Ett av DHR:s huvudargument mot aktiv dödshjälp är teorin om det så kallade "sluttande planet". Den går ut på att ett fenomen kan skapa en snöbollseffekt och öppna dörrar för andra förslag och konsekvenser som inte avsågs från början. Risken är då att utvecklingen tar en oväntad riktning och att människors acceptansnivå och förmåga att ifrågasätta påverkas.
När Torbjörn Tännsjö, i gårdagens "Debatt" i SVT, pratade om hur den aktiva dödshjälpen ska göra så att "barn inte ser deras föräldrar ruttna bort inför deras ögon" så gör han ett försök, medvetet eller omedvetet ska jag låta vara osagt, att sätta snöbollen i rullning. När Tännsjö använder ord som "ruttnar", trots att vi alla vet att föruttnelseprocessen normalt inte sätts igång förrän personen har avlidit, så medverkar han till att se på personer med grava funktionsnedsättningar och allvarliga sjukdomar som levande döda, utan livskvalitet eller funktion i samhället.
Jag vänder mig också starkt emot, vilket ofta yttras i dödshjälpsdebatten, att använda uttrycket "dö med värdighet". Vad är det som gör den naturliga döden så ful? Och är personer med grava funktionsnedsättningar eller sjukdomar i så fall ovärdiga? När jag slår upp ordet på internet får jag svaren att "ovärdig" är ett annat ord för " inte god nog", "dålig", "lumpen", "gemen", "föraktlig", "usel" och "skamlig".
Att titta på språkbruket i dödshjälpsdebatten är intressant eftersom man kan se inslag av både härskarteknik och bristande människosyn. Samtidigt blir man bekymrad...mycket bekymrad!
Recent Comments