Förintelsens minnesdag - värdigt, vackert, viktigt

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I dag, på Förintelsens minnesdag, representerade jag DHR vid den officiella minnesstunden vid Raoul Wallenberg-monumentet. Det var första gången som funktionshinderrörelsen var inbjuden och tillsammans med förbundsordförandena Jan-Peter Strömgren för HRF, Hörselskadades riksförbund och Ragnar Veer för SDR, Sveriges Dövas Riksförbund, fanns jag på plats. Det känns bra att de hundratusentals som i 30- och 40-talens Tyskland avrättades på grund av sin funktionsnedsättning nu uppmärksammas än tydligare genom att rörelsen bjuds in.

Eskil Franck, överintendent Forum för levande historia och Erik Ullenhag,
integrationsminister, höll starka och bra tal.

De talade båda om vikten av att vi inte glömmer.

De talade båda om parallellerna mellan den tid och det samhälle där nazismen växte fram och utrotning av judar, romer, homosexuella, personer med funktionsnedsättning möjliggjordes och de oroande signaler som finns runt omkring oss i dag.

De talade om vikten av att vi inte accepterar, om vikten av att vi inte slår oss till ro och tror att vi är skyddade från att det skall kunna hända igen.

Eskil Franck inledde med att berätta om uppfartssträckan, förberedelsetiden som gjorde helvetet möjligt. "Skälet är att jag vill påminna oss om hur skör och utsatt demokratin kan vara om den kommer i fel händer." Han fortsatte: "Vi ska inte måla faan på väggen. Men vi ska heller inte vara naiva och tro att vi har demokratin i blodet som en orubblig samhällsform. Vi ska våga se dagens situation och ta den på allvar. Den har en del likheter med situationen under 1930-talet."

 

 

Erik Ullenhag talade om att vi måste lära oss av historien och citerade de välkända orden av Martin Niemöller:

När nazisterna hämtade kommunisterna, teg jag;
jag var ju ingen kommunist.

När de spärrade in socialdemokraterna, teg jag;
jag var ju ingen kommunist.

När de spärrade in socialdemokraterna, teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.

När de hämtade de de fackliga, lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.

När de hämtade judarna, lät jag bli att protestera;
jag var ju ingen jude.

När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera. 

 

Under körsång avslutades minnesstunden med ljuständning. 

Det var en värdig, vacker och viktig minnesstund.

 

 

 

(Detta är mitt andra inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar och här kan du läsa vilka som är med.)