DHR-bloggen

Gnällig ironi blir verklighet

 

Den enda gång, mig veterligen, som DHR nämnts i ett partiledartal under Almedalsveckan var när Lars Ohly (V) höll fram skylten ”Ej för personer med funktionsnedsättning”. Detta enkla, lite halvfåniga påverkansexperiment, visade sig alltså resultera i något positivt för vår del. På baksidan antyds ironin men poängteras allvaret om att vi dagligen, på grund av bristande tillgänglighet, möter fysiska hinder i det offentliga rummet.

Jag läser i Kristianstadbladet att Hyresgästföreningen i Kristianstad har satt upp lappar i  trappuppgångar om resor som arrangeras varje år för föreningens medlemmar.  På anslagen står det ”Ej rörelsehindrade”. Ordförande i Hyresgästföreningen, Lotta Jidewå, i Kristianstad erkänner att föreningen borde ha uttryckt sig annorlunda men menar samtidigt att det är för dyrt att anpassa varje resa efter personer med nedsatt rörelseförmåga.

Jag trodde inte att vår skylt ”Ej för personer med funktionsnedsättning” skulle kopieras så rakt av. Jag undrar dessutom hur Lotta Jidewå tänker sig att hon skulle på ett vänligt och politiskt korrekt sätt formulera en inbjudan som utestänger en grupp människor. Hur räcker man finger på ett politiskt korrekt och vänligt sätt?

I våra stadgar finns det inskrivet att ”all verksamhet ska planeras  och genomföras så att varje medlem kan medverka”. Just den meningen säger allt.

"Sitta ner i färdtjänstbussen och hålla klaffen"? Nej, tack!

Replik på Susanna Birgerssons Ledare i DN, publicerad 2014-02-15. "Färdtjänst: Jobbigt att behöva trängas med andra".  Länk: "Färdtjänst: Jobbigt att behöva trängas med andra"

Trots att vi redan 1979 fick "lagen om handikappanpassad kollektivtrafik" är det inte möjligt för alla människor att åka med buss, tåg eller spårvagn. Därför finns färdtjänsten. Sverige har ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I artikel 9 lyfts tillgängligheten fram som en förutsättning för "personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden" vilket också innefattar nyttjandet av allmänna kommunikationsmedel. Detta är i grunden vad vi diskuterar här.

 

Den "dörr till dörr"- service du beskriver är ett ofta använt begrepp från de som sällan eller aldrig är beroende av färdtjänsten. För de som är tvungna att använda färdtjänsten blir denna "service" ofta "dörr till dörr till dörr till dörr" och dessutom, vad vi den senaste tiden också fått läsa flera artiklar om, kanske inte ens i slutänden till ens egna dörr.

 

När du menar att kostnaderna är "rejält subventionerade" måste du jämföra med övrig kollektivtrafik och inte enskilda former av transport som exempelvis taxiresor. Tåg- och bussresor medger för det mesta rabattkort vilket gör dessa resor betydligt billigare än Färdtjänsten.

 

Jag tror tyvärr att din ledare, givetvis i syfte att skapa reaktioner och debatt, av många uppfattades som mycket raljerande kring mänskliga rättigheter och de problem som människor faktiskt vittnar om.

 

Det stora problemet här tycker jag är att jag som färdtjänstkund förväntas finna mig i ett sådant raljerande kring det som andra människor tar för givet, möjligheten att röra sig fritt i samhället, hälsa på sina vänner när man vill, osv. Undertonen i din ledare var att färdtjänstkunden gnäller för mycket och att vi ska vara tacksamma att denna speciallösning finns. Detta tycker jag är en tragisk attityd.

 

Dina exempel är tydligt uppbyggda på din felaktiga bild av färdtjänstens syfte och dina förutfattade meningar om färdtjänstkunden som person. Som för alla andra kunder till kollektivtrafiken så förtjänar klagomål att tas på allvar och inte bemötas med raljerande eller en sådan uppenbar okunskap.

 

Slutligen, jag är ledsen om jag hård mot dig men jag antar att "mitt otrevliga uppträdande reflekterar det egna uppträdandet", som du själv skriver riktat mot en annan adressat - nämligen färdtjänstresenären.