Att förändra människors beteenden tar tid. Att ge upp bekvämligheter, även om vi vet att våra vanor är dåliga för klimatet, kan vara svårt. Hotet om att drabbas själv kan kännas avlägset då vi är relativt förskonade från de stora miljökatastroferna i den här delen av världen. Vi kommer förmodligen inte heller att, under vår livstid, känna av konsekvenserna av miljöförstöringen på ett sådant sätt att vi radikalt måste förändra vårt sätt att leva eller avstå någon lyx i vardagen för att överleva.
Min oro är inte människans begränsningar i vad vi kan uträtta. Det är debatten som oroar mig. På något sätt känns den bekant. Den eviga dragkampen mellan resurser, bekvämligheter och rättigheter. Den har jag varit med om förut. Känslan av att vi skjuter problemet framför oss, istället för att försöka lösa problemet här och nu, är också bekant. Det kan i framtiden leda till konflikter och kaos och i ett sådant samhälle är personer med nedsatt rörelseförmåga extra utsatta. Så låt oss inte hamna där. Klimatfrågan är en fråga som även angår funktionshinderrörelsen. Personer med funktionsnedsättning i utvecklingsländer är särskilt hårt drabbade och tillhör redan de mest utsatta med bl.a. sämre möjligheter till försörjning och utbildning än andra människor.
Det är därför ännu viktigare att vi finns med och påverkar debatten om hur framtidens samhälle ska se ut så att vi inte hamnar utanför. Klimatfrågan kräver allas aktiva deltagande och för att detta ska vara möjligt måste också samhället vara utformat så att alla kan vara delaktiga och ha rätten att bestämma själva över sina val i livet.
Personer med nedsatt rörelseförmåga är inte undantagna att ta sitt miljöansvar. Det går inte att ursäkta med att vi är mer begränsade i transportmedel eller att återvinningscentralerna är otillgängliga. Genom vår konsumentkraft kan vi ställa krav på att vi ska ha möjligheten att kunna göra medvetna miljöval på samma sätt som vi ställer krav på tillgänglighet och användbarhet. Det är en tillgänglighetsfråga – inte en miljöfråga.
För några månader sedan ringde jag till företaget som sköter återvinningsstationerna där jag bor. Jag påtalade att sopcontainerna stod för tätt intill varandra så att jag inte kunde komma fram och kasta ner mina sopor genom de små hål som förvisso finns anpassade efter sitthöjd men som nu var utom räckhåll för mig. Detta åtgärdades i princip omedelbart. För mig är det en rättighet att kunna utföra mina skyldigheter som miljömedveten medborgare.
Det här är några saker jag gör för miljön:
- Jag har slutat köpa industrislaktat kött.
- Jag reser alltid med tåg inrikes om jag har möjlighet.
- Jag sopsorterar så att mina sopor kan återvinnas.
- Jag köper inte kolsyrat vatten på flaska utan använder en kolsyremaskin om jag vill ha kolsyrat vatten.
- Jag sparar på energin genom att välja lågenergilampor och släcker ljuset när jag lämnar rummet.
- Jag slänger aldrig skräp i naturen.
Jag är en enkel person, som lite klädsamt men extremt övermodigt kan tyckas, säger att jag vill vara med och återställa jordens mående till före mänsklighetens påverkan och genom mitt agerande stärka jordens försvar mot universums påtryckningar om att bränna upp vår tillvaro och dränka oss i smältvatten. Men det kräver också att exempelvis all kollektivtrafik, alla återvinningsstationer och soprum måste vara tillgängliga för alla. Deal or no deal?
Recent Comments