DHR-bloggen

"FAQ: Kommer vår nya arena xx uppfylla kraven på bärförmåga?"

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Tänk dig att en ny arena planeras i din stad.

En arena som ska bli en stolthet, som ska locka till sig stora evenemang, artister och stor publik.

Tänk dig att byggherren/ägaren/kommunen lägger upp en hemsida där man kan följa bygget och  processen.

Tänk dig att du bland frågor och svar, FAQ, hittar följande frågor:

Kommer arenan xx uppfylla kraven på bärförmåga, stadga och beständighet?
Kommer arenan xx vara säker att använda?
Kommer arenan xx vara lämplig för sitt ändamål?

Nej - det känns inte särskilt troligt, eller hur! Allt det ovanstående tar vi för givet.
Det ingår ju liksom och är en självklar förutsättning. Något vi förväntar oss.

De egenskaper jag nämner ovan ingår i de nio så kallade tekniska egenskapskrav som ställs på all nybyggnation och som skall uppfyllas när vi bygger. 

Andra tekniska egenskapskrav är bland annat skydd mot buller samt kravet på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

Visst kan vi förvänta oss, efter bestämmelser i svensk bygglagstiftning sedan 1966, att detta med tillgänglighet och användbarhet ses som en självklarhet när vi bygger! Visst kan vi förvänta oss att även det tekniska egenskapskravet, precis som övriga åtta, ska vara uppfyllt!

Ändå - på Friends Arenas hemsida återfinns följande fråga under rubriken Frågor och svar:
Kommer Friends Arena att var anpassad för funktionshindrade?

Tänk dig att övriga tekniska egenskapskrav skulle lyftas fram i en motsvarande frågeställning, hur skulle inte det påverka synen på byggherren/kommunen/arkitekten? Men - det är dessutom ännu värre, formuleringen sänder signaler om att inte ta för givet att alla välkomnas. 

Tänk dig följande:
Kommer Friends Arena välkomna också kvinnor bland sina besökare?
Kommer Friends Arena välkomna publik som passerat en viss åldersgräns?
Kommer Friends Arena bland sin publik välkomna den som inte är heterosexuella?
Kommer Friends Arena välkomna publik som inte är etniskt svenska?

Hick - nu blev det väldigt konstigt, tror jag du som läsare anser.
Ja - och tack och lov kommer ovanstående fyra fiktiva frågeställningar inte ställas.
Tack och lov!

Men - det när det gäller personer med funktionsnedsättning är det just precis den frågan som ställs, i och med den formulering man valt.

Formuleringen under Frågor och svar betyder ju att det inte går att ta för givet att  bygglagstifningen ska följas och alla välkomnas.

Jag drömmer om en tid när det tas som självklart att det som byggs nytt eller ändras faktiskt uppfyller kraven som ställs för att bygga.

Jag drömmer om en tid när jag inte, då jag går in på en hemsida, behöver mötas av en FAQ-fråga om huruvida himlen är blå/byggnaden kommer vara bärig/jag med funktionsnedsättning kommer välkomnas.

Nej - jag kräver att svensk lagstiftning efterlevs och jag kräver att bli respekterad och ses som förväntad gäst/kund/publik. Nog nu!

Till Friends Arena - börja med att åtminstone ändra om till hur

I morgon återkommer jag till Friends Arena - då handlar det om publikplatserna.

(Detta är inlägg 10/100 i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar. Här kan du läsa vilka som är med.) 

KICK om SVTs satsning på Paralympics

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Läser höstens nummer av Rekryteringsgruppens tidning KICK och tycker Peter Andersson-Pope - som så ofta - får till det bra i sin ledare om hur föreställningen om personer med funktionsnedsättning odlas av hur berättelserna berättas.

Har fått KICKs medgivande att återge ledaren i sin helhet här:

- - -

KICK 3-2012
Ledare

Den största satsningen någonsin - pyttsan!

SVT satsade stort på jinglarna, där man haussade sina kommande sändningar från Paralympics. Spelen skulle bli de största någonsin. Fler aktiva från fler nationer och mer mediebevakning än någonsin. Jag gick på det och trodde att den här gången skulle det verkligen bli annorlunda. Fokus skulle ligga på idrotten - live -  och inte på "de fascinerande historier som alla de här idrottarna bär på". Jag såg fram mot att få se hela matcher i rullstolsbasket och rullstolsrubgy och hela rullstolsrace.

Men pyttsan! Så blev det ju inte alls. I stället blev det som vanligt. Femton minuters sammanfattning av dagen i ett förlängt Sportnytt. Ett par rugbymatcher på tv plus invigningsceremonin. Den som ville se liveidrott fick göra det på datorskärmen. Uselt helt enkelt.

Åsa Edlund Jönsson var projektansvarig för sändningarna och avfärdar kritiken på ett bräde. Fel, fel och fel! SVT sände minsann från Paralympics i ettan, tvåan, 24:an och på webben. På prime time dessutom och en halv miljon följde sändningarna varje dag. Hon hävdar också att inget annat svensk medieföretag gjorde en lika omfattande bevakning. Det är argument som det är omöjligt att bemöta.

Om man inte visste att Åsa Edlund Jönsson faktiskt är projektansvarig på SVT så skulle man kunna tro att hon är sovjetisk partiordförande på sjuttiotalet. Och man förstår hur medborgarna måste ha känt sig när de fick reda på hur förvrängd deras bild av verkligheten var.

I Paralympics försatt SVT ett ypperligt tillfälle att medverka till en positiv förändring av allmänhetens bild av funktionshindrade. Genom att visa nya avsnitt av såpan Mot alla odds väljer SVT i stället att bidra till föreställningen att det enda intressanta med funktionshindrade människor är deras handikapp, otillräcklighet och "fascinerande historier". Det vill säga den föreställning som är förhärskande på SVT Sport.

(Detta är inlägg 9/100 i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar. Här kan du läsa vilka som är med.)

Mr Selfridge

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Hemkommen från första dagen av förbundsstyrelsens Kick Off varvar jag ned med del ett av nya serien "Mr Selfridge" från tidigare i kväll, på SVT Play. Inledningen påminner om faran med att fastna i att göra som man alltid gjort och om hur många framsteg och förändringar som stoppats om vi lyssnat på de välkända orden: Så gör vi här! eller Så har vi aldrig gjort! Se serien, det tänker i alla fall jag göra.

(Detta är mitt åttonde inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar. Här kan du läsa vilka som är med.)

Fredagskänslan bryts av #heardwhilstdisabled

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Hade tänkt mig ett lite lättsammare inlägg fredagseftermiddagen till ära.

Sätter mig vid datorn, kollar twitter och har fått ett direktmeddelande. Detta DM länkar till en artikel i den engelska tidningen The Independent, en artikel med rubriken 'Lying, thieving bastards'? That's not the half of it: Disabled people describe the everyday insults they've suffered on Twitter

Med hashtagen #heardwhilstdisabled - fritt översatt till "hört som person med funktionsnedsättning" delges berättelser som ger en skrämmande bild av förolämpningar, glåpord, trakasserier och hat mot personer med funktionsnedsättning. Allt från att personer som använder rullstol eller har vit käpp tar för mycket utrymme, via "ni borde inte resa under rusningtid, den är för människor som åker till jobbet" till fruktansvärda "Hitler hade fel om judarna men rätt om människor som du". Läs artikeln här.

Jag blir skrämd av vad detta säger om samhället och synen på människor, respekten för olikheter och för människovärde. Samtidigt, vi lever i en tid jämförbar med 30-talet och med de strömningar som påverkade människosynen i värsta tänkbara riktning.

Jag blir så oerhört ledsen för de som råkat ut för att få dessa hemskheter kastade i ansiktet.

Jag blir rädd.

Vi måste ta upp kampen. Alla vi som står för något annat. Alla vi som tar avstånd från den människosyn dessa berättelser ger uttryck för - måste gemensamt ta oss ton och stå upp för människovärde och mänskliga rättigheter.

Vi med funktionsnedsättning måste synas, vara stolta, kräva våra rättigheter. Vi ska också stå upp för andras rättigheter, för allas rättigheter, precis som vi väntar oss att andra grupper står upp för oss.

Blogginlägg om förintelsens minnesdag i söndags.

(Detta är mitt sjunde inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar. Här kan du läsa vilka som är med.)