Vill du bli buren?

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Själv har jag burits dagligen min uppväxt igenom.

Min första rullstol fick jag först när jag skulle börja skolan. Så fram till sju års ålder var det att "åka på ändan" på golvet, barnvagn ute eller att bli buren som gällde.

I skolan fortsatte bärandet ända upp i nian, eftersom bild och slöjd låg i en byggnad utan hiss.

Gymnasiet var bärfritt. Första tre terminerna på gamla anrika Kungsgårdsskolan mitt i Norrköping kunde jag ta mig överallt förutom till lärarrummet och expeditionen dit det var två trappsteg, jag kunde inte heller använda samma entré som de andra utan hade egen nyckel till vaktmästarens ingång från baksidan. I samband med jullovet i tvåan flyttade skolan till en annan stadsdel och en nyare skola som dessutom byggts om till, där fanns vanlig hiss men tyvärr också en massa lyftplattor för att komma upp och ned för halvplan i flygelbyggnaden. Tyvärr säger jag eftersom de tog sådan tid att använda.

Så efter gymnasiet, när jag gick en ettårig designutbildning i grannstaden Linköping var det dags att återigen bokstavligt talat lägga min utbildning i andras händer, denna gång taxichaufförerna som drog mig på bakhjulen upp och ned för de åtta trappstegen inne i entrén. När det några år senare blev dags för universitetet fanns hiss, så tillgängligt var det - men inte användbart vill jag hävda - med hissarna placerade så att jag hänvisades till långa omvägar jämfört med mina studiekamrater.

Jag har hunnit passera 40-årsstrecket och kraven på tillgänglighet när man bygger nytt är bara några år äldre än jag själv. Min exposé bakåt är inte menad som klagan. Jag är till och med tacksam och stolt över mina erfarenheter, över att jag inte lät mig hindras att göra det jag ville. Vi måste också komma ihåg att det var en annan tid.

Jag har alltså blivit buren en hel del i mitt liv. Men tiden är nu en annan. Kraven har skärpts. Medvetenheten borde ha ökat betydligt, så väl hos oss själva som hos de som bygger eller är arrangörer.

I måndags var jag inbjuden som moderator vid en paneldebatt i underbart vackra, nya biblioteket i Halmstad. Tanken var att jag skulle befinna mig på scenen tillsammans med panelen. Men - de rampskenor som fanns framlagda var alldeles för korta för att ge en lutning som ens uppfyller säkerhetskraven. Jag stannade därför kvar nere på golvet framför scenen.

Jag vägrar numera att bli buren.
För mig är valet att säga nej till otillgänglighet oerhört viktigt.
Hur vill du ha det?

Comments

[Helena Dahlander]

Fortsätt vägra bli buren!
Det borde vara en självklarhet år 2010 för alla funktionshindrade att slippa bli burna! Lika tillgänglighet för alla!

/Helena