Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013
Nu börjar nationella handlingsplanens tioårsperiod närma sig sitt slut. Vi har sju och en halv månad kvar till målen skall vara uppfyllda.
Tio år kan kännas lång tid och kanske var det ett av problemen nu när vi blickar bakåt, att det kändes så långt tills det skulle vara uppfyllt, att man hade tid på sig och att det inte var någon brådska. Tio år som vi var många som trodde skulle innebära förändring, förändring och framsteg. Tio år, tre utvärderingar och tre regeringar senare kan vi konstatera att det verkar som att drömmen kommer gå i kras.
Visst har saker hänt - mest påtagligt är på många håll tydligt förbättrade möjligheter att ta sig fram i utemiljön efter att ränndalar tvärs över trottoarer bytts ut för att inte vara farliga fällor och att övergångsställen blivit möjliga att ta sig över efter avfasning. Många kommuner har arbetat med inventeringar och med undanröjandet av enkelt avhjälpa hinder i sina egna lokaler och verksamheter.
Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, samordningsansvarig för den så kallade handikappolitiken, säger sig ha märkt tydligare engagemang från övriga departement. Det är självklart ett steg i rätt riktning. Utifrån mina möten och sammanträffanden med Maria Larsson är jag övertygad om att hon har de bästa avsikter. Men - hon kan inte ensam driva frågan. Socialdepartementet kan inte ensamt driva frågan. Innan regeringen själv tar till sig perspektivskiftet tror jag inte vi kommer få se något genomslag i övriga samhället heller.
Tio år har gått. Under denna period har vi haft tre regeringar av skiftande färgsammansättning. Jag tror alla de tre socialministrarna, Lars Engqvist, Berit Andnor och Maria Larsson har haft högre ambitioner än vad verkligheten givit, samtidigt som de alla tre och deras regeringar nu måste ta åt sig/stå till svars för resultatet.
I april överlämnade regeringen sin skrivelse som utvärderar planen, det är den tredje och sista utvärderingen. Vi är från DHR starkt kritiska till regeringens slutsats att tillgängligheten konkret förbättrats inom i stort sett alla samhällsområden.
Absolut - en hel del har hänt i den yttre miljön, en del har hänt i kommunernas lokaler och verksamheter. Så visst har det hänt saker, visst har utvecklingen till viss del gått framåt - men konstigt vore det väl annars - världen har ju inte stått still.
Men - faktum kvarstår - vi står här nu tio år senare med tydligt försämrade möjligheter att resa med tåg, nej, jag menar inte de för andra året i rad avstängda X2000-liftarna i första hand.
Jag menar det faktum att SJ beslutat ta bort rullstolsplatser och liftar när man renoverar InterCity-tåg.
Jag menar det faktum att tillstånd givits till Veolia att bedriva tågtrafik med gamla vagnar som utestänger många resenärer.
Jag menar det faktum att man i det förslag regeringen nu lägger till ny kollektivtrafiklag hänvisar till 31 år gammal lagstiftning.
Detta kan vi inte tolka annat än som en avsaknad av ambitionshöjning och långt från det ursprungliga målet att de allmänna kommunikationerna skulle kunna användas av alla 2010, långt från perspektivskiftet.
Faktum kvarstår - med en arbetslöshet som trots den högkonjunktur vi varit med om legat kvar på extremt höga nivåer för personer med funktionsnedsättning, eller tom med ökat.
Här kan det dock finnas hopp om förändring i och med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins flera gånger uttalade vilja att ta itu med de attitydproblem som finns. Det är också mycket positivt att personer med funktionsnedsättning nämns under arbetsmarknadsavsnittet i Alliansens valplattform som presenterades för en och en halv vecka sedan.
Faktum kvarstår – inte ens en bråkdel av de enkelt avhjälpta hinder som handlar om nivåskillnader eller avsaknad av dörröppnare till butiker, restauranger, frisersalonger och så vidare har åtgärdats. Samtidigt fortsätter man att bygga nytt som ofta utestänger och redan från början har så kallade enkelt avhjälpta hinder.
När regeringen utifrån de resultat som finns gör bedömningen att tillgängligheten konkret förbättrats inom de flesta samhällsområden och att funktionshinderperspektivet i dag mer frekvent finns med i planering och genomförande inom flertalet sektorer, kan vi inte annat än reagera och protestera. Det man beskriver speglar inte den bild vi har av verkligheten.
Recent Comments