DHR-bloggen

DHR fick vända i dörren vid regeringskonferens på Fryshuset

Det här med att leva som man lär.

I går överlämnades Handisams andra uppföljning, vilken visar att takten behöver ökas om de funktionshinderpolitiska målen ska nås.

I dag bjuder regeringen via ett av sina departement in till en konferens som inte uppfyller grundläggande krav på tillgänglighet och användbarhet.

Jag tycker det är mycket illa. All förändring och utveckling börjar med en själv och det är dags att regeringen tar sin egen strategi på allvar.

Fryshuset borde dessutom veta bättre, om nu inte beställarna på departementet visste vad man skulle efterfråga. 

Läs mer på DHRs hemsida.

Hur är läget 2013?

I dag överlämnade Handisam den, för innevarande strategiperiod 2011-2016, andra uppföljningen av funktionshinderpolitiken, Hur är läget 2013? till regeringen.

Det är en sorglig, om än ej överraskande läsning. Det går för långsamt om målen ska uppnås till 2016.

I morse medverkade Handisams Anna Dahlberg i SVTs Gomorron Sverige och hon konstaterade att hon tyvärr inte, efter att ha jobbat med frågorna ett tag, är förvånad över resultatet. Se inslaget här.

Jag menar att det som behövs är tydligt inkluderande politik. Regeringen måste våga ta ställning, peka med hela handen och säga vad som ska genomföras. Istället ser vi exempelvis hur både tillgänglighet och personlig assistans, det vill säga både generellt samhällsbyggande och en behovsprövad insats, nedprioriteras och backar. Det är självklart att detta får negativa konsekvenser för möjligheten till delaktighet, dels bokstavligt men också på ett mer subtilt sätt utifrån de signaler detta sänder ut till samhället i stort om synen på personer med funktionsnedsättning.

Läs DHRs uttalande med anledning av rapporten.

 

Sveriges rekord i byggpriser och i byggvinster

En förklaring till Sveriges rekord i byggpriser är de höga vinsterna, det visar SVTs Rapports granskning:

"Av de 27 medlemsländerna i EU spelar Sverige i en helt egen division. Det visar den senaste statistiken från Eurostat som visar hur situationen såg ut år 2011. Snittpriset för att bygga bostäder i Sverige är 72 procent över genomsnittet i EU. Sverige ligger därmed långt före länder som Danmark, Österrike och Tyskland som kommer närmast på listan."

Samtidigt har vi - som kämpar för att svensk bygglagstiftnings minimikrav på tillgänglighet och användbarhet skall uppfyllas och visionen vara Design för alla - vid flertalet tillfällen hört bostadsminister Stefan Attefall ifrågasätta kraven på tillgänglighet och utmåla dem som problem och bromskloss för svenskt bostadsbyggande. De krav som finns där för allas bästa, för att säkerställa hållbarhet, delaktighet och rättvisa.

I Rapports granskning framgår också att vårt grannland Finland har en betydligt lägre byggkostnader (18 procent över EU-genomsnittet jämfört med Sveriges 72 procent), detta trots att nybyggnadskraven på tillgänglighet och användbarhet är ungefär de samma i våra två länder.

Hur länge ska Stefan Attefall få fortsätta smutskasta tillgänglighetskraven utan att fler höjer rösten till försvar för de byggregler som är resultatet av decenniers målmedvetet arbete?

Varken Attefalls egen parti- och departementskollega Maria Larsson, ministern med ansvar för samordningen av de funktionshinderpolitiska målen, eller någon från oppositionen, eller de andra regeringspartierna för den delen, protesterar.

"FAQ: Kommer vår nya arena xx uppfylla kraven på bärförmåga?"

Tänk dig att en ny arena planeras i din stad.

En arena som ska bli en stolthet, som ska locka till sig stora evenemang, artister och stor publik.

Tänk dig att byggherren/ägaren/kommunen lägger upp en hemsida där man kan följa bygget och  processen.

Tänk dig att du bland frågor och svar, FAQ, hittar följande frågor:

Kommer arenan xx uppfylla kraven på bärförmåga, stadga och beständighet?
Kommer arenan xx vara säker att använda?
Kommer arenan xx vara lämplig för sitt ändamål?

Nej - det känns inte särskilt troligt, eller hur! Allt det ovanstående tar vi för givet.
Det ingår ju liksom och är en självklar förutsättning. Något vi förväntar oss.

De egenskaper jag nämner ovan ingår i de nio så kallade tekniska egenskapskrav som ställs på all nybyggnation och som skall uppfyllas när vi bygger. 

Andra tekniska egenskapskrav är bland annat skydd mot buller samt kravet på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

Visst kan vi förvänta oss, efter bestämmelser i svensk bygglagstiftning sedan 1966, att detta med tillgänglighet och användbarhet ses som en självklarhet när vi bygger! Visst kan vi förvänta oss att även det tekniska egenskapskravet, precis som övriga åtta, ska vara uppfyllt!

Ändå - på Friends Arenas hemsida återfinns följande fråga under rubriken Frågor och svar:
Kommer Friends Arena att var anpassad för funktionshindrade?

Tänk dig att övriga tekniska egenskapskrav skulle lyftas fram i en motsvarande frågeställning, hur skulle inte det påverka synen på byggherren/kommunen/arkitekten? Men - det är dessutom ännu värre, formuleringen sänder signaler om att inte ta för givet att alla välkomnas. 

Tänk dig följande:
Kommer Friends Arena välkomna också kvinnor bland sina besökare?
Kommer Friends Arena välkomna publik som passerat en viss åldersgräns?
Kommer Friends Arena bland sin publik välkomna den som inte är heterosexuella?
Kommer Friends Arena välkomna publik som inte är etniskt svenska?

Hick - nu blev det väldigt konstigt, tror jag du som läsare anser.
Ja - och tack och lov kommer ovanstående fyra fiktiva frågeställningar inte ställas.
Tack och lov!

Men - det när det gäller personer med funktionsnedsättning är det just precis den frågan som ställs, i och med den formulering man valt.

Formuleringen under Frågor och svar betyder ju att det inte går att ta för givet att  bygglagstifningen ska följas och alla välkomnas.

Jag drömmer om en tid när det tas som självklart att det som byggs nytt eller ändras faktiskt uppfyller kraven som ställs för att bygga.

Jag drömmer om en tid när jag inte, då jag går in på en hemsida, behöver mötas av en FAQ-fråga om huruvida himlen är blå/byggnaden kommer vara bärig/jag med funktionsnedsättning kommer välkomnas.

Nej - jag kräver att svensk lagstiftning efterlevs och jag kräver att bli respekterad och ses som förväntad gäst/kund/publik. Nog nu!

Till Friends Arena - börja med att åtminstone ändra om till hur

I morgon återkommer jag till Friends Arena - då handlar det om publikplatserna.

(Detta är inlägg 10/100 i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar. Här kan du läsa vilka som är med.) 

Ullenhag: - Jag ska prata med Anders

I dag är det torsdag och torsdag innebär regeringssammanträde och därmed Torsdagsaktion.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förra veckan skrev vi tolv förbund som står bakom aktionen till finansminister Anders Borg och integraionsministerrErik Ullenhag med begäran om ett möte. Läs vårt brev här.

 

 

I morse när vi träffade Ullenhag utanför Rosenbad frågade jag om han fått vår skrivelse. Han bekräftade det och sa att han gärna träffar oss. Jag vidhöll att vi vill träffa dem bägge tillsammans. Ullenhag lovade prata med Anders (Borg). Jag förutsätter att vi får till ett möte med de båda statsråden.

Även nya jämställdhetsministern Maria Arnholm var framme och pratade med oss. Hennes kommentar var: - Det här jobbade jag med redan för tjugo år sedan!

Ja, så är det. Frågan har funnits med i mer än två decennier. Fyra utredningar har föreslagit diskrimineringsskydd mot bristande tillgänglighet. Nu senast Hans Ytterbergs Bortom fagert tal (Ds 2010:20), för vilken remisstiden alltså gick ut förj 804 dagar sedan.

(Detta är mitt sjätte inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar. Här kan du läsa vilka som är med.)

Dagens obligatoriska läsning - om avhumanisering och byxköp

Denna starka och viktiga text av Fredrik Granath måste spridas på alla sätt så jag gör det även här via bloggen.

Det är detta ”något annat” som gör att ingen tar våra krav på lagstiftning om tillgänglighet på tillräckligt allvar. Det är på grund av detta ”något annat” som ingen lyssnar när vi säger att det byggs olagligt varje jävla dag i det här landet, eller när vi påpekar att vi skulle kunna bidra till produktivitet och tillväxt om vi fick samma chans till utbildning och yrkesliv som icke funktionshindrade.

Läs hela texten på SHTs krönikeblogg här!

DNs Gulddrakar serverar oätlig mat

"Rätter som får dig att kippa efter andan. Mat som tillagas över öppen eld. Det var något som gav utdelning när årets Gulddrakar delades ut på torsdagen." lyder DNs ingress.

Mat som är oätlig, säger vi.

- I år var det, ”nej trappa”, ”smal trappa” ”ingång bakvägen”, eller ”inte om det är en stor rullstol” som gällde när jag försökte boka bord på någon av Gulddrakarna, säger Karolina Celinska, vice ordförande i DHRs Stockholmsavdelning, med anledning av DNs Gulddrakar 2013.

Läs hela uttalandet på DHRs hemsida.

(Detta är mitt femte inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar.
Här kan du läsa vilka som är med.)

 

När tillgänglighet och användbarhet avgör val av skola

"Vår sajt ska göra skolvalet lättare", skriver i dag Sveriges Kommuner och Landsting, Friskolornas riksförbund och Svenskt Näringsliv på Brännpunkt i SvD.

Det låter bra tycker jag och förutsätter att man på denna nya hemsida som skall byggas upp kommer ange i vilken omfattning och på vilket sätt de skolor som presenteras är tillgängliga och användbara eller inte. Information som tyvärr inte alltid är så lätt att få tag på.

Grundläggande tillgänglighet och användbarhet är fortfarande ett problem i skolans värld. I den miljö där vi utbildas, formas och ges förutsättningar för framtiden måste undanröjandet av hinder i form av bristande tillgänglighet - för att elever, lärare och annan personal samt föräldrar med nedsatt rörelseförmåga ska kunna vara delaktiga och ha samma valfrihet som andra - lyftas fram.  

I regeringens strategi för genomförande av funktionshinderpolitiken 2011-2016 fastslås:
En god utbildning är mycket viktig för den enskilde personens framtid, för deltagandet i samhällslivet och på arbetsmarknaden. Höga förväntningar på alla barn, elever och vuxenstuderande är är en viktig framgångsfaktor för goda utbildningsresultat. Undervisningens kvalitet ska vara avgörande för resultaten, inte personens eventuella funktionsnedsättning. Valfriheten i skolan är lika viktig för barn med funktionsnedsättning som för andra.

Tyvärr är det fortfarande allt för många barn och ungdomar i Sverige som på grund av otillgängliga och oanvändbara lokaler inte kan gå i samma skola som sina syskon och/eller kompisar på gatan och i kvarteret. Istället skjutsas dessa barn dagligen långa sträckor för att gå i en annan skola där de rent fysiskt kommer in och kan ta sig runt. I värsta fall ökar segregeringen än mer när det är dags för gymnasiet och en tillgänglig och användbar gymnasieskola nära hemmet ersätts av inackordering på ett av landets så kallade rh-gymnasier. 

De otillgängliga skolorna saknar naturligtvis också lärare och annan personal med nedsatt rörelseförmåga, avsaknad som bidrar till en skev bild av den mänskliga mångfalden.

Även föräldrar med nedsatt rörelseförmåga begränsas i sitt fria val av skola för sina barn. Historierna om hur rullstolsanvändande föräldrar av rektor fått tipset att vid skolavslutningen som ersättning för att delta inne i den otillgängliga gymnastiksalen/skolmatsalen lyssna till barnens sång från skolgården genom öppnat fönster gör ont. De visar på att vi har en rejäl bit kvar i synen på tillgänglighet som grundförutsättning för all verksamhet. En lång väg kvar innan det som fastslås i FN-konventionen, om tillgång på lika villkor som andra till den fysiska miljön, blir verklighet.

År 2001 visade dåvarande Handikappombudsmannens (HOs) årliga rapport att fyra av tio gymnasieskolor saknade minimal tillgänglighet för personer med nedsatt rörelseförmåga.

I Skolverkets rapport Tillgänglighet till skolors lokaler, från 2008, som gjordes som svar på ett regeringsuppdrag, konstaterade man följande:

Nästan hälften av grundskolorna (46%) svarar att de behöver göra omfattande förändringar för att bli tillgängliga för rullstolsburna, dvs. att de behöver installera rwc, hiss eller både och. Fyra av tio gymnasieskolor svarar detsamma.

Våren 2011 undersökte Stockholmsregionen av Unga Rörelsehindrade, DHRs ungdomförbund, tillgängligheten till Stockholms gymnasieskolor:

Det första vi gjorde var att se på deras hemsidor om det fanns någon information om den fysiska tillgängligheten. Svaret blev NEJ. Ingen hade en rad om att det faktiskt finns elever som använder rullstol.
I nästa steg skickade vi ett mail till de 66 skolorna där vår "presumtive elev" ställde fem frågor:

1) Är klassrummen tillgängliga och kan jag delta i idrotten?
2) Finns anpassad toalett
3) In det finns uppehållsrum eller kafeteria, funkar de för mig?
4) Kan jag använda huvudentrén till skolan?
5) Om skolan inte har en egen tillgänglig matsal, finns det tillgängliga restauranger för mig i närheten av skolan?

Trots den intensiva kampen om "skolpengen" var det bara 28 skolor (41%) som orkade svara.

Av dessa var det elva som sa ja, och som föreföll trovärdiga då svaren beskrev hur det såg ut, och hur tidigare rullstolsburna elever fungerat.

Åtta skolor sa, tyvärr och nio hade luddiga formuleringar som "Vad roligt att du vill komma till oss, kom gärna hit och skaffa dig en egen uppfattning".

En typ av svar som inte hade getts om man hade varit säker på att ens lokaler var tillgängliga fullt ut.

I valfrihetens Sverige 2011 är det bara 17 procent av gymnasierna som är möjliga att använda - om man sedan skulle vilja välja en viss linje eller efter vart kompisarna tar vägen så minskar valfriheten till nordkoreansk nivå.

I Handisams uppföljning av funktionshinderpolitiken Hur är läget? - en uppföljning framgår bland annat att sex av tio grundskolor anser att de har tillgängliga klassrum samt tillgänglig expedition och matsal.

Av siffrorna ovan kan man konstatera att läget är i stort sett oförändrat jämfört med HOs tolv år gamla rapport och det trots att vi under dessa år haft en nationell handlingsplan för funktionshinderpolitiken, sedan fyra år har en FN-konvention och nu är inne på år två av regeringens strategi.

En skolas tillgänglighet och användbarhet är i högsta grad ett kriterium vid val av skola. Genom att informera om hur det ser ut synliggörs denna för många avgörande faktor. Det borde vara för alla viktig information och en påminnelse om vad som behövs för att nå en skola i världsklass, på alla sätt. Detta vill jag skicka med Sveriges Kommuner och Landsting, Friskolornas riksförbund och Svenskt Näringsliv inför det fortsatta arbetet.

Här kan du läsa ytterligare blogginlägg jag skrivit om ämnet Skola.

(Detta är mitt fjärde inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar.
Här kan du läsa vilka som är med.) 

Torsdagsaktionen - 801 dagar

I dag har det gått 801 dagar sedan remisstiden gick ut för Bortom fagert tal (Ds 2010:20), 
förslaget om hur bristande tillgänglighet skulle kunna föras in i svensk diskrimineringslagstiftning fullt ut (krav på skäliga stöd och anpassningsåtgärder finns redan inom arbetslivet och högskolan). 
Förslaget om hur vi - också i Sverige - skulle börja kalla den utestängning som är vardagsmat för personer med funktionsnedsättning vid sitt rätta namn, diskriminering.

I 801 dagar har regeringen behandlat frågan, läst de till övervägande del positiva remissvar som inkommit, diskuterat mellan departementen.

Det är en lång historia som börjar likna en följetong.
En följetong som är slöseri med människor, med tid, med energi och med pengar. Det är slöseri eftersom det handlar om självklarheter.

Självklarheten att vi människor är olika.
Självklarheten att alla är lika mycket värda.
Självklarheten att det gemensamma samhälle där vi skall fungera tillsammans naturligtvis måste vara utformad för att så många som möjligt ska kunna delta.
Självklarheten att ta politisk ställning för att den lagstiftning som finns ska efterlevas och för att utöka diskrimineringsskyddet för allas rätt att vara delaktiga. 

Sedan den 1 december 2011 har vi inför varje regeringssammanträde påmint statsråden om att tiden går. Vi kallar det för Torsdagsaktionen, eftersom det är på torsdagar regeringen sammanträder. Vi har funnits på plats utanför Rosenbad för att påminna om att det nu gått en vecka till, ytterligare sju dagar, utan att regeringen kommit med något konkret förslag, utan att regeringen kunnat enas i synen på människor och på demokrati. För det är i slutänden precis det som det handlar om, människosyn och rätten att kunna delta i samhällslivet.

Så här såg det ut en torsdagsmorgon i början av januari.



(Detta är mitt tredje inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar och här kan du läsa vilka som är med.)

 

 

Till Sveriges partiledare:

-Stå upp för ett tillgängligt Sverige utformat efter mänsklig mångfald! Passa på i dagens partiledardebatt i riksdagen! 

Den som tror på mänskliga rättigheter och demokrati, den som anser att samhället ska utformas efter oss människor måste inse allvaret. Att den svenska tillgänglighetslagstiftningen inte efterlevs är inget nytt. Nu är än större fara å färde - ansvarig minister Stefan Attefall har gjort en rad utspel som talar i riktningen att sänka lagstiftningskraven.

Jag undrar, kommer någon av partiledarna/debattörerna i dagens partiledardebatt ta upp kampen? Kommer någon av dem stå upp för det självklara som ändå behöver sägas, att det är en rättighet att kunna delta i samhällslivet istället för att medvetet utestängas på grund av otillgänglighet, att det som är nödvändigt för några är bra för alla, att hållbar utveckling innebär tillgänglighet och användbarhet.

Kommer någon av partiledarna/debattörerna stå upp för rättighetsperspektivet och mänsklig mångfald?

Kommer Björklund, i enlighet med Folkpartiets rapport från i våras framhålla ett tillgängligt Sverige som en rättighet?

Hur kommer Miljöpartiets Åsa Romson göra? Upprepa sin partisekreterare Anders Wallners tydliga budskap för ett tillgängligt Sverige från kongresstalet i somras?

Kommer Jonas Sjöstedt ta över stafettpinnen efter Lars Ohly och framhålla tillgänglighet som en rättighet?

Kommer Göran Hägglund, med ansvar för departementet där samordningen för funktionshinderpolitiken ligger, i motsats till sin egen minister Attefall stå upp för tillgängligheten?

Det är dags nu!
Vi har i decennier saknat ett tydligt politiskt ställningstagande i frågan, men nu är det än allvarligare. Den lagstiftning vi har är hotad! Det gäller oss alla. Hur vill vi att Sverige ska vara utformat?

Ta fighten!