Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013
Det här blir ett långt blogginlägg.
Det längsta jag skrivit eftersom jag vill komplettera med underlag, ett yttrande vi skrivit och ett brev jag fått ta del av.
Det handlar om en fråga som berört mig djupt och där jag känner vanmakt och ilska tillsammans med de som nu råkar ut för denna försämrade möjlighet till självständigt liv.
Vi tar det från början:
Sommaren 2008 yttrade vi oss över ett förslag till nya "föreskrifter om parkeringstillstånd för rörelsehindrade". Vi protesterade mot den föreslagna snävare formulering som vi befarade skulle leda till att personer som kan gå men som har nedsatt rörelseförmåga i händer och armar skulle nekas parkeringstillstånd.
Se utdrag ur vårt yttrande:
Vidare får den här formuleringen till följd att personer med funktionsnedsättningar i armarna helt hamnar utanför möjligheten att få parkeringstillstånd. Vi har i samtliga sammanhang när den här frågan kommit upp hävdat att den möjligheten måste finnas. Att vi trots det inte får gehör tyder på bristande förmåga att förstå de följder sådana funktionsnedsättningar får i verkliga livet. På grund därav ska vi – återigen – försöka ge några konkreta exempel på den problematik detta kan få i samband med angöring med bil.
En person med omfattande funktionsnedsättningar i båda armarna och händerna av typen förlamningar eller avsaknad av armar eller händer kan t ex inte
·fälla upp ett paraply vid ankomst till resmål
·vara påklädd för mycket kallt väder då det hindrar rörligheten
·hålla emot förardörren då den öppnas
·lägga pengar i parkeringsautomater
·bära en liter mjölk, än mindre en dator.
Bilen är ett hjälpmedel i lika hög grad för en person med den typen av rörelsenedsättning som för den som har gångsvårigheter – och svårigheterna i samband med angöring är stora och av likartad art som för personer med nedsatt eller ingen gångförmåga varför vi med eftertryck hävdar att även personer med omfattande funktionsnedsättningar i båda armarna och händerna bör omnämnas i texten som möjliga att bevilja tillstånd för.
- - -
Nu har det vi befarade blivit verklighet.
Vi får allt fler signaler om att bedömningarna blivit hårdare och vi nås av allt fler berättelser om människor som plötsligt, när det är dags att förnya parkeringstillståndet får avslag. Detta leder till att människors frihet beskärs, att möjligheten att vara självständig, i vissa fall till och med möljigheten att sköta sitt jobb försvinner.
Det har kommit ett brev där jag får ta del av en medlems starka beskrivning av hur samhället genom medvetna beslut beskär den möjlighet denna person hittills haft till självständighet. Brevet och berättelsen berör mig starkt.
Jag vet hur värdefullt det är att klara det man klarar.
Det gör mig ont att det går till på detta sätt, det skrämmer mig att veta att denna nyinslagna väg för bedömning blir allt vanligare, jag blir oerhört arg över en myndighetsutövning som på detta sätt helt bortser från målen om allas rätt till delaktighet och självständighet.
Jag har fått tillstånd att på bloggen publicera utdrag ur brevet:
Sedan jag miste mitt parkeringstillstånd i september 2009 har jag vid upprepade tillfällen hamnat i situationer där jag behövt andra människors hjälp – där jag MED ett tillstånd hade kunnat klara mig själv. Jag har tvingats ta med mig en person när jag ska uträtta enkla ärenden enbart för att hjälpa mig erlägga parkeringsavgift i situationer jag för övrigt hanterar på egen hand. Jag har tvingats avtala möten enbart för att få hjälp med ytterplagg eller bära något därför att jag inte kunnat parkera i närmiljö som tidigare.
Jag kan inte nog understryka hur oerhört frustrerande det är att tvingas till ett ökat beroende enbart på grund av yttre omständigheter som inte har med min funktionsnedsättning att göra! Det är med sorg jag mister de få situationer jag har haft av oberoende – ett oberoende som utgår från ett stort beroende i övrigt – men som jag lyckats tillskapa mig därför att jag vuxit upp i och lever i landet i Sverige som i många avseenden försöker underlätta livsvillkoren för personer med funktionsnedsättningar. - Och för att jag är en ”fighter” med stark integritet som vill och har ett stort behov av att ”klara mig själv” – så långt min funktionsnedsättning tillåter.
Att kompensera för en funktionsnedsättning kan i ett snävt och inskränkt perspektiv uppfattas som en ”ynnest”. Jag har förstått att just parkeringstillstånden ofta uppfattas så. Är det en förklaring till den ”ogina” tolkning som Transportstyrelsen kommit till när det gäller begreppet väsentliga förflyttningssvårigheter? Jag kan annars inte förstå orsaken till den nu uppkomna situationen – som ju inte enbart jag har hamnat i – den kan väl ändå inte bottna i rent maktmissbruk med förmynderi som grogrund? För det ska vi inte glömma – vi har att göra med en tolkning av ett begrepp, en tolkning gjord av människor, som oavsett erfarenheter inte borde kunna göra sig till tolk för allas personliga förhållanden och förutsättningar.
- - -
Reagerar du som jag?
Ägna några minuter åt att protestera du också mot de förändrade föreskrifterna och hårdare bedömningarna.
Skicka ett meddelande till Transportstyrelsen.
Skicka ett meddelande till ansvarigt statsråd Åsa Torstensson.
Recent Comments