DHR-bloggen

Öppenheten gäller inte Pride Kungsan - vår bojkott kvarstår

I torsdags eftermiddag bestämde vi oss för att bojkotta Pride Kungsan på grund av dålig tillgänglighet och användbarhet.Så här skrev vi i vårt pressmeddelande i går morse:

DHR och Unga Rörelsehindrade bojkottar Pride Kungsan

[2011-08-05] Arbetsgruppen för vår Pride-medverkan har gemensamt och enhälligt beslutat att bojkotta Pride Kungsan. Detta gör vi på grund av dålig tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelseförmåga.

Redan i höstas erbjöd vi vår hjälp och gick tillsammans med tillgänglighetsansvarig för arrangemanget igenom våra erfarenheter från tidigare Pride-festivaler samt redogjorde för våra farhågor inför att förlägga Pride Park i Kungsträdgården. Tyvärr har man struntat i våra synpunkter.

Ingången är uppbyggd med ett plankgolv utan att avfasning gjorts, majoriteten av utställarnas tält är uppbyggda med ett 11 cm högt golv och det är endast ett fåtal, som har någon typ av ramplösning. De så kallade "kabelgömmorna" tvärs över gångbanorna är för oss som använder rullstol eller rollator i princip omöjliga att forcera. Dessa används trots att vi redan i oktober påtalade att de inte uppfyller kraven på användbarhet. Alla bord för den som vill ta något att äta eller dricka vid sitt besök i parken är dessutom placerade nere i den otillgängliga "sänkan".

Detta är oacceptabelt och vi väljer därför att bojkotta Pride Kungsan. Vi hade naturligtvis förväntat oss något helt annat. Temat för årets Pride är dessutom Öppenhet, vilket gör denna utestängning ännu mer genant för arrangörerna.

DHR - Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder         
Maria Johansson                                           
förbundsordförande                                           
070-508 80 29                                         

Förbundet Unga Rörelsehindrade
Daniel Pollak
språkrör
070 - 980 49 87

Bloggar om nyheten:
Fredriik Granath på SHT Det som verkade så lovande
Tobias Holmberg på Historien om mig Pride, vi är fler!

Under eftermiddagen och kvällen i går blev jag uppringd två gånger av Pär Wiktorsson, ordförande för Stockholm Pride. Han bad om ursäkt, tyckte det här var jättetråkigt, delade min syn på behovet, vikten och det självklara med samarbeta mellan diskrimineringsgrunderna. Man tittade på vad man kunde göra för att åtgärda felen. När Pär sedan ringde tillbaka visade det sig att man endast åtgärdat en enda sak, nämligen att lyfta upp bord så möjlighet finns att slå sig ned även ovanför den otillgängliga sänkan tre nivåer ned.

Stockholm Pride gick i går kväll ut med följande information Ang den fysiska tillgängligheten på Stockholm Pride Naturligtvis är det bra att man lyft upp bord. När det gäller den övriga informationen anser jag:

- att entré B och C är plana är ingen anledning till att inte också entré A ska vara det! Om man anser att vissa kan ta den omvägen och gå runt för att komma in, så kan självklart alla göra det och då behövs inte entré A! Dessutom, den nivåskillnaden är så liten att den hade varit väldigt enkel att åtgärda, där hade det nästan kunnat räcka med en kil av något slag - eller, varför bygga upp överhuvud taget?

- bra att man inser att till de upphöjda utställningsplatser man hyr ut räcker det definitivt inte med en trekantslist, här behövs en ramp. Hyr man ut platser på detta sätt måste man som arrangör se till att tillhandahålla en komplett tillgänglig miljö, att lägga ansvaret på respektive uställare blir konstigt då en ramplösning borde ingå i konceptet, om inte måste det själklart följas upp.

- vad gäller kabelgömmorna är detta tyvärr en gammal och kritiserad lösning i Kungsträdgården. Därför är det så viktigt att arrangörer och beställare säger nej till sådana lösningar som utestänger och försvårar, för att sätta press på staden och på Kungsträdgården. Det var just våra farhågor kring kabelgömmorna som gjorde att vi såg till att vara ute i god tid när vi i oktober kontaktade och träffade Stockholm Pride och tog upp dessa befarade hinder specifikt.

Det man gjort är inte tillräckligt för att vi ska dra tillbaka vår bojkott! Den kvarstår alltså. 

"Det är i oss själva lågan måste brinna!"

Nästan två veckor har passerat sedan de ofattbara terrordåden i Oslo och på Utøya. Vi har sett bilderna, läst de skrämmande ögonvittnesskildringarna och hört analyserna. Själv har jag, som många andra, följt rapporteringen på twitter och facebook och suttit klistrad vid nyhetssändningarna. Jag är tagen. Jag är skrämd. Jag är dessutom imponerad av och känner stor beundran och ödmjukhet inför Jens Stoltenberg och det norska folket.


I fredags deltog jag i ljusceremonin på Sergels torg.

Det var en fin och stark upplevelse. Talade gjorde bland andra Ingvar Carlsson, Beatrice Ask, Mona Sahlin och Jonas Gardell. Det var starka tal. På SVT Play finns hela manifestationen.

Jonas Gardells avslutande ord sammanfattar för mig hur jag verkligen från djupet av mitt hjärta önskar att vi tillsammans tar oss an framtiden: "gå med i ett demokratiskt parti, besök en moské, gå med i en prideparad, engagera dig i Amnesty, göm en flykting, ta debatten mot främlingsfientlighet och idka nolltolerans mot hatet!" Han avslutade med "tänd gärna ett ljus i dag men det är i oss själva som lågan måste brinna".

Jag tror precis som flera gav uttryck för att det är det gradvisa smygande accepterandet av hat och uppdelning av människor som är det farliga. Vi måste förstå att hat mot några är hat mot oss alla. Därför är det så viktigt att ta ställning för alla människors lika värde, att stå upp för mångfald på riktigt. För mig är det en självklarhet att jag, som ägnar min tid och mitt engagemang åt att vi med funktionsnedsättning skall räknas med och ha samma rättigheter och möjligheter som andra, tar ställning för också andras lika värde - det vill säga ALLAS lika värde. Jag kan ju inte kräva något för egen del som jag inte själv är beredd att ställa upp på för någon annan. Just nu pågår Stockholm Pride, DHR medverkar och deltar för andra året, tillsammans med vårt ungdomsförbund Unga Rörelsehindrade. Vi har ett nätverk för personer med annan etnisk bakgrund än svensk och är engagerade i föreningen FQ, Forum kvinnor och funktionshinder. Det finns naturligtvis mycket mer jag som enskild kan göra, mer vi som förbund kan göra, det finns mer vi alla kan göra.

Jag vill till Jonas Gardells uppräkning av olika sätt att ta ställning lägga till "gå en marsch för tillgänglighet, ställ upp i kampen för assistansen och säg nej till otillgänglighet!".

Tillsammans kan vi förändra samhället, tillsammans är vi starka, det är mer som förenar än skiljer oss människor. Låt oss ta vara på det och göra det bästa vi kan av framtiden. Det är vi, du och jag - här och nu, som bestämmer vilket samhälle vi vill ha!

Samma fördomar - samma kamp

För det självklara att solidarisera oss med andras frihetskamper och som en naturlig följd av av förbundsmötets fasställda mål och delmål att synas utåt och att synas i fler/andra sammanhang deltar DHR för andra året i Stockholm Pride.

I år liksom förra året medverkar vi tillsammans med Unga Rörelsehindrade.

Vi kommer genomföra två seminarier. Vid det som fått rubriken Politik för lika rättigheter, kommer EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och Partisekreterare Anders Wallner (MP) medverka. Seminariet om sexualitet, assistans och familjeliv kommer utgå från Unga Rörelsehindrades projekt En hemlighet känd av många och ledas av projektledare Veronica Svensk, medverkar gör också Carina Fasth, trebarnsmamma och assistansberättigad.

Vi går liksom förra året i paraden med banderollen Samma fördomar – samma kamp.

Välkommen du också!

Centimetrarna som gör skillnad

I dag har jag gjort något som är ovanligt för mig, till och med näst intill obefintligt, jag har åkt tunnelbana! Låter kanske konstigt att det som tillhör vardagen för de allra flesta som liksom jag bor i Sveriges huvudstad, skulle vara något exeptionellt för mig, jag vet.

Resan gick från förbundskansliet i Farsta, via byte i Gamla stan, till Mariatorget och sedan, efter lunch, tillbaka igen. Det var vår ombudsman Karolina och jag som skulle träffa en av de medverkande vid DHRs och Unga Rörelsehindrades Pride-seminarium, Anders Wallner, för ett lunchmöte med planering.

Jag åker som sagt inte tunnelbana i vanliga fall själv utan kör för det mesta bil, när jag inte gör det åker jag färdtjänst. Samtidigt gillar jag verkligen att åka kollektivt, jag tycker om att åka på samma sätt som andra och tillsammans med andra! Jag åkte redan i slutet av 80-talet, början av 90-talet, den busslinje av "service-buss-karaktär" som gick mellan min första arbetsplats på Södra Promenaden i Norrköping och min första egna lägenhet på Repslagaregatan några kvarter bort och jag älskade det. Jag njuter av att åka Arlanda Express och känner mig självständig och delaktig i flödet av resenärer som är på väg till eller från sin flygresa, (även om jag tycker det är rätt patetiskt att det ännu inte finns någon bättre lösning än att tågvärdarna ska behöva ta fram den lilla plåtbiten att lägga mellan perrong och vagn). Men - tunnelbana i Stockholm var det åratal sedan jag åkte.

Nu skulle det testas och jag tror Karolina som är en van resenär var mer orolig än jag för att något skulle hända och jag "ramla ner på spåret" ; ), det gjorde jag naturligtvis inte, så breda är inte mellanrummen mellan perrong och vagn... Men - det var enbart en av de åtta på-/avstigningarna jag klarade själv. I övriga sju fall var jag beroende av hjälp av Karros assistent Therese för att klara nivåskillnaden och/eller mellanrummet.

Så - det dröjer nog innan jag tar tunnelbanan nästa gång, det måste jag erkänna.