DHR-bloggen

Happy Pride!

 

 

Dags för Stockholm att än en gång glänsa i myllret av glitter, färgglada peruker och svajande Prideflaggor. Det här har jag sett fram emot. 

På Torsdag kommer jag att deltaga i ett panelsamtal arrangerat av RFSL Stockholm. Panelsamtalet ska handla om betydelsen om samarbete. RFSL och RFSL Stockholm har startat "Funkisprojektet" om normer kopplat till funktionsförmåga och rättigheter. Bakgrunden till projektet är en förstudie som släpptes av RFSL Stockholm 2013 och som har fått titeln "och aldrig mötas de två". DHR finns med i referensgruppen till projektet och jag har nu, som representant för DHR, alltså bjudits in för ett deltaga i ett panelsamtal kring dessa frågor. Övriga medverkande är: Ulrika Westerlund (ordförande RFSL), Linus Forsberg (Unga synskadade) och Emily Gunarsson (Grunden Riksförening). Moderator är Lisa Ericson från RFSL Stockholm. Mer information om arrangemanget (tillgänglighetsinfo, plats, tid, etc.) finns via denna länk: https://www.facebook.com/events/463017447134434/?ref_dashboard_filter=upcoming

För mig handlar vårt deltagande i Pride om två saker: För det första måste vi förmoda att det bland våra medlemmar, kommande medlemmar och potentiella medlemmar finns personer av olika sexuella läggningar. 

För det andra kan jag i texten "Det här är DHR" på vår hemsida läsa att: "DHR nöjer sig inte med att erkänna principen om alla människors lika värde. Vi arbetar för att förverkliga den." Just den meningen säger allt. Det är ett arbete som kräver att vi är ett förbund som tillvaratar människors olikheter som resurser och att vi kämpar mot diskriminering - oavsett vem diskrimineringen drabbar. På samråd, konferenser och evenemang som Pride har jag insett att det finns många likheter och möjligheter till samverkan mellan DHR och andra förbund, även utanför funktionshinderrörelsen. Jo, företrädarskapet är viktigt. Vi med nedsatt rörelseförmåga ska fortsatt vara de "experter" på hur vi själva vill att saker och ting ska vara. Men att kämpa mot diskriminering handlar också om att kämpa mot de normer som bestämmer hur alla människor ska vara och att de som är på något annat vis är besvärliga eller konstiga, odugliga, ovälkomna. I Almedalen i år twittrade jag, när Jimmie Åkesson från Sverigedemokraternas skulle hålla sitt partiledartal: "I ett samhälle som är styrt av fördomsfulla normer är min existens och delaktighet också hotad." 

Det går inte att välja ut vilka människors lika värde vi vill erkänna eller vilka vi kan utesluta. Att jobba för mångfald och människors lika värde är ett paketerbjudande. Diskrimineringen kan se olika ut för olika människor men i grunden beror den på att det finns en rådande norm i samhället som berättar hur vi ska vara, göra, tänka och se ut. Därför är det viktigt för mig att vara med i Prideparaden. Och därför går vi i DHR åter igen under parollen "Samma fördomar, samma kamp!"

Med anledningen av hur viktigt det här är så hoppas jag att många kommer och går med oss i paraden. I år har vi bjudit in även andra förbund att gå med oss för att visa hur viktig den här frågan är och för att vi vill dela upplevelsen med ännu fler av våra vänner. För det är en upplevelse att få gå eller rulla längs med Stockholms gator och se alla glada och färgglada människor som trängs i paraden, på trottoarerna, på broar, på staket och i fönster. Att stolt visa att funktionshinderrörelsen hyllar mångfalden, att ge glädje och få glädje tillbaka. Hoppas att vi ses!

 

Happy Pride!

 

Bild: Hiss på Evita-museet i Buenos Aires.

 

Det här inlägget kommer att handla om hur svårt det kan vara att förmedla de allra mest grundläggande förutsättningar för alla människas lika möjligheter att deltaga i samhällslivet. Följande dialog ägde rum igår på en träningsanläggning:

 

Receptionisten: - Du, tryck inte upp dörren till hissen på det viset. Då går den i sönder!

Jag: - Den är redan i sönder.

Receptionisten: J- o, men det är för att folk trycker upp dörren.

Jag: - Jag förstår men om jag är i hissen och den automatiska dörröppningen inte fungerar så måste jag ju trycka upp dörren. Receptionisten: - Den fungerar.

Jag: - Nej, det gör den inte!

Receptionisten: - Jo, den fungerar.

Jag: - Nej, det gör den inte!

Receptionisten: - Det står i hissen att du inte ska trycka upp dörren.

Jag: - Ja, jag såg det men om jag trycker på dörröpnningsknappen och den inte fungerar så måste jag ju trycka upp dörren för att komma ut.

Receptionisten: - Den fungerar!

Jag: - Nej, det gör den inte!

Receptionisten: - Jo, du ska trycka på knappen, putta lite nätt på dörren några gånger så att den öppnas.

Jag: - Ok, men hur ska man veta det? Om man trycker på den automatiska dörröppningsknappen och inget händer s tror man ju att man är fast i hissen om man inte trycker om dörren.

Receptionisten: - Dörröppnaren fungerar.

Jag: - Nej, det gör den inte.

Receptionisten: - Den fungerade för två veckor sedan.

Jag: - Nu fungerar den inte. Och den har inte fungerat på minst ett år. Jag är ofta här.

Receptionisten: - Men den fungerade för två veckor sedan.

Jag: - Men den fungerar inte nu!

Receptionisten: - Jo, den fungerar.

Jag: - Nej, den fungerar inte.

Receptionisten: - Jo, man måste trycka på knappen och putta lite nätt på dörren så fungerar det. Man måste hjälpa startmotorn lite. Vi väntar på nya reservdelar.

Jag: - Den fungerar inte!

Receptionisten: - Jo, den fungerar.

Jag: - Hejdå. (går och tränar)

 

På vägen ut ser jag att handtaget är borttaget på utsidan av hissen för att man inte ska kunna öppna dörren manuellt. Eftersom dörröppningsknappen på utsidan av hissen inte heller fungerar måste jag ta hjälp av personalen. Han sträcker sig upp över dörröppningen, i glipan mellan hissdörren och själva hissen, och öppnar dörren åt mig.

 

Jag: - Det var det här jag försökte förklara för er tidigare. Det där är ingen fungerande hiss!

 

Det enda som fungerar är att den går mellan två våningar men jag kan inte använda den eftersom jag inte når upp att öppna dörren manuellt och på grund av att det nu inte ens finns något handtag. Jag kommer inte att besöka denna träningsanläggning förrän problemet är åtgärdat. Det ska också tilläggas att denna träningsanläggning, en välkänd stor nordisk kedja, ligger i ett köpcentrum som endast är ett par år gammalt.

Ett kanske ännu större problem är att de beskriver en hiss som jag inte kan använda för fungerande när den inte är det. Det är den enda möjligheten för mig att ta mig upp till våningen där träningsanläggningen ligger. Det här är skillnaden mellan tillgänglighet och användbarhet. Och något som är delvis tillgängligt är inte tillgängligt! 

Det här är ett exempel på attityder man kan råka ut för i Sverige 2014. Jag förväntar mig inte att personalen har specialkunskaper i tillgänglighet men jag förväntar mig att man ska kunna det mest grundläggande, ha bra attityd och se till att reperationer blir gjorda skyndsamt! I det här fallet fick jag själv skulden för att jag hade "varit våldsam" mot hissen. Det här måste vara det dummaste som hänt mig sedan jag hörde en restaurangägare säga: "- Vi anser inte att det är lönt att bygga någon ramp in till restaurangen för vi får inga besökare i rullstol."

 

 

 

GLAD SOMMAR!

 

Jag vill önska alla medlemmar, avdelningar, distriktsstyrelser, kanslipersonal, ombudsmän och blivande medlemmar en riktigt skön sommar!

Jag vill påminna om att vi kommer att deltaga i Prideparaden och även inbjuda andra förbund att gå med oss. Jag vill att funktionshinderrörelsen ska synas ännu mer i årets parad, vara lite gladare, lite festligare och lite fler i antal. Vi har under flera år använt slagorden ”Samma fördom, samma kamp!”. All diskriminering beror i grunden på samma sak – de normer som styr hur vi förväntas vara och fungera. I ett samhälle där styrande normer är oförlåtliga eller oförstående inför varandra olikheter är även min delaktighet hotad. Därför är det viktigt för mig att gå med i Prideparaden.

Årets upplaga av Prideparaden går av stapeln den 2:a augusti kl. 13.00 och tar ca. 2 timmar. Paraden går från Mariatorget till Östermalms IP. Årets tema är vardag. Tänk på att vara på plats i god tid före paraden (rekommenderat senast 30 minuter innan paraden startar) och ha med sig vatten att dricka.

Jag hoppas att vi ses där!

 

 

Almedalen 2014

 

Vi är halvvägs in i ett supervalår. Detta märks inte minst i Almedalen som i år drog minst 30 000 besökare. Göteborgsposten skriver att det hölls 3514 evenemang under veckan arrangerade av runt 1500 arrangörer. Det läggs 240 miljoner kronor på hotell, mat och shopping.

Hetast i Almedalen 2014 var ärkebiskop Antje Jackelen – iallafall om man får tro PR-byrån Westanders som delar ut priset. Jag undrar för övrigt hur alla hittar alla listor och utmärkelser som ges ut under Almedalsveckan.

Vi i DHR gjorde iallafall ett tappert försök att nå fram genom bruset av alla debatter, seminarier, mingel och folkvimmel. Genom vår kampanj ”Jag bär på rättigheter!” vill vi öka kunskapen om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och hur den ska användas och förhållas till. Många gånger möter jag folk utanför funktionshinderrörelsen som med ett leende på läpparna sträcker på ryggen och nästan vill kräva mitt medhåll om att Sverige är ett föregångsland på funktionshinderområdet. Denna uppfattning är ofta tätt sammankopplad med en omvärldsanalys bestående av antagelser om hur personer med funktionsnedsättning har i det i andra länder. Det är inte dessa antagelser som det är fel på. Det är förmodligen betydligt svårare att ha en funktionsnedsättning i ett fattigt land eller ett samhälle där mänskliga rättigheter inte alls respekteras. Men konventionen ska inte läsas på det sättet. Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska inte läsas i jämförelse mellan personer med funktionsnedsättning i Sverige och personer med funktionsnedsättning i Ryssland eller Tanzania. Den ska läsas i jämförelse mellan personer med funktionsnedsättning i Sverige och medborgare utan funktionsnedsättning - i Sverige.

Så i Almedalen gav vi ut 500 blåa tygpåsar innehållandes information om konventionen, däribland alla konventionens artiklar i en liten bok i fickformat. I tygpåsen fanns också ett ”Bra att ha”-kit anpassat för Almedalsförhållanden – en vattenflaska med DHR-logga på och våtservetter.

Många personer jag mötte ansåg, precis som jag, att Almedalsveckan börjar lida av växtvärk. Det finns för många evenemang att gå på. Bara att ta sig igenom guiden där alla evenemang finns listade tar hela kvällen. I år fanns det många seminarier om arbetsmarknad för personer med funktionsnedsättningar, tillgänglighet och LSS. Positivt är också att jag detta år hörde fler belysa Almedalsevenemangens bristande tillgänglighet. Ett extra plus går till Feministiskt Initiativ som i ett torgmöte ägnade mycket tid att lyfta fram konventionen, LSS och Almedalens bristande tillgänglighet som står i stor kontrast till Almedalsveckans folkliga förankring och demokratiska syfte. Att detta togs upp i ett torgmöte, där förbipasserande stannade till, tycker jag är viktigt. Fram tills nu har vi sett dessa frågor belysas i utfrågningar ”bland de redan frälsta”, i de flesta fall arrangerade av organisationer inom funktionshinderrörelsen. Är detta ett trendbrott?

På min twitter har jag gett korta reflektioner i nutid. Ett inlägg handlar om hur jag finner det mycket konstigt att Försäkringskassan bedyrar att vi inte behöver vara oroliga för 2-års prövningar inom LSS. Samtal och brev från medlemmar vittnar om motsatsen. De ÄR oroliga, känner sig ifrågasatta och berättar om integritetskränkande bedömningssituationer. Är det så enkelt att detta bara är en kompetensbrist eller en kommunikationsmiss? Varför gör man då inget för att lindra oron?

Jag gillade Statsminister Fredrik Reinfeldts inledning i sitt tal i årets Almedalen. Starkast var när han riktade sig till nysvenskarna och sa ”Tack för att ni valde Sverige!”. Jag är ingen stor beundrare av Reinfeldts ofta lite halvelaka och smått ironiska ton i de tal i Almedalen jag har hört han hålla. Men detta året var nog det bästa jag hört från honom.

Det var väldigt få som vågade antyda, tycka eller än mindre lova något om personer med funktionsnedsättning. Inte ens det som redan är klubbat och självklart tycks få nämnas. Jag är inte någon anhängare av att räkna hur många gånger ”funktionsnedsättning” nämns i partiledarnas tal men jag tycker att det är lite tråkigt, och kanske lite illavarslande, att det ska sitta så långt inne att ens nämnas på samma vis som andra grupper i samhället nämns.

Här gick vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt längst när han sa att han inte ville att Sverige ska vara ”ett samhälle där personer med funktionsvariationer utestängs utan ett samhälle som anpassas efter individer”. Terminologin i detta citat förtjänar också en kommentar. Jag brukar inte vara speciellt förtjust i att man överanalyserar och ständigt förnyar terminologin. Givetvis är jag glad att inte längre behöva vara ”invalid” (engelskt ord som betyder icke giltig) men när folk började kalla mig funktionsnedsatt tyckte jag att det blev obehagligt. Jag vill inte vara nedsatt! Jag tycks också gå emot strömmen i att tycka att ”rullstolsbunden” är ett bättre ord än ”rullstolsburen”.  Jag vill inte bli buren! Och tolkningen av ordet ”bunden” tycker jag känns överarbetad. Jag ser ordet ”bunden” som ”i behov av” och inte bunden med rep eller kedjor.  Bengreppet ”Funktionsvariationer” känns ändå okej då den inte värderar min funktionsförmåga utifrån samhällets krav och normer utan bara helt enkelt konstaterar att vi är olika. Dessutom borde ju målet vara att i allra största mån inte behöva sätta några stämplar på individer eller i onödan dela upp individer i kategorier.

Till sist, även i år hoppade vi över Sverigedemokraternas tal i Almedalen. På twitter skrev jag ”I ett samhälle som är styrt av fördomsfulla normer är min existens och delaktighet också hotad”.