DHR-bloggen

"FAQ: Kommer vår nya arena xx uppfylla kraven på bärförmåga?"

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Tänk dig att en ny arena planeras i din stad.

En arena som ska bli en stolthet, som ska locka till sig stora evenemang, artister och stor publik.

Tänk dig att byggherren/ägaren/kommunen lägger upp en hemsida där man kan följa bygget och  processen.

Tänk dig att du bland frågor och svar, FAQ, hittar följande frågor:

Kommer arenan xx uppfylla kraven på bärförmåga, stadga och beständighet?
Kommer arenan xx vara säker att använda?
Kommer arenan xx vara lämplig för sitt ändamål?

Nej - det känns inte särskilt troligt, eller hur! Allt det ovanstående tar vi för givet.
Det ingår ju liksom och är en självklar förutsättning. Något vi förväntar oss.

De egenskaper jag nämner ovan ingår i de nio så kallade tekniska egenskapskrav som ställs på all nybyggnation och som skall uppfyllas när vi bygger. 

Andra tekniska egenskapskrav är bland annat skydd mot buller samt kravet på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

Visst kan vi förvänta oss, efter bestämmelser i svensk bygglagstiftning sedan 1966, att detta med tillgänglighet och användbarhet ses som en självklarhet när vi bygger! Visst kan vi förvänta oss att även det tekniska egenskapskravet, precis som övriga åtta, ska vara uppfyllt!

Ändå - på Friends Arenas hemsida återfinns följande fråga under rubriken Frågor och svar:
Kommer Friends Arena att var anpassad för funktionshindrade?

Tänk dig att övriga tekniska egenskapskrav skulle lyftas fram i en motsvarande frågeställning, hur skulle inte det påverka synen på byggherren/kommunen/arkitekten? Men - det är dessutom ännu värre, formuleringen sänder signaler om att inte ta för givet att alla välkomnas. 

Tänk dig följande:
Kommer Friends Arena välkomna också kvinnor bland sina besökare?
Kommer Friends Arena välkomna publik som passerat en viss åldersgräns?
Kommer Friends Arena bland sin publik välkomna den som inte är heterosexuella?
Kommer Friends Arena välkomna publik som inte är etniskt svenska?

Hick - nu blev det väldigt konstigt, tror jag du som läsare anser.
Ja - och tack och lov kommer ovanstående fyra fiktiva frågeställningar inte ställas.
Tack och lov!

Men - det när det gäller personer med funktionsnedsättning är det just precis den frågan som ställs, i och med den formulering man valt.

Formuleringen under Frågor och svar betyder ju att det inte går att ta för givet att  bygglagstifningen ska följas och alla välkomnas.

Jag drömmer om en tid när det tas som självklart att det som byggs nytt eller ändras faktiskt uppfyller kraven som ställs för att bygga.

Jag drömmer om en tid när jag inte, då jag går in på en hemsida, behöver mötas av en FAQ-fråga om huruvida himlen är blå/byggnaden kommer vara bärig/jag med funktionsnedsättning kommer välkomnas.

Nej - jag kräver att svensk lagstiftning efterlevs och jag kräver att bli respekterad och ses som förväntad gäst/kund/publik. Nog nu!

Till Friends Arena - börja med att åtminstone ändra om till hur

I morgon återkommer jag till Friends Arena - då handlar det om publikplatserna.

(Detta är inlägg 10/100 i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar. Här kan du läsa vilka som är med.) 

KICK om SVTs satsning på Paralympics

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Läser höstens nummer av Rekryteringsgruppens tidning KICK och tycker Peter Andersson-Pope - som så ofta - får till det bra i sin ledare om hur föreställningen om personer med funktionsnedsättning odlas av hur berättelserna berättas.

Har fått KICKs medgivande att återge ledaren i sin helhet här:

- - -

KICK 3-2012
Ledare

Den största satsningen någonsin - pyttsan!

SVT satsade stort på jinglarna, där man haussade sina kommande sändningar från Paralympics. Spelen skulle bli de största någonsin. Fler aktiva från fler nationer och mer mediebevakning än någonsin. Jag gick på det och trodde att den här gången skulle det verkligen bli annorlunda. Fokus skulle ligga på idrotten - live -  och inte på "de fascinerande historier som alla de här idrottarna bär på". Jag såg fram mot att få se hela matcher i rullstolsbasket och rullstolsrubgy och hela rullstolsrace.

Men pyttsan! Så blev det ju inte alls. I stället blev det som vanligt. Femton minuters sammanfattning av dagen i ett förlängt Sportnytt. Ett par rugbymatcher på tv plus invigningsceremonin. Den som ville se liveidrott fick göra det på datorskärmen. Uselt helt enkelt.

Åsa Edlund Jönsson var projektansvarig för sändningarna och avfärdar kritiken på ett bräde. Fel, fel och fel! SVT sände minsann från Paralympics i ettan, tvåan, 24:an och på webben. På prime time dessutom och en halv miljon följde sändningarna varje dag. Hon hävdar också att inget annat svensk medieföretag gjorde en lika omfattande bevakning. Det är argument som det är omöjligt att bemöta.

Om man inte visste att Åsa Edlund Jönsson faktiskt är projektansvarig på SVT så skulle man kunna tro att hon är sovjetisk partiordförande på sjuttiotalet. Och man förstår hur medborgarna måste ha känt sig när de fick reda på hur förvrängd deras bild av verkligheten var.

I Paralympics försatt SVT ett ypperligt tillfälle att medverka till en positiv förändring av allmänhetens bild av funktionshindrade. Genom att visa nya avsnitt av såpan Mot alla odds väljer SVT i stället att bidra till föreställningen att det enda intressanta med funktionshindrade människor är deras handikapp, otillräcklighet och "fascinerande historier". Det vill säga den föreställning som är förhärskande på SVT Sport.

(Detta är inlägg 9/100 i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar. Här kan du läsa vilka som är med.)

Mr Selfridge

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Hemkommen från första dagen av förbundsstyrelsens Kick Off varvar jag ned med del ett av nya serien "Mr Selfridge" från tidigare i kväll, på SVT Play. Inledningen påminner om faran med att fastna i att göra som man alltid gjort och om hur många framsteg och förändringar som stoppats om vi lyssnat på de välkända orden: Så gör vi här! eller Så har vi aldrig gjort! Se serien, det tänker i alla fall jag göra.

(Detta är mitt åttonde inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar. Här kan du läsa vilka som är med.)

Fredagskänslan bryts av #heardwhilstdisabled

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Hade tänkt mig ett lite lättsammare inlägg fredagseftermiddagen till ära.

Sätter mig vid datorn, kollar twitter och har fått ett direktmeddelande. Detta DM länkar till en artikel i den engelska tidningen The Independent, en artikel med rubriken 'Lying, thieving bastards'? That's not the half of it: Disabled people describe the everyday insults they've suffered on Twitter

Med hashtagen #heardwhilstdisabled - fritt översatt till "hört som person med funktionsnedsättning" delges berättelser som ger en skrämmande bild av förolämpningar, glåpord, trakasserier och hat mot personer med funktionsnedsättning. Allt från att personer som använder rullstol eller har vit käpp tar för mycket utrymme, via "ni borde inte resa under rusningtid, den är för människor som åker till jobbet" till fruktansvärda "Hitler hade fel om judarna men rätt om människor som du". Läs artikeln här.

Jag blir skrämd av vad detta säger om samhället och synen på människor, respekten för olikheter och för människovärde. Samtidigt, vi lever i en tid jämförbar med 30-talet och med de strömningar som påverkade människosynen i värsta tänkbara riktning.

Jag blir så oerhört ledsen för de som råkat ut för att få dessa hemskheter kastade i ansiktet.

Jag blir rädd.

Vi måste ta upp kampen. Alla vi som står för något annat. Alla vi som tar avstånd från den människosyn dessa berättelser ger uttryck för - måste gemensamt ta oss ton och stå upp för människovärde och mänskliga rättigheter.

Vi med funktionsnedsättning måste synas, vara stolta, kräva våra rättigheter. Vi ska också stå upp för andras rättigheter, för allas rättigheter, precis som vi väntar oss att andra grupper står upp för oss.

Blogginlägg om förintelsens minnesdag i söndags.

(Detta är mitt sjunde inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar. Här kan du läsa vilka som är med.)

Ullenhag: - Jag ska prata med Anders

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I dag är det torsdag och torsdag innebär regeringssammanträde och därmed Torsdagsaktion.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förra veckan skrev vi tolv förbund som står bakom aktionen till finansminister Anders Borg och integraionsministerrErik Ullenhag med begäran om ett möte. Läs vårt brev här.

 

 

I morse när vi träffade Ullenhag utanför Rosenbad frågade jag om han fått vår skrivelse. Han bekräftade det och sa att han gärna träffar oss. Jag vidhöll att vi vill träffa dem bägge tillsammans. Ullenhag lovade prata med Anders (Borg). Jag förutsätter att vi får till ett möte med de båda statsråden.

Även nya jämställdhetsministern Maria Arnholm var framme och pratade med oss. Hennes kommentar var: - Det här jobbade jag med redan för tjugo år sedan!

Ja, så är det. Frågan har funnits med i mer än två decennier. Fyra utredningar har föreslagit diskrimineringsskydd mot bristande tillgänglighet. Nu senast Hans Ytterbergs Bortom fagert tal (Ds 2010:20), för vilken remisstiden alltså gick ut förj 804 dagar sedan.

(Detta är mitt sjätte inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar. Här kan du läsa vilka som är med.)

DNs Gulddrakar serverar oätlig mat

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

"Rätter som får dig att kippa efter andan. Mat som tillagas över öppen eld. Det var något som gav utdelning när årets Gulddrakar delades ut på torsdagen." lyder DNs ingress.

Mat som är oätlig, säger vi.

- I år var det, ”nej trappa”, ”smal trappa” ”ingång bakvägen”, eller ”inte om det är en stor rullstol” som gällde när jag försökte boka bord på någon av Gulddrakarna, säger Karolina Celinska, vice ordförande i DHRs Stockholmsavdelning, med anledning av DNs Gulddrakar 2013.

Läs hela uttalandet på DHRs hemsida.

(Detta är mitt femte inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar.
Här kan du läsa vilka som är med.)

 

När tillgänglighet och användbarhet avgör val av skola

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

"Vår sajt ska göra skolvalet lättare", skriver i dag Sveriges Kommuner och Landsting, Friskolornas riksförbund och Svenskt Näringsliv på Brännpunkt i SvD.

Det låter bra tycker jag och förutsätter att man på denna nya hemsida som skall byggas upp kommer ange i vilken omfattning och på vilket sätt de skolor som presenteras är tillgängliga och användbara eller inte. Information som tyvärr inte alltid är så lätt att få tag på.

Grundläggande tillgänglighet och användbarhet är fortfarande ett problem i skolans värld. I den miljö där vi utbildas, formas och ges förutsättningar för framtiden måste undanröjandet av hinder i form av bristande tillgänglighet - för att elever, lärare och annan personal samt föräldrar med nedsatt rörelseförmåga ska kunna vara delaktiga och ha samma valfrihet som andra - lyftas fram.  

I regeringens strategi för genomförande av funktionshinderpolitiken 2011-2016 fastslås:
En god utbildning är mycket viktig för den enskilde personens framtid, för deltagandet i samhällslivet och på arbetsmarknaden. Höga förväntningar på alla barn, elever och vuxenstuderande är är en viktig framgångsfaktor för goda utbildningsresultat. Undervisningens kvalitet ska vara avgörande för resultaten, inte personens eventuella funktionsnedsättning. Valfriheten i skolan är lika viktig för barn med funktionsnedsättning som för andra.

Tyvärr är det fortfarande allt för många barn och ungdomar i Sverige som på grund av otillgängliga och oanvändbara lokaler inte kan gå i samma skola som sina syskon och/eller kompisar på gatan och i kvarteret. Istället skjutsas dessa barn dagligen långa sträckor för att gå i en annan skola där de rent fysiskt kommer in och kan ta sig runt. I värsta fall ökar segregeringen än mer när det är dags för gymnasiet och en tillgänglig och användbar gymnasieskola nära hemmet ersätts av inackordering på ett av landets så kallade rh-gymnasier. 

De otillgängliga skolorna saknar naturligtvis också lärare och annan personal med nedsatt rörelseförmåga, avsaknad som bidrar till en skev bild av den mänskliga mångfalden.

Även föräldrar med nedsatt rörelseförmåga begränsas i sitt fria val av skola för sina barn. Historierna om hur rullstolsanvändande föräldrar av rektor fått tipset att vid skolavslutningen som ersättning för att delta inne i den otillgängliga gymnastiksalen/skolmatsalen lyssna till barnens sång från skolgården genom öppnat fönster gör ont. De visar på att vi har en rejäl bit kvar i synen på tillgänglighet som grundförutsättning för all verksamhet. En lång väg kvar innan det som fastslås i FN-konventionen, om tillgång på lika villkor som andra till den fysiska miljön, blir verklighet.

År 2001 visade dåvarande Handikappombudsmannens (HOs) årliga rapport att fyra av tio gymnasieskolor saknade minimal tillgänglighet för personer med nedsatt rörelseförmåga.

I Skolverkets rapport Tillgänglighet till skolors lokaler, från 2008, som gjordes som svar på ett regeringsuppdrag, konstaterade man följande:

Nästan hälften av grundskolorna (46%) svarar att de behöver göra omfattande förändringar för att bli tillgängliga för rullstolsburna, dvs. att de behöver installera rwc, hiss eller både och. Fyra av tio gymnasieskolor svarar detsamma.

Våren 2011 undersökte Stockholmsregionen av Unga Rörelsehindrade, DHRs ungdomförbund, tillgängligheten till Stockholms gymnasieskolor:

Det första vi gjorde var att se på deras hemsidor om det fanns någon information om den fysiska tillgängligheten. Svaret blev NEJ. Ingen hade en rad om att det faktiskt finns elever som använder rullstol.
I nästa steg skickade vi ett mail till de 66 skolorna där vår "presumtive elev" ställde fem frågor:

1) Är klassrummen tillgängliga och kan jag delta i idrotten?
2) Finns anpassad toalett
3) In det finns uppehållsrum eller kafeteria, funkar de för mig?
4) Kan jag använda huvudentrén till skolan?
5) Om skolan inte har en egen tillgänglig matsal, finns det tillgängliga restauranger för mig i närheten av skolan?

Trots den intensiva kampen om "skolpengen" var det bara 28 skolor (41%) som orkade svara.

Av dessa var det elva som sa ja, och som föreföll trovärdiga då svaren beskrev hur det såg ut, och hur tidigare rullstolsburna elever fungerat.

Åtta skolor sa, tyvärr och nio hade luddiga formuleringar som "Vad roligt att du vill komma till oss, kom gärna hit och skaffa dig en egen uppfattning".

En typ av svar som inte hade getts om man hade varit säker på att ens lokaler var tillgängliga fullt ut.

I valfrihetens Sverige 2011 är det bara 17 procent av gymnasierna som är möjliga att använda - om man sedan skulle vilja välja en viss linje eller efter vart kompisarna tar vägen så minskar valfriheten till nordkoreansk nivå.

I Handisams uppföljning av funktionshinderpolitiken Hur är läget? - en uppföljning framgår bland annat att sex av tio grundskolor anser att de har tillgängliga klassrum samt tillgänglig expedition och matsal.

Av siffrorna ovan kan man konstatera att läget är i stort sett oförändrat jämfört med HOs tolv år gamla rapport och det trots att vi under dessa år haft en nationell handlingsplan för funktionshinderpolitiken, sedan fyra år har en FN-konvention och nu är inne på år två av regeringens strategi.

En skolas tillgänglighet och användbarhet är i högsta grad ett kriterium vid val av skola. Genom att informera om hur det ser ut synliggörs denna för många avgörande faktor. Det borde vara för alla viktig information och en påminnelse om vad som behövs för att nå en skola i världsklass, på alla sätt. Detta vill jag skicka med Sveriges Kommuner och Landsting, Friskolornas riksförbund och Svenskt Näringsliv inför det fortsatta arbetet.

Här kan du läsa ytterligare blogginlägg jag skrivit om ämnet Skola.

(Detta är mitt fjärde inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar.
Här kan du läsa vilka som är med.) 

Torsdagsaktionen - 801 dagar

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I dag har det gått 801 dagar sedan remisstiden gick ut för Bortom fagert tal (Ds 2010:20), 
förslaget om hur bristande tillgänglighet skulle kunna föras in i svensk diskrimineringslagstiftning fullt ut (krav på skäliga stöd och anpassningsåtgärder finns redan inom arbetslivet och högskolan). 
Förslaget om hur vi - också i Sverige - skulle börja kalla den utestängning som är vardagsmat för personer med funktionsnedsättning vid sitt rätta namn, diskriminering.

I 801 dagar har regeringen behandlat frågan, läst de till övervägande del positiva remissvar som inkommit, diskuterat mellan departementen.

Det är en lång historia som börjar likna en följetong.
En följetong som är slöseri med människor, med tid, med energi och med pengar. Det är slöseri eftersom det handlar om självklarheter.

Självklarheten att vi människor är olika.
Självklarheten att alla är lika mycket värda.
Självklarheten att det gemensamma samhälle där vi skall fungera tillsammans naturligtvis måste vara utformad för att så många som möjligt ska kunna delta.
Självklarheten att ta politisk ställning för att den lagstiftning som finns ska efterlevas och för att utöka diskrimineringsskyddet för allas rätt att vara delaktiga. 

Sedan den 1 december 2011 har vi inför varje regeringssammanträde påmint statsråden om att tiden går. Vi kallar det för Torsdagsaktionen, eftersom det är på torsdagar regeringen sammanträder. Vi har funnits på plats utanför Rosenbad för att påminna om att det nu gått en vecka till, ytterligare sju dagar, utan att regeringen kommit med något konkret förslag, utan att regeringen kunnat enas i synen på människor och på demokrati. För det är i slutänden precis det som det handlar om, människosyn och rätten att kunna delta i samhällslivet.

Så här såg det ut en torsdagsmorgon i början av januari.



(Detta är mitt tredje inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar och här kan du läsa vilka som är med.)

 

 

Förintelsens minnesdag - värdigt, vackert, viktigt

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I dag, på Förintelsens minnesdag, representerade jag DHR vid den officiella minnesstunden vid Raoul Wallenberg-monumentet. Det var första gången som funktionshinderrörelsen var inbjuden och tillsammans med förbundsordförandena Jan-Peter Strömgren för HRF, Hörselskadades riksförbund och Ragnar Veer för SDR, Sveriges Dövas Riksförbund, fanns jag på plats. Det känns bra att de hundratusentals som i 30- och 40-talens Tyskland avrättades på grund av sin funktionsnedsättning nu uppmärksammas än tydligare genom att rörelsen bjuds in.

Eskil Franck, överintendent Forum för levande historia och Erik Ullenhag,
integrationsminister, höll starka och bra tal.

De talade båda om vikten av att vi inte glömmer.

De talade båda om parallellerna mellan den tid och det samhälle där nazismen växte fram och utrotning av judar, romer, homosexuella, personer med funktionsnedsättning möjliggjordes och de oroande signaler som finns runt omkring oss i dag.

De talade om vikten av att vi inte accepterar, om vikten av att vi inte slår oss till ro och tror att vi är skyddade från att det skall kunna hända igen.

Eskil Franck inledde med att berätta om uppfartssträckan, förberedelsetiden som gjorde helvetet möjligt. "Skälet är att jag vill påminna oss om hur skör och utsatt demokratin kan vara om den kommer i fel händer." Han fortsatte: "Vi ska inte måla faan på väggen. Men vi ska heller inte vara naiva och tro att vi har demokratin i blodet som en orubblig samhällsform. Vi ska våga se dagens situation och ta den på allvar. Den har en del likheter med situationen under 1930-talet."

 

 

Erik Ullenhag talade om att vi måste lära oss av historien och citerade de välkända orden av Martin Niemöller:

När nazisterna hämtade kommunisterna, teg jag;
jag var ju ingen kommunist.

När de spärrade in socialdemokraterna, teg jag;
jag var ju ingen kommunist.

När de spärrade in socialdemokraterna, teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.

När de hämtade de de fackliga, lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.

När de hämtade judarna, lät jag bli att protestera;
jag var ju ingen jude.

När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera. 

 

Under körsång avslutades minnesstunden med ljuständning. 

Det var en värdig, vacker och viktig minnesstund.

 

 

 

(Detta är mitt andra inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar och här kan du läsa vilka som är med.)

 

Rust and Bone, befriande realistisk

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Plötsligt dyker det upp den ena filmen efter den andra där en huvudkaraktär har eller får en funktionsnedsättning. Så bra, äntligen! Jag hoppas detta är mer än en övergående trend. 

För några några veckor sedan såg jag den franska fantastiska En oväntad vänskap (Intouchables), en riktig feelgood-film som jag ger högsta betyg. Både skrattade och grät i biosalongen och när filmen var slut var jag alldeles varm i hjärtat.

I går var det dags för Rust and Bone (De rouille et d'os), fransk-belgisks drama där den kvinnliga huvudpersonen, spelad av Marion Cotillard, är med om en olycka som gör att hon förlorar båda underbenen.

Det här var ingen feelgood på något sätt och det tog lång stund in i den exakt två timmar långa filmen innan jag kunde släppa världen utanför biomörkret och helt uppslukas av berättelsen. Realismen och skitigheten skildrades med fantastiskt bildspråk, men hopplösheten kändes ibland nästan övermäktig.
Så inträffade det hemska som vi alla i salongen väntade på och då lossnade det. Chocken, alla känslor, hopplösheten, långsamheten - detta skildras på ett sätt som nästan kryper in under huden - blir nästan dokumentärkänsla och så verkligt. Fantastiska skådespelarprestationer. När livet, som hela tiden rullat på, åter ges utrymme hos Cotillards karaktär, är avsaknaden av fokusering på funktionsnedsättningen så oerhört befriande. Det nya livet skildras istället genom vardagliga händelser så som scenen i baren där  klumpiga män som inte klarar av att hantera sitt intresse för någon som inte är som alla andra, får mig att skratta igenkännande.  

Jag ger Rust and Bone en fyra, för skådespeleriet, för den verklighetstrogna skildringen av hur det antagligen kan vara att få sitt liv förändrat på detta sätt och för att själva funktionsnedsättningen inte står i fokus och överskuggar allt annat. Sammantaget, när jag fått landa i mina minst sagt blandade intryck och känslor, är det en film jag varmt rekommenderar.

(Detta är mitt första inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar och här kan du läsa vilka som är med.)