Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013
Lyssnade på Lisa Nilsson, som 20-årsjubilerar som artist, på Cirkus. Det var jättebra. Hon har en fantastisk röst, såväl när hon sjunger som när hon talar, med en klarhet som jag verkligen beundrar. Det är fascinerande hur texterna fanns där i bakhuvudet och bara var att plocka fram, låt för låt, genom de flesta av dessa tjugo år. Jag var där med min älskling och vi hade en jättetrevlig kväll.
Men - när jag går på konsert eller teater eller någon annan slags föreställning där det handlar om att som rullstolsanvändare vara hänvisad till särskild plats - finns alltid en liten känsla bitter eftersmak, en känsla av missnöje med mig själv. Jag frångår nämligen något för mig viktigt, att leva som jag lär och stå för mina värderingar, när jag väljer att sitta tillsammans med min älskling, eller annat sällskap som inte använder rullstol. Så också i måndags.
Vad menar jag nu med detta???
Jo, i de flesta sådana sammanhang betalar man för rullstolsplatsen, det vill säga min biljett.
Men, eventuellt sällskap som inte använder rullstol går gratis, får sitta på en stol bredvid (ofta en "pinnstol", eller i alla fall en stol av helt annat slag än den betalande publiken).
Detta otyg är en kvarleva från en tid av välgörenhet och en syn på personer med funktionsnedsättning vi borde kommit bort ifrån i dag, en tid före möjligheten till assistans och ledsagning och ersättning för biljetten för den som ju faktiskt då är med i tjänsten.
Så varför i hela friden ska mitt sällskap slippa betala när han/hon är där av egen fri vilja för att se en föreställning eller konsert. Dessa gratisplatser gör det svårare att ställa krav på platserna, för såväl publik som använder rullstol som de vi har i sällskap.
Jag försöker alltid, när jag bokar biljetter, FÅ betala för mitt sällskap också, men det går inte, personen i fråga får inte ens en egen biljett...
Vad menar jag då med att jag frångår mina värderingar? Jo, istället för att göra det jag anser är det rätta, betala för två eftersom vi är två - men i och med det också få platser på helt skilda platser i salongen, så accepterar jag - efter protester - faktum och hämtar sedan hos ATG-ombudet eller i biljettkassan ut EN biljett för att till priset av EN gå TVÅ. Det är nedvärderande och befäster en syn på oss som vi inte vill ha. Men - precis som bröd är också skådespel av avgörande betydelse och jag vill dela upplevelsen med den jag har i sällskap.
Recent Comments