Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013
I samband med Socialdemokraternas extrakongress fick jag tillfälle att besöka Stockholm Waterfront, den nya och mycket omdebatterade byggnaden precis bakom Centralen. Jag tillhör de (få?) som tycker utsidan är rätt läcker. Men – insidan och tillgängligheten och användbarheten blev jag desto mer besviken på.
Jag ska försöka beskriva mina intryck och jag börjar utifrån:
Kom med taxi och blev avsläppt utanför hotellet, alltså vid fel entré. Varken jag eller chauffören hade koll och det var inte mer än kanske 50 meter emellan så det var ingen fara. Men, jag kunde inte i världens mest tillgängliga huvudstad, Stockholm 2011, att ta mig dit själv på/upp för/ned för den nyasfalterade trottoaren som var mycket hög och saknade nedfasningar.
Direkt innanför dörrarna till kongresshallen möttes man av en halvtrappa – visserligen fanns en plattformshiss där men det är ändå så onödigt att bygga så.
Hela huset består av mycket glasytor, stora glasväggar utåt. Vissa av dessa hade kontrastmarkeringar, andra inte, de som var markerade var inte det efter ett enhetligt system utan hade sina markeringar på skilda nivåer.
Det fanns gott om hissar, men flera av dem var låsta, i alla fall inledningsvis. I ena änden hade man dock inte gjort en vanlig hiss utan även här en plattformslyft - upp för hela den enorma höjden som blir inne i en kongressal av detta slag – att ha en hiss där man måste hålla knappen intryckt för att hissen ska röra sig är inte användbart.
En eloge för de stora toaletterna, de var näst intill korrekt inredda (förutom att det inte gick att se sig i spegeln som sittande) och storleken uppfyllde minimikravet. De låg precis utanför ingångarna till stora salen, bra naturligtvis att de som har svårast att ta sig inte behöver förflytta sig så långt, men helt fel att placera dessa toaletter avskilt från övriga anser jag, dessutom större risk att de ständigt är upptagna när de ligger så nära.
Så det allra värsta – stora kongressalen. Mörka mattor, mycket trappor men också ologiska enstaka trappsteg på "platåerna". Alla dessa trappsteg var omarkerade. Jag var själv på väg att råka köra ned för ett men blev som tur var stoppad. Såg många som snubblade i trapporna och hörde att människor ramlat.
Den största av bristerna och svårast att rätta till i efterhand, är det faktum att det inte någonstans finns möjlighet att som rullstolsanvändare sitta tillsammans med/bredvid person som sitter på ”vanligt” säte. Överallt hänvisas man till att sitta bakom eller framför. Det är riktigt illa!
Jag ställer mig frågan, väcker detta projekt - som inte lever upp till kraven på användbarhet och som från början byggt in enkelt avhjälpta hinder - stolthet hos politiker och tjänstemän som styr den huvudstad som skulle varit världens mest tillgängliga förra året? Hos mig som stockholmare gör det inte det.
Jag var på Stockholm Waterfront den 23/11 2011 och även jag tänkte på otillgängligheten för funktionsnedsatta. Själv har jag inget funktionshinder, men tänkte på alla dessa trappor och höga gradänger i den sal där vi var. Under en av pauserna passade jag på att gå runt i byggnaden en del för att leta hissar och det var ju verkligen inte lätt att för det första hitta någon hiss. Jag blev förvånad att en så ny byggnad är så dåligt tillgänglighetsanpassad.
Posted by: Annika Eriksson | 01/12/2011 at 04:00 em