Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013
Förra helgen gick DHRs representantskap av stapeln, 21 ledamöter - en från varje distrikt, sammanstrålade med förbundsstyrelsen för samråd. Nedan följer det tal jag höll vid invigningen:
- - -
DHRs Representantskap 15 – 16 oktober 2011
Välkomsttal av förbundsordförande Maria Johansson
Riktigt varmt välkomna till DHRs Representantskap 2011!
Välkomna till en helg där vi gemensamt ska ägna oss åt samtal och idéutbyte om hur DHR i framtiden ska vara uppbyggt rent organisatoriskt. Ska vi fortsättaarbeta enligt den traditionella folkrörelsemodellen som nu har ett sekel på nacken, eller - är det dags för något helt annat?
Vi har nu ett representantskap mellan förbundsmötena och nu har vi kommit halvvägs på denna mandatperiod som inleddes med ett, som jag upplevde det, mycket positivt och framåtsyftande förbundsmöte i Göteborg 2009. Vi har kommit halvvägs in i en period då vi tillsammans ska uträtta stordåd. För det är det vi gör, ingen tvekan om det. DHR behövs och DHR gör skillnad, på alla plan!
Men - vi har lång väg kvar till ett Sverige där barn med nedsatt rörelseförmåga utvecklas tillsammans med sina syskon och kompisar ”hemma på gatan” i den förskola/skola som deras föräldrar valt. Ett Sverige där personer som använder rullstol eller rollator är en självklar syn på bussar, tunnelbanor och tåg. Ett Sverige där den som inte kan använda de tillgängliga allmänna kommunikationerna har rätt till färdtjänst. Vi har lång väg kvar till ett Sverige där den som har behov av hjälp i det dagliga livet får det utifrån sina behov och inget annat. Ett Sverige där den som kommer till arbetsförmedlingen eller en tilltänkt arbetsgivare får frågor om utbildning, kompetens, erfarenhet, talanger och drömmar. Ett Sverige där det som byggs, byggs tillgängligt och användbart för alla utifrån beprövad erfarenhet och fastställda krav. Ett Sverige där också den som inte kan försörja sig har en god levnadsnivå. Ett Sverige där alla människors lika värde och rättigheter förverkligats.
Hur ska vi nå dem som delar vår dröm och vår vision om ett samhälle där personer med nedsatt rörelseförmåga har samma möjligheter och rättigheter? Hur ska vi nå dem som vill vara med och arbeta för att det ska bli verklighet?
De finns och vi måste nå dem!
Om två år fyller DHR 90 år. Under vårt förbunds verksamhetstid har vi till största delen fungerat enligt traditionell folkrörelsemodell. Det har gått bra i föreningslandet Sverige. Men – är det den givna modellen också för framtiden?
Jag tror vi måste våga släppa taget – jag tror vi måste ställa oss frågan - hur skulle DHR sett ut om vi bildats i dag? Hur väljer organisationer som vill förändra samhället, och som bildas nu, att organisera sig? Ska vi öppna för andra, eller ytterligare, möjligheter för anslutning och medlemskap?
Vi har en styrka i våra traditioner och i vår historia. Vi måste också se framåt. Vi måste matcha omvärlden, den omvärld vi vill påverka och förändra. Vi tampas med vikande medlemssiffror samtidigt som DHR-are över hela Sverige lägger ned sin själ, sin kraft, sin tid och sitt engagemang för DHR och för de värden vi står för. Samtidigt har vi på många håll svårt att få medlemmar till medlemsmöten och att hitta de som vill ta på sig förtroendeuppdrag.
En annan bild av samma verklighet är den bild jag möter när jag i olika sammanhang träffar människor och när jag, bland annat som aktiv i sociala medier, slås av det stora engagemang som finns bland yngre och äldre som brinner för att arbeta för våra rättigheter. Som skriver, som debatterar, som engagerar sig själva och andra. En del av dem återfinns i våra medlemsrullor, många gör det dock inte.
Lägger vi vår värdefulla kraft på fel saker? Behöver vi, i takt med tiden, förenkla för engagemang? Världen snurrar betydligt snabbare på alla sätt i dag, inte minst när det gäller den politiska verkligheten som vi på kommunal-, landstings- och nationell nivå arbetar för att påverka. Behöver vi, för att nå ut och för att mäkta med, ändra våra arbetssätt så väl internt som externt?
Jag tänker dels på fördelningen mellan internt, stadgebundet föreningsarbete i relation till arbete med samhällsförändring. Jag tror vi måste öppna upp för medlemmar att snabbt få vara med och tycka och vara med och arbeta med den fråga han eller hon brinner för, den fråga som gjorde att han eller hon valde att ansluta sig till oss. Man ska inte behöva gå den långa vägen, för att först när man hamnar i en styrelse ges utrymme. Världen snurrar snabbare, och engagemanget som en gång fanns, risker att ha hunnit försvinna och så även medlemmen, om detta engagemang inte tas till vara omgående.
Jag tänker också på fördelningen mellan arbete i samrådsgrupper och det utåtriktade opinionsbildande DHR-arbetet. Vi sitter i samråd, överallt sitter vi i samråd. Jag sitter i samråd. Det tar tid och det finns all anledning att fundera på hur mycket det ger tillbaka? Men – det värsta är inte tiden som går åt till samrådsmöten med tveksam nytta, problemet är om den energi som sedan blir kvar inte räcker till för det utåtriktade arbetet, det som syns och det som skapar opinion, det arbete som dessutom gör att DHR syns.
Visst är devisen ”Inget om oss utan oss” bra och det enda riktiga, men… Risken finns att vi låter oss förblindas av det nedfasade övergångsstället, den flyttade parkeringsplatsen eller av att butiken runt hörnet äntligen fått dörröppnare, det vill säga av detaljerna. Det är segrar, naturligtvis, som inte är oviktiga för delaktigheten och som betyder mycket för oss som berörs och har kämpat för dem.
Men, verkliga segrar vinner vi när vi lyckas få igenom förändrade tankesätt, när vi lyckas få in rutiner om att konsekvensanalys ur ett funktionshinderperspektiv föregår varje beslut. De verkliga segrarna vinner vi när det blir självklart att följa lagstiftning och politiskt satta mål.
Kan det vara så att vi samråder så mycket att vi tappar fokus? Kan det vara så att vi samråder oss till tystnad istället för att orka vara den starka röst vi måste vara?
Låt oss ta oss an diskussionerna om DHRs framtida organisationsstruktur med nyfikenhet och inspiration.
Låt oss se vår nuvarande organisationsstrukturs fördelar och nackdelar i vitögat.
Låt oss ha med oss det vi ständigt får höra – av uppskattning för att DHR är det förbund som tar ställning och som ligger i framkant.
Vilket ju är precis vad vi vill vara – en stark röst för att vi, personer med nedsatt rörelseförmåga, ska ha samma möjligheter och rättigheter som andra!
En stark röst som tar ställning.
En stark röst som också vågar sätta streck i debatten genom att säga nej till otillgänglighet och till särlösningar.
Det måste vara slutpratat nu – det är vi själva som måste sätta streck i debatten – de vi för den med kommer inte att göra det, de ser gärna att vi låter oss lugnas och avfärdas av deras löften. Allt tydligare har vi börjat använda förbundets policy om att inte delta eller medverka i otillgängliga sammanhang. Kan inte alla komma in genom samma entré så kommer vi inte, så enkelt är det!
Ni har alla hört talas om och läst om det senaste årets händelser när vi inte bara sagt nej utan också fått arrangörerna att byta lokal, ändra entré, bygga ramp.
Jag tänker på LO-tidningens debatt i våras där vi sa nej till att ringa och bli insläppta en sidoingång, istället låstes den otillgängliga huvudentrén och alla hänvisades den marschalldekorerade sidoingången.
Jag tänker på rampen med rätt lutning som SVT byggde en sen kväll efter att vi ställt som det som krav för medverkan i morgonsoffan.
Jag tänker på ABFs förbundsmöte som vi lämnade när det visade sig att vägen in i kongressalen gick via en låst lagerkorridor – i dag har ABF tagit beslut om att iordningställa så att denna ingång blir likvärdig övriga entréer samt tillse att den alltid är öppen när övriga ingångar är det.
Jag vet att det finns de som anser att det är viktigare att vi deltar och framför våra synpunkter än att vi på grund av otillgänglighet missar ett tillfälle till dialog. Men jag tycker inte det. Vi har prövat detta i decennier. Dessutom gör vi våld på oss själva om vi ska bli burna, dragna, insläppta och följda sidoingångar och omvägar för att komma in till ett möte där vi ska prata om exempelvis tillgänglighet eller någon annan rättighet. Och – hur trovärdiga blir vi, hur mycket blir våra ord värda efter en sådan entré?
Jag har också blivit buren – jag har åkt mathissar och gått genom restaurangkök - i en annan tid. Jag är glad att jag gjorde det då. Jag var yngre och inte lika medveten som i dag, men framför allt var det ett annat samhälle, med annan lagstiftning och inte lika tydligt uttalade politiska mål. Nu är det 2011 och vi är DHR, den starkaste rösten för vår rätt till delaktighet på lika villkor, då kan vi inte acceptera att bli behandlade som andra klassens medborgare – då kan vi inte sända ut signaler som går tvärtemot vårt budskap. Vi är DHR och vi lever som vi lär!
Ibland kan vi vara nära att tappa modet, som enskilda och som förbund, när vi hör om ytterligare en medlem som inte får det stöd ha eller hon behöver och kanske haft tidigare men nu fått detta neddraget eller helt indraget, när vi ser hur grundläggande rättigheter och förutsättningar för delaktighet åtsidosätts.
Ibland får vi höra, eller säger själva, att funktionshinderfrågor inte har en chans eftersom de inte är tillräckligt stora för att betyda något i det stora sammanhanget. Jag håller inte med – det skulle ju betyda att det enbart är ”vita, heterosexuella, medelålders män utan funktionsnedsättning” som räknas. Visserligen har det varit så, och är fortfarande i vissa delar, men den mänskliga mångfalden gör sig allt mer gällande och i den ingår personer med funktionsnedsättning som en naturlig beståndsdel. Det finns så många anknytningspunkter mellan marginaliserade grupper, eller så kallade diskrimineringsgrunder, och detta ska vi använda som en grund för utbyte och samarbete. Diskriminering är diskriminering oavsett anledning, när människor behandlas annorlunda, indirekt eller direkt, på grund av att de inte passar in i normen eller på grund av att lagstiftare och strukturbyggare inte tagit med människors olikheter när man fastställt hur samhället ska fungera.
Berättelserna dyker med jämna mellanrum upp i pressen, den har blivit av med sin assistans, där har det byggts fel, där nekades någon att komma på det otillgängliga tåget.
De här händelserna när vi blir behandlade annorlunda, stängs ute eller förväntas acceptera särlösningar är inga isolerade företeelser. Det sker ständigt och jag ser det som en logisk följd av det faktum att vi ännu inte ses som den naturliga del av samhället som vi är. Det är en logisk följd av hur lagar inte efterlevs, av kvarlevande strukturer som särskiljer och exkluderar istället för att utgå från människors självklara olikheter och av accepterade felaktiga beslut.
Det handlar om att slå politiska nävar i borden, att ta ställning för alla människors lika värde och rättigheter och att stå för det, också när det kostar. Där är vår DHR-uppgift glasklar!
Nu ser jag fram emot en helg tillsammans där vi diskuterar hur DHR i framtiden bäst kan vara organiserat för att utföra detta uppdrag vi har!
Härmed förklarar jag DHRs Representantskap 2011 för öppnat!
Recent Comments