DHR-bloggen

Godmorgon Almedalen om #funkpol

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I morse medverkade jag i webbsända Godmorgon Almedalen, via länken kan du se morgonens sändning i efterhand. Intervjun med mig börjar ungefär 25.10 in i programmet.

http://www.jmw.se/2013/07/06/godmorgon-almedalen-lordagen-den-6-juli/

Nedan kan du läsa samma intervju:

Klipp ur Godmorgon, Almedalen 6 juli 2013 (25:10 – 32.38)

Programledare Per Grankvist (PG)
En av de saker som trendat på twitter under årets almedalsvecka är hashtagen #funkpol Men är det verkligen det samma som att de har varit framgångsrika? Den frågan ska vi ställa oss nu och därför bokade vi upp Maria Johansson, förbundsordförande för DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, i går. Men, när jag bokade Maria så frågade jag inte om Maria hade någon typ av
funktionshinder och det är ju bra, men vår studio är inte anpassad för gäster som inte står upp, och det är ju dåligt. Därför så får jag ta mig runt här och ta med mig min sladd och gå bort till Maria här.

Hej Maria, god morgon!

DHRs förbundsordförande Maria Johansson (MJ)
God morgon!

(PG)
Vi börjar med det här med att #funkpol har trendat på twitter under Almedalsveckan, är det det samma som att ni varit framgångsrika?

(MJ)
Ja det är ett tecken på att det finns ett jättestort intresse, ett tryck, att det har varit många arrangemang som haft det som tema - eller som borde tagit upp det – och det är också ett tecken på att vi är jättemånga som driver de här frågorna som har varit på plats i Almedalen.

(PG)
Vi pratade i går och då så du att det är en sak att vara med, att nämnas i partiledartal vilket kan vara eftersträvansvärt men det är en annan sak att få genomslag i politiken.

(MJ)
Precis,jag hoppas att vi kan se bakåt och konstatera att det här kanske blir är en brytpunk, att det leder till förändring därför att det här som vi ser i sociala medier och som vi ser i verkligheten här på plats med väldigt många representanter, väldigt många som driver de här frågorna, många seminarier och ett stort intresse, det återspeglas ju ännu inte, vare sig i partiledarnas tal eller i de traditionella mediernas bevakning av Almedalen.

(PG)
Så vilken är din taktik här under veckan?

(MJ)
Den här veckan så har vi bevakat. Vi har gått runt och vi har spridit det vi har varit med om, både rent innehållsmässigt men också utifrån en tillgänglighetsaspekt och om vi har kunnat delta eller inte i olika arrangemang.

(PG)
Hur bra, eller hur illa ställt är det?

(MJ)
Det är riktigt illa ställt vad gäller tillgängligheten, absolut! Nu har ju naturligtvis Visby som medeltida stad väldigt speciella förutsättningar och ibland har vi trotsat backar och kullerstenar och tagit bil, våra egna bilar,eller försökt få tag på taxi för att ta oss upp i gränderna. Men till allra största delen har vi hållit oss i de här lite nyare delarna här nere. Det allvarligare, egentligen, än gamla byggnader, är ju att man inte tar tillgänglighet och användbarhet på allvar när man bygger upp tillfälliga
lösningar, de här olika tälten och scenerna som byggs upp och så vidare. Jag vet också exempelvis att från hörselförbunden har man inventerat hur det ser ut med hörselslingor och det är ju verkligen inte något som har att göra med hur gammal en byggnad är utan det kan man lösa ändå och det har också sett väldigt, väldigt illa ut.

(PG)
Det här är ju ett demokratiproblem. För mitt misstag var ju att inte kolla, eller var det inte ett misstag? Alltså, det är lite svårt att veta hur man skaförhålla sig till det där. Vad tycker du?

(MJ)
Jag tycker inte att det var ett misstag. Jag tycker det var bra, därför att jag tycker att vi borde inte behöva fokusera på den typen av frågeställningar eller, utan det borde ju vara självklart att alla ska kunna delta i allting och det är definitivt ett demokratiproblem att Almedalen, det här stora fantastiska arrangemanget, genomförs på ett så utestängande sätt som det ändå är om tittar till totalen.

(PG)
Du är ju något av en Almedalenveteran, du har varit här i nio år, om jag gjort min research rätt, och lobbat för ungefär samma frågor. Vilken är skillnaden nu och för nio år sedan när du kom hit första gången?

(MJ)
För det första är det väl ungefär sex gånger större, om man räknar själva antalet programpunkter i alla fall. Det var lättare att få genomslag i traditionella medier men de sociala medierna har ju inneburit ett fantastiskt uppsving. En annan sak är att vi var rätt ensamma, från rörelsen - funktionshinderrörelsen, de första åren och jag är jätteglad att se att vi är så många här. Jag tror,
jag försöker uppskatta, jag tror att vi är ungefär 30 organisationer på plats varav hälften då är ungdomsorganisationer och det är ju otroligt roligt. Det visar ju att det finns ett jättetryck och ett stort engagemang och ett behov av att lyfta det här perspektivet. För, precis som vi hörde här tidigare i feministdiskussionen så är det ju samma sak med funktionshinderperspektivet –
det finns egentligen i princip i allting.

(PG)
Om vi tittar på hur ni jobbat för att få ut ert budskap. Första åren var ni lite mer klassiska  – nu är ni lite mer knasiga. Kan man sammanfatta det så?

(MJ)
Ja det kan man göra, det var bra gjort. Ja, vårt arbete har ju varierat jättemycket genom åren. Vissa gånger har vi presenterat rapporter, haft presskonferenser – några gånger själva och andra gånger i ganska stora konstellationer tillsammans med andra aktörer.

(PG)
Förra året körde ni Magnus och Brasse-style va?

(MJ)
Ja precis, det gjorde vi, det stämmer. Vi lekte ”vem ska bort” med de vi träffade på gatan.

(PG)
Hur funkade det? Vad var konceptet? Vad ville ni säga där?

(MJ)
Konceptet var att vi ville på ett lekfullt sätt få igång ett samtal om behovet av en diskriminerings-lagstiftning som också gör att man kan klassa bristande tillgänglighet som diskriminering och...

(PG)
Vilka var de fyra djuren?

(MJ)
Vad sa du? De fyra djuren? De fyra djuren var: en häst, drottning Silvia, en man som siter i rullstol och har hästsvans och den fjärde var finansminister Anders Borg.

(PG)
Som också har hästsvans.

(MJ)
Precis, precis.

(PG)
Och vem ska bort?

(MJ)
Det var i slutändan Anders Borg därför att han och finansdepartementet är de som stoppar den här lagstiftningen.

(PG)
Är det fortfarande så?

(MJ)
Ja, det är fortfarande så.

(PG)
Om man tittar på årets vecka. Vad har ni tagit med er, vad har du tagit med dig från den? Lite oväntat, annorlunda, minne?

(MJ)
Annorlunda minne? Mm, manifestationen utanför regeringssammanträdet i torsdags morse, vid Residenset, var en fantastisk upplevelse. Vi finns utanför Rosenbad varje torsdagsmorgon och eftersom regeringen var här så var vi här. Vi är 16 olika organisationer som står bakom det här och det är just det här kravet på ett utökat diskrimineringsskydd. Det var en fantastisk upplevelse. Alla möten. Alla fantastiska spontana möten. Både med kontakter sedan tidigare men också med nya kontakter. Samtal som inte skulle kunna uppstå någon annanstans på samma spontana sätt, det tar jag med mig.

(PG)
Tack snälla du. Vi ska prata också lite mer, vi har fler gäster som tar upp det här med värdet av spontana möten. Tack för att du kom hit!

(MJ)
Tack så mycket!

Öppet mål för det parti som vill synliggöra funktionshinderpolitiken

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I måndags publicerades i Uppsala Nya Tidning en debattartikel med rubriken Funktionshinder ämne i Visby? skriven av Handikappförbundens ordförande Ingrid Burman.

Trots att Sverige 2009 ratificerade en FN-konvention har situationen för de funktionsnedsatta försämrats. Kan vi få höra partiledare lyfta frågor om funktionshinder i Almedalen? skriver Ingrid.

Jag delar helt Ingrids uppfattning och bild av nuläget och av behovet att våra politiker faktiskt börjar synliggöra dessa frågor, Inkludera oss i sina verklighetsbeskrivningar och i sina visioner.

I går kväll läste jag igenom gamla texter från tidigare års politikerveckor i Almedalen, det är nedslående läsning. Rapporteringar tal för tal. Inför varje talare hoppet om att nu i kväll måste väl ändå det eller det ämnet, den eller den frågeställningen som inkluderar och berör oss också ges vårt perspektiv. Glädjen när någon i en bisats kanske faktiskt kom ihåg, men allt oftare besvikelsen över att inte heller denna gång synliggöras eller inkluderas i visionerna och löftena för framtiden. Allra mest nedslående var läsandet utifrån att inget har hänt. Det blir inte bättre. Det går snarare - precis som i siffrorna Ingrid refererar till i sin artikel - bakåt.

Valåret 2010 fick jag följande två debattartiklar publicerade på Politikerbloggen, en med våra förväntningar inför Almedalsveckan och en med facit då allt var över. Jag har lagt in dem i löpande text här nedan. Läs Ingrids artikel och läs texterna nedan från 2010 och gör sedan vad du kan för att bidra till förändring. Visst, fyra av partierna har bytt partiledare sedan dess, men det har ännu inte inneburit någon synlig förändring i rätt riktning. Nu återstår fem partiledartal under denna Almedalsvecka - ta tag i det här nu Reinfeldt, Sjöstedt, Björklund, Lööf och Löfven - gör skillnad. Bollen är er och den som vill muta in detta politikområde, istället för att alla ska slåss om samma, har öppet mål. 

Jag är övertygad om att vi alla tillsammans som vill ha det på annat sätt kan förändra, tillsammans. Vi måste - för detta får inte fortgå!

Partiledare - vad gör ni för att rätta till skillnaderna?

DEBATT. Maria Johansson, förbundsordförande DHR, uppmanar partiledarna att i sina tal i Almedalen ge klart besked om politiken för de som lever med funktionshinder. Hon är besviken både på den nuvarande regeringen och den tidigare.

Med jämna mellanrum dyker de upp i nyhetsrapporteringen. Siffrorna som visar hur eländigt något är. Siffrorna som ska få oss att chockeras och att reagera. Siffrorna som det säkert finns de som ser som kittlande socialpornografiska djupdykning och som får de flesta av oss att inse att vi har det rätt bra. Någon ställs till svars och får förklara hur det kan ligga till på detta sätt. En annan får ta rollen som exempel. Antingen som det berömda offret som personifierar den avidentifierade statistiken. Eller som hjälten som tagits sig därifrån och därmed är undantaget som bekräftar regeln. Inget nytt under solen. Kända grepp och ett flöde vi vant oss vid.

När samma siffror och samma beskrivningar dyker upp gång efter gång efter gång i olika rapporter, trots att de kommer från olika håll, har skilda beställare och är utspridda över tid. När samma rapporter möts av samma häpna reaktioner, ”hur är det möjligt?”, ”att det är så?” gång efter gång. Vad säger då det om vår nyhetsrapportering, om vårt sätt att som nyhetskonsumenter ta till oss ur
flödet? Vad säger det om våra myndigheters och politikers egentliga engagemang, makt, kraft och vilja att ta tag i det som finns bakom de röda siffrorna?

I veckan överlämnade Socialstyrelsen sin rapport ”Alltjämt ojämlikt! – Levnadsförhållanden för vissa personer med funktionsnedsättning”. Rapporten visar att personer med funktionsnedsättning har sämre utbildning, arbete, ekonomi och hälsa.

För oss som lever med funktionsnedsättning och som arbetar med rättigheter för personer med
funktionsnedsättning är det inga nyheter, vi vet att det är så här. Samma resultat ger våra egna undersökningar och våra medlemmars berättelser visar en bild av detta utanförskap. Samma resultat har en mängd utredningar tidigare visat. Vi har från vår egen medborgarrättsrörelse, den så kallade
handikapprörelsen, skrikit oss hesa med motsvarande uppgifter.

Det tragiska är att i princip inget hänt. Nyhetsrapporteringen har förfasats, någon myndighetsperson har förklarat, någon politiker ställts till svar, någon utgjort exempel. Under tiden har det rullat på i, som vi gärna vill tro, världens bästa land Sverige. Fortfarande är ungefär hälften av Sveriges skolor
otillgängliga och fler lär det bli i och med att vi fortsätter tillåta etablering av otillgängliga friskolor. Vi har låtit bli att, trots högkonjunktur, släppa in alla på arbetsmarknaden. De som ändå kommer in
välkomnas med armbågen och särlösningar istället för att ses som resurser. Vi har fortsatt bygga men ställer inte ens krav på att lagstiftningens minimikrav efterlevs och därmed fortsätter vi skapa miljöer som inte alla kan fungera i. Vi har fortsatt ge tillstånd till tågoperatörer som inte välkomnar alla
resenärer. Och så vidare. Och så vidare. Det är väl klart att människor då får lägre inkomst, sämre hälsa och en mindre aktiv fritid. Det är väl klart att många då lever under sämre och ojämlika levnadsförhållanden.

Lek med tanken att rapporten från i går handlat om kvinnor, om barn, om äldre, om invandrare, om homosexuella. Hade reaktionerna då varit de samma? Hade det blivit en nyhet att förfasas över en dag som sedan lades till handlingarna tills nästa rapport igen visade samma sak? Fundera på det.

Om vi menar allvar, måste vi istället för att förfasa oss se till att i alla beslut har perspektivet att det som är för medborgare ska gälla alla medborgare. Vi måste i alla ställningstaganden stämma av vilka konsekvenser beslut, lagändringar, planer, strategier, upphandlingar får för allas rätt att räknas med, ta del av och fungera självständigt.

I år är det valår, i år är det också det magiska året 2010 då hindren skulle vara undanröjda och funktionshinderperspektivet genomsyra alla samhällssektorer. Så har det inte blivit och det är ett stort misslyckande, ett misslyckande som jag anser att såväl tidigare som nu sittande regering ska ta på sig. Visst – saker har hänt – men inte ens en bråkdel av det vi kunnat förvänta oss. Samtidigt – nya
beslut fattas ständigt som går i motsatt riktning. Samtidigt – de medel som finns i form av lagstiftning och konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning tas inte till vara av de som har makten.

Det räcker inte att lägga fram förslag på förslag på förslag om förändring när man samtidigt släpper fokus och perspektivet i sitt dagliga uppdrag för att sedan när ännu en ny undersökning ser dagens ljus förfasas över fakta.

Var och en som vill se förändring måste börja med sig själv, istället för att åter igen nästa gång en rapport som visar samma, eller ännu sämre, resultat förfasas. Till att börja med uppmanar jag alla partiledare att i sina tal i Almedalen under den stundande politikerveckan nämna vilken politik man vill bedriva för att rätta till skillnaderna.

Maria Johansson förbundsordförande DHR

Publicerad:
2010-07-04 07:00 

 

"Att så totalt nonchalera en stor andel väljare är fullkomligt oacceptabelt" 

DEBATT. Maria Johansson, förbundsordförande för DHR, ger partiledarna bottenbetyg för de tal de höll i Almedalen. I en debattartikel på Politikerbloggen skriver hon: Att så totalt nonchalera en stor andel väljare som jag ändå kan konstatera görs är anmärkningsvärt och fullkomligt oacceptabelt.

Inför Politikerveckan uppmanade jag partiledarna att i sina tal i Almedalen berätta vilken politik man vill bedriva för att personer med funktionsnedsättning skall tillförsäkras samma möjligheter som andra, bli medborgare helt enkelt. Så blev det inte!

Nu är det drygt två månader kvar till valet och även om personer med funktionsnedsättning av tradition brukar osynliggöras i den allmänna politiska debatten och i talen i Almedalen är vi över en miljon medborgare och väljare som kunnat förvänta oss något helt annat i år 2010.

Detta valår då Sverige enligt riksdagsbeslut 2000 skulle genomgått en förvandling mot ett samhälle där människor med funktionsnedsättning inkluderas och ses som medborgare med samma rättigheter som alla andra.

Detta valår då vi närmar oss Sveriges första rapportering till FN om efterlevnaden av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Detta valår då frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering varit ett hett ämne och den fjärde utredningen precis gått ut på remiss efter delade uppfattningar inom regeringen.

Så blev det inte.

Tre av företrädarna för de sju partierna kom ihåg att vi finns, men det var ingen som på ett tydligt sätt förklarade varför eller med vilken politik man vill nå de handikappolitiska målen eller leva upp till konventionen. Det var ingen som talade om hur man vill komma till rätta med det faktum att vi har en hel del bra lagstiftning i Sverige men att den nonchaleras vilket leder till utestängning, särbehandling och diskriminering, kostar pengar för så väl samhället som den enskilde samt innebär uteblivna intäkter vare sig det handlar om skatter eller konsumtion.

Att så totalt nonchalera en stor andel väljare som jag ändå kan konstatera görs är anmärkningsvärt
och fullkomligt oacceptabelt. Ska vi göra så som föreslogs vid det välbesökta seminarium vi tillsammans med fyra andra förbund genomförde i Almedalen – vägra rösta?!

Menade Reinfeldt oss när han pratade om särintressen som måste stå tillbaka för det allmännas intresse? Det blir i så fall lite konstigt och leder tankarna till moment 22. Moderaterna är det parti som jag upplever sätter lägst tilltro till generella lösningar utan vill se individuellt anpassade och behovsprövade åtgärder. Men om då dessa behov möts med ursäkten att allmänintresset ska gå
före särintressena hamnar vi i en återvändsgränd, dessutom blir det betydligt dyrare och för utvecklingen snarare bakåt än framåt.

Det var fantastiskt att höra Ohly ge så mycket utrymme av sitt tal till att prata om vikten av tillgänglighet och assistans, men varför vävde han in dessa reda lagstadgade rättigheter som redan finns men som inte efterlevs i alla de löften som skulle innebära reformer och nya kostnader? Det finns en stor fara i att hela tiden ropa på statliga bidrag när det handlar om människor med
funktionsnedsättning, när det istället ska vara ansvars- och finansieringsprincipen som ska gälla.

Björklund leder ett parti som av många tidigare setts som det självklara alternativet för borgerliga väljare som stått upp för alla människors lika värde och rättigheter. Ministern med ansvar för mångfald, mänskliga rättigheter och inkludering tillhör detta parti som har en stark socialliberal tradition att leva upp till och partisekreterare Erik Ullenhag har tidigare varit partiets talesperson i handikappolitik. Men tyvärr, varken Westerbergeffekten eller Ullenhageffekten varar för evigt och nu finns inte mycket kvar som minner om partiets tidigare tydliga ställningstaganden.

Olofsson leder det parti som under denna mandatperiod ägt den fråga som oroat och oroar de människor som har störst hjälpbehov, nämligen assistansen. Här finns också statsrådsposterna för kommunikationer och infrastruktur och för byggande, frågor som i allra högsta grad avgör i vilken mån många kan fungera i vardagen och i vilken grad man har samma valfrihet som andra. Frågor som på ett tydligt sätt befäster eller flyttar fram positionerna i synen på människors utestängning alternativt rätt att delta i samhället. Men inte ett ord från Maud när hon talade i Almedalen. Jag hade velat veta om hon anser att vi ska fortsätta tro på den goda viljan och frivilligheten som centerpartister brukar
tala om eller hon kommit till insikt om att redan lagstadgade krav måste börja efterlevas för att de mänskliga rättigheterna ska komma alla medborgare till del?

Är Sahlin rädd för näringslivet, SKL och Svensk Handel? Vågar hon utmana fackföreningsrörelsen att ta upp kampen också för medlemmar med funktionsnedsättning? Hon nämnde visserligen i en bisats att tillgänglighet är viktigt, men kommer hon i framtiden, till skillnad mot när hon var
samhällsbyggnadsminister, ställa krav på att bygglagstiftningen ska efterlevas? Vågar hon ifrågasätta när det kommunala självstyret sätter människors rättigheter ur spel?

Hur ser Hägglund och Kristdemokraterna egentligen på sin statsrådspost som samordningsansvariga för handikappolitiken? En tung post, men hårt kritiserad från oss som lever i den så kallade verkligheten. Han nämnde oss i en bisats, men det jag undrar är varför han avstod från att, när han pratade om att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter och ingen diskrimineras, inkludera personer med funktionsnedsättning i sin uppräkning av kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet? För att Kristdemokraterna har så svårt med just rättighetsbegreppet?

Varför missade Wetterstrand att följa den väg partiet tidigare så tydligt slagit in pådå man inkluderat alla diskrimineringsgrunder i sin politik för lika rättigheter? I talet om kollektivtrafikutbyggnad, modernisering av Sverige och om byggandet av den nya gröna staden borde frågor om tillgänglighet och användbarhet varit ett självklart inslag.

Sammanfattningsvis efter avslutad Almedalsvecka: att så totalt nonchalera en stor andel väljare som man alltså gör är anmärkningsvärt och fullkomligt oacceptabelt! Vi har väntat, vi har trott på löften och på tidsbestämda mål beslutade av riksdagen. Vi gör inte det längre. Vi kräver våra rättigheter, vi kräver att inkluderas i politiken på riktigt, vi kräver att synliggöras!

Ni har drygt två månader på er.

Maria Johansson förbundsordförande DHR

Publicerad:
2010-07-14 07:00  

Almedalen 2013

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

är nu i full gång. Natten mellan lördag och söndag anlände vi, DHRs kommunikatör Fredrik Granath och jag, till Visby för att bevaka och nätverka under Politikerveckan i Almedalen.

Vi bor, så som vi gjort de senaste åren, i DHR Gotlands fina stuga vid Högklint. Allra bäst är den stora verandan mot havet med utsikt in mot Visby. Här är det underbart att äta frukost i morgonsolen och ladda för en ny fullspäckad dag eller att komma hem på kvällen, varva ned, samla tankarna och skriva om det man varit med om under dagen.

På DHRs webbplats kan den som vill varje kväll läsa en sammanfattning av vad vi gjort under dagen.
Vi berättar också löpande i våra övriga kanaler: DHRs Facebook, på Instagram (@dhrforbundet) och på Twitter (@dhrforbundet). Du kan även följa mig på Twitter (@dhrmaria). Jag planerar också att skriva en del här på bloggen.

 

 

Därför lyssnade jag inte på kvällens partiledartal

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I dag måndag har det varit Sverigedemokraternas dag här i Almedalen. Det var en sak när de hade Politikerveckans sista respektive första dag - då var vi många som struntade i och räknade bort den dagen. I år har SD veckans andra dag och de har funnits här mitt bland allt annat som pågått. 

Partiledarnas tal är ju dagens höjdpunkt, själva grundstommen i veckans program. Men - i kväll höll jag mig borta från Almedalsparken. Jag respekterar vars och ens beslut i hur man vill bemöta främlingsfientlighet och SD, en del vill ta debatten och det kan jag egentligen tycka är det enda rätta. Men för mig finns i dagsläget inget annat sätt än att undvika dem. Jag vill helt enkelt inte ge dem den bekräftelse jag upplever att min närvaro skulle innebära.

För mig handlar det om människovärde, solidaritet och att ta konsekvensen av sina ställningstaganden. Jag som menar att alla människor är lika mycket värda kan inte respektera ett parti som utgår från en helt annan agenda. Dessutom känner jag mig personligt utsatt i sammanhang där främlingsfientlighet råder - vi vet av historien att uppdelning och utrensning av människor efter "ras" är nära förknippat med uppdelning och utrensning efter sexuell läggning eller funktionsförmåga. Det skrämmer mig. Det gör mig livrädd. Det går emot hela min världsbild.

Kanske kommer jag i framtiden välja att ta debatten. Kanske kommer jag då tycka att jag nu agerar felaktigt och fegt. Kanske kommer jag, när jag är äldre och eventuellt klokare, se det på ett annat sätt. I dagsläget är min frånvaro från Almedalsparken ett ställningstagande. Det ställningstagande jag klarar av att göra.