Det här med kodning och låga förväntningar

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I slutet av augusti uppmärksammades att Arbetsförmedlingen kodar så många som var fjärde arbetssökande som person med funktionsnedsättning. Jag skrev om detta i blogginlägget När "draget till sin spets" visar sig vara verklighet.

För några dagar sedan gick Arbetsförmedlingen ut med pressmeddelandet "Vanligare att personer med funktionsnedsättning får jobb". Mot bakgrund av den forskning som publicerades för drygt en månad sedan som visade att även personer utan funktionsnedsättning kodas tycker jag det finns stor anledning att ifrågasätta denna nya uppgift.

Skulle rubriken kanske istället, som min Facebookvän Henrik Gouali skrev i sin statusuppdatering, mer korrekt vara: "Vanligare att personer med percing/övervikt/fulakläder får jobb"? Ja, kanske det!

 

Jag har själv blivit kodad en gång, mot min vilja och helt utan anledning. Det var på Arbetsförmedlingen där jag skrev in mig när jag gjorde uppehåll i mina juridikstudier. Jag var i kontakten med den handläggare som tog emot min inskrivning mycket noga med att poängtera att jag inte ville att det skulle registreras något om att jag använde rullstol eller hade en funktionsnedsättning, eftersom jag menade att det inte hade någon som helst påverkan på min arbetsförmåga för de jobb som skulle kunna bli aktuella.

Efter några veckor kom dock en kallelse till ett möte på den speciella arbetsförmedlingen för ungdomar med funktionsnedsättning, som fanns i Globen.

Jag blev rasande. Åkte till det utsatta mötet och skällde ut personen som skulle ta emot mig. Det blev ett kort möte. Kodningen försvann. Jag blev omdirigerad till den vanliga arbetsförmedlingen. Självklart borde jag gjort en formell anmälan. Men det gjorde jag inte.

 

Jag menar att hela kodningsförfarandet är ett problem och jag hoppas innerligt att det som synliggjorts öppnar ögonen också på alla som ännu inte ifrågasatt kodningen av oss som "verkligen har en funktionsnedsättning".

 

En annan återkommande förklaring till sysselsättningsproblematiken, som naturligtvis hänger ihop med kodningssynsättet, är detta med förväntningar. Vi måste ha förväntningar på varandra! Samhället måste ha förväntningar på personer med funktionsnedsättning. Även här vill jag dela med mig av en egen erfarenhet:

 

Min nästa kontakt med arbetsförmedlingen ägde rum för elva år sedan då it-bolaget där jag arbetade och hade en så kallad "manager-tjänst" på gick i konkurs. Då hade jag flyttat till en annan stadsdel så det var ett annat AF-kontor som jag anmälde mig till. Även här blev det tydligt att jag behandlades annorlunda och framför allt - att jag inte hade samma förväntningar på mig som mina tidigare kollegor. Vi som tidigare varit arbetskamrater och nu kastats ut i arbetslöshet samtidigt träffades den första tiden en hel del, åt lunch tillsammans, fikade på stan. Det var tydligt, när vi jämförde våra kontakter med Arbetsförmedlingen, att det inte ställdes samma krav på mig som mina tidigare kollegor, trots att de befattningar jag haft på företaget borde fått arbetsförmedlaren att inse min kapacitet.

Det har blivit en hel del inlägg om arbetsmarknad här på bloggen genom åren. Du hittar dem här. Genomgående handlar det för mig om vikten av att se människor som resurser, att ta tillvara var och en som individ och att från politiskt håll vara mycket noga med vilka signaler man sänder ut. Allra bäst kanske sammanfattat i min debattartikel publicerad i LOs tidning Arbetet 2011.