En sak tycker jag är otroligt märklig. Eller, det finns många märkliga saker här i världen men den här grejen har jag funderat mycket över. Jag började inte reflektera över vilka "ettiketer" folk beskrev mig vid förrän jag hade börjat högstadiet. Det är först efter jag förstod språkbrukets historiska bakgrund och nedsättande innebörd som jag började reagera. Idag är jag mycket mer observant. Man skulle kunna säga att jag är på min vakt. På min vakt att inte få en stämpel på mig som säger att jag är något annat än det jag kan stå för.
Efter att terminologin förändrats i ett par olika omgångar under min livstid tycker jag mig se att omgivningen blivit allt osäkrare på hur de ska beskriva mig och i vilket fack de ska placera mig. Men jag tycker att det behövs faktiskt en informationskampanj inom det här området. Osäkerheten tycks nu ha övergått i uppgivenhet och en tillbakagång till förlegad terminologi, exempelvis begreppet "handikappad", som man förvisso kanske vet är felaktig men en gång i tiden varit rätt terminologi. Problemet är ju då att vi indirekt sprider den förlegade människosyn som gett upphov till sådana begrepp och det tänker vi ofta inte på. För min omgivning är detta nog en ganska liten fråga men jag hade önskat få en större respekt för att den är viktig för mig.
För jag har sagt det förr: Hur vi benämner varandra och vilka etiketter vi sätter på varandra påverkar vår människosyn, vårt bemötande och hur vi agerar. Jag ser det varje dag. Utanförskapet på arbetsmarknaden är till exempel ett lysande exempel på hur svårt det är för arbetsgivare att exempelvis kombinera stämpeln "rullstolsanvändare" och "lärare" eller "person med nedsatt rörelseförmåga" och "journalist". Det gör det också extra svårt för mig att vara något annat än just den etiketten jag blivit tilldelad. Senast idag har jag i en av Sveriges största kvällstidningar blivit kallad "handikappad" så problemet tycks inte vara av någon snar övergående natur. Det krävs en informationskampanj!
De nedsättande orden som sprids på mig är ord som uppfunnits av myndigheter eller vårdinrättningar. Ord som förvisso uttrycks i all välmening och inte idag är primärt avsedda att såra eller förminska men som ändå vittnar om ett attitydproblem - Nej, inget kunskapsproblem - då vi i vår it- och informationstillvaro har alla tänkbara möjligheter att på några få sekunder och utan att lämna fåtöljen få fram den kunskap vi behöver.
Konsekvenserna av att välja den enkla vägen är att jag tvingas in i ett fack där jag inte anser att jag hör hemma.
Men frågan är mycket större än så. Om jag inte kan ha många olika rubriker och tillhöra fler än en kategori och om jag dessutom inte själv kan äga rätten att styra detta på något sätt, blir ju konsekvensen att jag blir normbrytande och en udda individ.
17-årige Zaccarias Göterheim Nilsson blev attackerad och fick sin rullstol nedkastad på tågrälsen. I tidningen Metro berättade Zaccarias att människor ifrågasätter att han behöver sitt hjälpmedel, att han bara fejkar, tar onödig plats och missbrukar samhällets resurser. Zaccarias kan, precis som jag, gå men använder rullstolen som ett nödvändigt hjälpmedel som vi inte skulle kunna klara oss utan i vardagen. Alltså, i det här fallet var det inte OK att ha två olika - enligt mannen som attackerade Zaccarias - motstridiga etiketter. Detta är ett ytterst trångsynt och fördomsfullt resonerande med mycket allvarliga konsekvenser.
Genom vårt nordiska samarbete med andra rörelsehinderförbund har vi fått veta att problematiken kring hatbrott även diskuteras i våra grannländer. I höst kommer DHR för övrigt anordna ett nordiskt seminarium i detta ämne. Då och då gör funktionshinderrörelsen mer eller mindre tappra försök att lyfta frågan om hatbrott mot personer med funktionsnedsättning. Dock har vi släppt frågan för lätt när politikerna visat sitt svala intresse. Motståndet, som jag har uppfattat det, har handlat om att man inte vill utvidga lagen till ett större ansvarsområde än vad man har möjlighet att följa och leva upp till. Före detta Justitieminister Beatrice Ask antydde vid ett tal hos Diskrimineringsombudsmannen (DO) på Internationella funktionshinderdagen 2013 att det inte förefaller vara ett speciellt stort problem då de inte får in så många anmälningar när det gäller detta. Detta blir ett väldigt problematiskt sätt att tänka då det inte finns något i lagen som verkligen gör mödan värd att hävda att du har blivit utsatt för hatbrott på grund av din funktionsnedsättning. I ett annat sammanhang har jag också hört någon luddig förklaring om att man inte vill att klassa personer med funktionsnedsättning som en folkgrupp och därför inte kan utöka lagen gällande detta. Det är också därför jag ville inleda det här blogginlägget med att visa att sådana kategoriseringar görs hela tiden - men i princip alltid till vår nackdel och när det passar andra. Mot bakgrund av det jag just nu befarar är på väg att hända så har jag inga problem med att bli kategoriserad för att passa in i lagtexten i det här fallet. Kategoriseringen är alltså från min sida här självvald och därför inget problem för mig.
Ett annat motstånd har varit det vanligaste motståndet mot funktionshinderpolitikens framryckningar - tystheten. "Det görs inga anmälningar - därför finns inget problem - därför behövs ingen lag". När jag för några veckor sedan tillskrev Brottsförebyggande rådet (Brå) och Polisen för att få tag i statistik i anmälda brott som skulle kunna röra sig om hatbrott mot personer med funktionsnedsättning svarade Brå att de inte hade någon statistik eftersom de bara för statistik över hatbrotten och frågan om vad som utgör hatbrott äger regeringen. De skrev dock att polisen har ett "direktiv" att notera utifall brottsoffret har en funktionsnedsättning. Ett direktiv känns för mig väldigt vagt och jag har ingen större tilltro till att detta efterlevs och, än mindre, analyseras och diskuteras inom Polismyndigheten. Jag kan i det här sammanhanget också meddela att Polisen fortfarande är svaret skyldig på det brev jag skickade. Skälen att utreda finns faktiskt framför ögonen på oss. För en vecka sedan publicerades Myndigheten för delaktighets rapport "Hur är läget?" - om hur myndigheterna lever upp till de funktionshinderpolitiska målen. I den går att läsa att fler personer med funktionsnedsättning känner sig hotade och att "en större andel personer med funktionsnedsättningar uppger att de utsatts för kränkande behandling än övriga befolkningen, 24 procent i jämförelse med 18 procent. 18 procent av kvinnor med funktionsnedsättning i åldern 16 till 29 år uppger att de utsatts för våld eller hot om våld, i jämförelse med knappt 8 procent hos kvinnor utan funktionsnedsättning.
Vi vet inte hur stort det här problemet är men det finns anledning att utreda detta och att frågan tas på allvar innan det finns belägg för att säga att problemet inte existerar. Nu gör politikerna tvärtom och avfärdar problemet innan det är utrett. Jag har också sett konkreta fall där funktionsnedsättningen antingen är målet för hatet, underbyggt av avundsjuka eller samhällsekonomiska motiv, eller ett vapen eller den "svaga punkten" (ursäkta det dåliga ordvalet men används i betydelsen av utsatthet) att utnyttja för våldshandlingen. Detta har vi också lärt oss genom projekt och diskussioner gällande mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning och våld i nära relationer.
Det är sällan jag skriver så här sura inlägg men det är också sällan jag känner mig så personligt berörd av en berättelse som Zaccarias. Det där kunde lika gärna varit jag eller någon annan person med funktionsnedsättning. Det är lika illa vilket som. Det är riktigt illa när vi på grund av våra funktionsnedsättning kan riskera att utsättas för fysiskt våld. Vi kan inte fortsätta att stoppa huvudet i sanden längre i denna fråga utan nu måste frågan om hatbrott mot personer med funktionsnedsättning utredas och tas på allvar!
Recent Comments