Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013
Om några timmar sitter vi på planet på väg hem till Sverige igen. Det har varit en underbar vecka med många beståndsdelar.
Vi lämnar Island med många minnesbilder på näthinnan. Minnesbilder av ett starkt folk, som levt och lever isolerat, sa modernt och långt framme - på samma gång med en unik förankring i sin historia och sitt ursprung. Tror deras stora kulturella intresse och engagemang är en av förklaringarna till att de klarar dessa speciella betingelser, har bland annat läst att var tionde islänning beräknas ge ut en bok under sin livstid.
Tecken på krisen ar svåra för förstagångsbesökaren att yttra sig om. Vi har förstått att turismen ökat, på samma gång som allt fler blir arbetslösa och det blir allt svårare att fortsatta bedriva sin näringsverksamhet. Vi pratade med en kvinna som precis skulle slå igen sin butik med smycken och hantverk mitt i Reykjavik, hon klarade inte längre av de ständiga hyreshöjningarna för butikslokalen, tre-dubbel hyra pa två månader.
Luften är ren och lätt att andas, hela omgivningen, så väl i stan som ute på landsbygden, andas renhet. Inget skräp här inte. Det som tagit mig med störst storm ar den dramatiska naturen med de stora variationerna, vida slätter med milsvid sikt, höga berg, tundra, ökenliknande månlandskap, samma stora variation visar också vädret. Islänningarna skrattar när vi frågar vad det ska bli för väder och svarar 'sol, regn och hagel'. Vi har stadsvandrat i strålande sol, badat i Blå lagunen i hagel samt kört på landsbygden i störtregn. Vi har ätit delikat lamm och färsk fisk, hummer flera gånger. Det enda jag saknar är grönsaker... blev också överraskad över att det var så kallt, 12 grader är medeltemperatur i juli.
De turistmål och sevärdheter vi besökt har alla fungerat rätt så bra med rullstol - byggnaderna har varit tillgängliga men på grund av brant lutande gångbanor och gångbroar hade jag inte kunnat njuta och ta del av naturupplevelsen om jag inte haft hjälp. Jag tror dock det skulle vara betydligt svårare att bo i Island än det är att komma på tillfälligt besök. Många butiker, restauranger, företag, kontor och så vidare inne i stan är man med nedsatt rörelseförmåga helt enkelt utestängd från. Det som är nybyggt fungerar bra. Men när man gjort anpassningar i efterhand av befintlig byggnation är det oftast med ramper så branta att jag knappt klarar dem ens med hjälp. Tillgänglighetsskapande åtgärder i form av räcken, markeringar och talad information lyser med sin frånvaro. En annan påtaglig skillnad mellan Stockholm/Sverige och Reykjavik är alla de nedfasningar man gjort av trottoarkanten vid övergångsställenaa. Ambitiösa lösningar med olikfärgade släta stenar, men som på grund av att de avslutas med stora ojämna stenar, att man inte avfasar till 0-kant och då det på grund av den lösa lavasanden/lavajorden blir sättningar, blir flertalet fullkomligt oanvändbara och ibland rent farliga.
Det ar alltid inspirerande att träffa andra som brinner för samma sak, att jämföra och diskutera angreppsätt och lösningar - den nordiska konferensen om tillgänglighet, användbarhet och design för alla gav också många värdefulla kontakter. Att möta en ny kultur, upptäcka ett nytt land och dess traditioner, mat, folk, historia och i detta fallet inte minst natur - ger energi och avkoppling. Sist men inte minst har jag och min älskling för första gången på många månader fått några dagar tillsammans och det har varit härligt : ).
Recent Comments