt om att personer med funktionsnedsättning berörs av politiken - arbetsmarknad. Här konstaterar man att man inte lyckats trots att som man säger, stora resurser tillsatts.

Tillgänglighet finns på hela fem ställen i texten, men inte i betydelsen tillgänglighet och användbarhet, inte som förutsättning för delaktighet, inte som förutsättning för hållbar utveckling. Nej - den tillgänglighet man går till val på är den till vård.

Alliansens partier var för sig har kommit lite olika långt i sina presentationer av ställningstaganden inför valrörelsen. Moderaterna har inget tydligt valmanifest ännu. Centerpartiet har tagit fram tre foldrar som behandlar Jobb och företagande, Miljö och klimat och Jobb och miljö. Ingen av dem har något funktionshinderperspektiv. Varken Kristdemokraterna eller Folkpartiet har ännu presenterat några valplattformar eller valmanifest.

Alliansen säger att ett gemensamt valmanifest med vallöften kommer i augusti.

Socialdemokraterna har vad jag kan hitta ännu inte offentliggjort någon valplattform eller något manifest. På sin hemsida anger man dock tre frågor för framtiden: Framtidens jobb, Rättvis välfärd och Unga - en kunnig generation. Funktionshinderperspektivet saknas helt i dem alla tre.

Vänsterpartiet har just nu kongress och som jag skrivit i tidigare inlägg har man fastställt sitt valmanifest. Inte ett ord om tillgänglighet och användbarhet, inte ett ord om vad man vill göra för att nå ett samhälle med delaktighet på jämlika villkor för personer med funktionsnedsättning.

Miljöpartiet kongressar nästa helg. När partistyrelsens förslag offentliggjordes kritiserade jag det faktum att tillgänglighet och användbarhet saknas trots att partiet i andra sammanhang uppmärksammat frågan, inte heller finns de med som förutsättning för att nå hållbar utveckling på riktigt. Man har därefter uttalat att det är ett misstag som kommer rättas till då valmanifestet ska beslutas på kongressen. Svaret får vi om en vecka i Uppsala.

På plats på Vänsterpartiets kongress letar och lyssnar jag efter insikt om vilket år det är

Anlände vid lunch i dag till Gävle och Vänsterpartiets kongress. En stor fråga är naturligtvis beslut om Valplattform och just nu pågår debatten om vad som ska komma med och på bekostnad av vad.

Till det yttre får det förslag till valplattform, som legat sedan i oktober, väl godkänt av mig av den anledning att man i den tecknade illustrationen på framsidan, vilken jag tolkar skall visa den mångfald av människor samhället innefattar och som jag tror man menar att man vänder sig till, finns en person som använder rullstol! Det är viktigt och ger signaler som inte kan underskattas. Vi med synliga funktionsnedsättningar osynliggörs så ofta som en del av den mänskliga mångfalden så här har man gjort ett viktigt ställningstagande.

Så öppnar jag då dokumentet men nu blir betyget utan tvekan icke godkänt. Det finns INTE ETT ORD om att personer med funktionsnedsättning ska omfattas av den politik man vill gå till val på. Det finns inte ett ord om att det är 2010 med allt vad det innebär av att vara ett speciellt år då frågan om tillgänglighet, om allas rätt till delaktighet på jämlika villkor, skulle nå vissa mål. Inte ett ord om att vi fått en ny konvention som skall tas i beaktande.

Jag tycker det är anmärkningsvärt. Lars Ohly har en tradition av att nämna tillgänglighet och användbarhet som förutsättning för delaktighet för en stor del av Sveriges befolkning.

Diskussionerna går höga om vad som skall med och vad som skall bort. Att ta bort är i det här fallet inte aktuellt eftersom det inte finns något att ta bort, att lägga till är det inte heller någon som yrkar på...

Många upprepar att ALLT inte kan vara med, att det är bra att Partistyrelsen vågat lägga ett förslag som inte omfattar partiets hela politik. Man hävdar, precis som Partistyrelsen, att hanteringen inte innebär att de frågor som inte finns i valplattformen inte finns i partiets politik eller i valrörelsen... Som ett ombud jag åt lunch med uttryckte det: "vi hoppas naturligtvis att den som inte hittar det den söker i Valplattformen letar vidare i övrigt material och övriga ställningstaganden".

Eftersom vi vet hur funktionshinderperspektivet brukar försvinna i valrörelsen och utifrån det år det är i år, blir jag inte ett dugg lugnad av den förklaringen.

Nu blir det upp till bevis i andra sammanhang V!

Lever vi i samma världar?

Har precis skummat igenom regeringens uppföljning av nationella handlingsplanen för handikappolitiken, den skrivelse som skulle överlämnats för två veckor sedan och som i dag offentliggjorts. Kan inte här och nu, utan noggrannare genomgång, göra någon sammanfattning eller heltäckande analys. Men - av det jag hunnit ta in ställer jag mig frågan: lever vi i samma världar?

Det ligger antagligen i det politiska spelets natur att prisa sitt eget regerandes framsteg. Dock hade jag tyckt det varit betydligt smakfullare och känts oerhört mycket mer förtroendeingivande med en tydligare insikt om det misslyckande man ändå, med ca 9,5 månader kvar tills planen skall vara genomförd kan befara.

Att så som regeringen gör påstå att tillgängligheten konkret förbättrats inom i stort sett alla samhällsområden är som ett slag i ansiktet och tyder på ett avståndstagande från oss vars vardag är så beroende av denna tillgänglighet och användbarhet.

Vi kan i betydligt högre grad röra oss utomhus i gatumiljön som på de flesta håll förbättrats, i alla fall i de centrala delarna av en ort, det är i många städer enklare att åka stadsbuss för personer med nedsatt rörelseförmåga. Självklart har det skett utveckling, konstigt vore det väl annars. Men det krafttag och den kraftsamling vi förväntat oss och som man beslutade om år 2000 har inte givit genomslag i enskilda människors liv. Det är i dag inte enklare att resa med tåg, vi har i dag inte större utbud att tillgå vad gäller tillgänglighet till kultur, butiker, restauranger och perspektivskiftet som skulle synliggöra funktionshinderperspektivet inom respektive politikeområde har vi inte sett mycket av. Jag återkommer!

Superveckan fortsätter - men hittills bara på två cylindrar...

Denna vecka (vecka 12) har vi på förbundskansliet givit benämningen Superveckan. Det utifrån alla de viktiga och avgörande förslag som regeringen nu ska presentera för beslut av riksdagen i vår.

I går överlämnades assistanspropositionen och förslaget till ny och enklare plan- och bygglag till riksdagen som planerat - läs våra första, korta, snabba sammanfattningar på dhr.se

Skrivelsen om regeringens uppföljning av handikappolitiken och förslaget till ny kollektivtrafiklag, vilka också skulle presenterats i går 23 mars, lyser dock med sin frånvaro. Jag kan inte låta bli att undra varför?

Vi väntar ju också - sedan länge och inte kopplat till denna vecka - på förslag utifrån Ytterbergs utredning om bristande tillgänglighet som diskriminering. Finns något samband till varför dessa förslag dröjer eller är det en tillfällighet att det sammanfaller?