DHR-bloggen

Därför gick jag Prideparaden i lördags!

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I lördags morse när jag laddade för paraden formulerade jag följande rader till min Facebook-status. Nu lägger jag ut dem även här på bloggen:

"Att alla har samma rättigheter och möjligheter, oavsett sexuell läggning, funktionsnedsättning, etnicitet, ålder, kön, religion, är allas vårt gemensamma ansvar.

Att ha erfarenhet av en diskrimineringsgrund förpliktigar gentemot andra grunder. Den som kräver sina rättigheter måste också ställa upp för andras.

Därför går jag i Prideparaden i dag!"

Tankar inför Almedalen 2012

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Packar materialet som ska med till Almedalen.

Funderar och spekulerar kring vad partiledarna kommer ta upp i sina tal i år. Förväntar mig att personer med funktionsnedsättning kommer nämnas i betydligt högre omfattning än tidigare. Vissa år har resultatet varit noll, det vill säga ingen av talarna har med ett ord låtsats om denna stora medborgar- och väljargrupp, trots traditionen att räkna upp olika "grupper" vars röster man vill vinna.

Arbetslinjen är ju den heta frågan och här kan man inte bortse från den låga sysselsättningen bland oss. Assistansen har varit och är het och aktuell både i våra medlemmars liv och i medierna. Utifrån att frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering äntligen kommit upp på den politiska dagordningen ser jag inte hur vare sig FP, MP, V eller S kan bortse från den i sina partiledartal.

Är stolt över att DHR även här banade väg. Får av Britt Jakobsson, före detta förbundsordförande för DHR, veta att första gången DHR deltog i Almedalen var 1985 då Kerstin Denkert var förbundordförande. - Det var ju inte politikervecka på samma sätt som nu, men Olof Palme höll alltid sina sommartal på Almedalen och då ville även DHR föra ut sitt budskap där, berättar Britt.

Därefter var det uppehåll fram till 2002. Det var min företrädare Karin Westlund som då inledde det som nu blivit en tradition, att DHR finns med för att bevaka och höras vid årets stora politiska mötesplats. 2002 och åren som följde var vi princip ensamma från funktionshinderrörelsen. Nu är vi många organisationer som finns på plats - vi är en faktor att räkna med och vi är definitivt synliga i vimlet, på seminarierna och i debatterna.

Detta år ska bli extra spännande då vi i början av veckan - via vår och Unga Rörelsehindrades påverkanskurs - har extra många aktivister på plats. Ser fram emot att få träffa och arbeta tillsammans med deltagarna under tisdagen.

Mitt tal på Sergels torg vid Marschen för tillgänglighet 26 maj 2012

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Marschen för tillgänglighet 2012

Tal av Maria Johansson, förbundsordförande DHR
Sergels torg 26 maj 2012

Då har vi samlats igen.
För tionde året har Marschen för tillgänglighet genomförts i Stockholm.
Heja oss!

Det är lätt att bli känslosam,
över hur långsamt det går,
över hur tröstlöst det kan kännas,
över hur det känns som att vi upprepar oss och upprepar oss och ingen lyssnar.
Men - jag tycker vi lämnar känslorna till Reinfeldt -
här pratar vi fakta,
här pratar vi lika rättigheter och lika värde!

För - Fredrik Reinfeldt! - som sedan vi senast sågs här uttalat att han känslomässigt kan förstå frågan men att det handlar om pengar -  
- det är inte tråkigt att på grund av otillgänglighet inte kunna välja samma skola som sina syskon eller kompisar, eller att som förälder med funktionsnedsättning inte kunna följa sina barns skolgång,
det är inte ledsamt att inte - på grund av otillgänglighet -  kunna delta i arbetslivet, vara konsument, vara teater-/bio-/konsert-/restaurang-/café-/evenemangsbesökare, 
det är inte sorgligt att endast ha två tågavgångar att välja på, eller ingen alls, när andra har tio.
Det är fel! Det är diskriminering! Inget annat.

Jag hoppas ju och tror att även Reinfeldt kan gå bakom sitt hittills emotionella ställningstagande och komma till insikt om att det här handlar om tunga grejer.
Det handlar om konventioner,
det handlar om lagstiftning vi haft i decennier,
det handlar om att alla har rätt och ska ha möjlighet att delta i samhällslivet.

Vi har inte pratat färdigt om tillgänglighet och användbarhet och Design för alla, även om jag ibland känner mig som en gammal LP-skiva med hack i.
Så länge en självklarhet inte tas på allvar som den självklarhet den är så kommer vi fortsätta att hävda våra rättigheter. För det är precis det som det handlar om.
Rätten att delta i samhällslivet.
Rätten att vara medborgare på jämlika villkor.
Rätten att vara den man är och att räknas med.

Det handlar inte om några nya rättigheter eller några andra, speciella rättigheter än andra medborgare har. Det handlar om vad som krävs för att personer med funktionsnedsättning ska kunna tillgodogöra sig sina mänskliga rättigheter som vi precis som alla andra har.

Att planera samhället på ett sätt så inte alla kan delta är naturligtvis diskriminerande för den som ställs utanför. Att det dessutom på de flesta områden finns lagstiftning, bestämmelser, politiska mål och kunskap gör motståndet mot ett utökat diskrimineringsskydd skandalöst!

Frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering är större än sig själv!
Självklart är det viktigt att vi som individer får möjlighet att hävda vår rätt när vi utestängs, men det är inte skadestånden vi är ute efter - det är åtgärderna och undanröjandet av hinder vi vill åt.
Men det stannar inte vid det, för frågan är större än att avgränsas till just tillgänglighet och användbarhet. Den berör alla politikområden och samhällsområden. Den handlar om vilken syn Sverige ska stå för när det gäller personer med funktionsnedsättning. Den handlar om vilket ställningstagande Sverige ska ha till att vi människor är olika.

Den utestängning som pågår måste juridiskt kallas vid sitt rätta namn, nämligen diskriminering!

Frågan är dessutom större än just oss, personer med funktionsnedsättning.
Även om det är vi som konkret utsätts för diskrimineringen, så påverkar utestängningen fler: våra vänner, familjer, kollegor, studiekamrater utestängs också när de umgås med oss.
Samt, det som är nödvändigt för några är bekvämt för alla och vid något tillfälle i livet för de allra flesta faktiskt en förutsättning.

Naturligtvis finns det ett ekonomiskt perspektiv på frågan - men inte utifrån det kostnadsargument  som ständigt hålls emot förslaget.
Det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande,
sätta pris på vad allas lika värde får kosta,
sätta pris på demokrati och gradera diskriminering  utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Från DHR hävdar vi att bara det faktum att sådana åsikter framhålls i ett sammanhang som handlar om människors rätt att delta i samhällslivet gör det tydligt att ett diskrimineringsförbud mot bristande tillgänglighet krävs och att det måste införas nu!

Vår övertygelse är tvärtom att man inte kan sätta pris på en mänsklig rättighet, att man inte kan begränsa medborgarrätten för en viss grupp med hänvisning till att det skulle kosta för mycket att inkludera alla i samhällsplaneringen eller samhällsgemenskapen.

De farhågor som uttrycks för att ett utökat diskrimineringsskydd skulle orsaka orimliga kostnader bedömer vi dessutom som kraftigt överdrivna. Vi instämmer i utredaren, Hans Ytterbergs konstaterande, att till allra största delen kommer det inte handla om några nya kostnader, utan i så fall om gamla försyndelser som äntligen rättas till.

Det är klart det kommer kosta att rätta till tidigare misstag, att rätta till det som under decennier tillåtits mot gällande lagstiftning.
Men jag vill vända på det - vad kostar det inte att låta bli?
Att fortsätta sanktionera felaktigheter?
Att utestänga en stor del samhällsmedborgare från samhällslivet?
Det är inte ekonomiskt försvarbart!
Vad kostar det inte att i form särlösningar, i att tvingas göra om, i onödig ohälsa och så vidare, fortsätta utestänga?
Såg ett plakat i marschen med texten: "Arbetslinjen kräver tillgänglighet!". Just så är det.
Om vi gjort rätt i de decennier vi haft bestämmelser hade det kostat mindre nu, det blir inte billigare utan snarare dyrare för varje dag regeringen väntar!

Oavsett - en kränkt rättighet blir inte mindre diskriminerande för att den kostar att undanröja.

Fast - jag tror egentligen inte att det handlar om pengar.
Jag tror det handlar om vilja.
Det finns de som vill, både i regering och riksdag, det vet vi och de har vårt stöd. Nu är det upp till bevis för våra politiska företrädare, för våra folkvalda!
Men det finns också de som inte vill och som tar till argument om främst kostnader - en argumentation som inte håller.

Sverige har ett val,
mellan å ena sidan utestängning, kortsiktighet, avsaknad av helhetssyn, regelbrott, förlorade intäkter och ökade kostnader
eller
å andra sidan inkludering, långsiktighet, hållbarhet, innovation, design för alla, mänskliga rättigheter, investeringar för framtiden, rättvisa och kvalitet.

Det senare alternativet är definitivt det smartare!

Avslutningsvis tänker jag, (trots mina inledande ord), tillåta mig att bli lite känslosam.
Jag är arg och känner stor ilska! Hans talade här tidigare i dag om det stora svek hanteringen av hela frågan om tillgänglighet bevisar.
Samtidigt - det är häftigt att samlas så här, i kampen för lika värde och rättigheter.
Det är underbart att göra detta tillsammans just nu över hela landet.
Det är inspirerande hur kampviljan spridit sig som ringar på vattnet.
Tillsammans kan vi, det är jag fullkomligt övertygad om.

Med det lämnar jag över till bäste Jesper Odelberg, som Anna redan introducerat och som egentligen inte behöver någon presentation. Varsågod Jesper!

"Nobelpris i diskriminering"

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Den osynliga, inbäddade och allmänt accepterade diskrimineringen är den farligaste.

Det skriver Peter Andersson-Pope i sin senaste ledare i Rekryteringsgruppens tidning KICK 1-2012
En suverän text som jag fått Peters ok till att lägga in här i sin helhet:

Nobelpris i diskriminering

Det är när diskriminering är osynlig - inbäddad i vardagen och allmänt accepterad - som den är som farligast. I vedertagen form blir den fullkomligt oberörbar. Ingen ser den, hör den eller känner lukten av den. Ett tydligt och klargörande exempel var när Gunnar Kaj pratade i P4 Sveriges Radio om sina blomsterarrangemang till Nobelfesten. I inslaget beskrev han med rörelse hur Tomas Tranströmer kom in i Blå hallen med sin rullstol genom en "alldeles egen liten entré".

   Gunnar Kaj, och förmodligen alla andra på Nobelfesten, valde att inte se att den egna entrén var en direkt funktion av att det är enda sättet att ta sig till festligheterna med rullstol. Men eftersom diskriminerande otillgänglighet ju inte är särskilt trevligt så valde man helt enkelt att blunda för den. Vips! så blev diskriminerande otillgänglighet i Stockholms stadshus till något eftersträvansvärt - en present. Utöver Nobelpriset i litteratur och prispengarna hade Tranströmer minsann belönats med en alldeles egen liten entré till Blå Hallen. Eller kom månne Nobelpristagaren i kemi singlande ner från taket i en alldeles egen liten fallskärm? Fast det smidigaste sättet att för alltid utplåna diskriminerande otillgänglighet kanske ändå är att, som noblessen på Nobelfesten, sticka huvudet i sanden och vägra se den. Att helt enkelt diskriminera den. Vips! så är den borta.

                                                                                                     Peter Andersson-Pope

Desmond Tutu, Kerry Kennedy och Jan Eliasson till trots

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Fick i dag en tjusig inbjudan med posten. I kvadratiskt kuvert. På tjockt papper.

Invitation
Leadership for
Human Rights
Stockholm 2012

En inbjudan till en kväll om ledarskap för mänskliga rättigheter. En festkväll med fantatiska medverkande,  nämligen ärkebiskop Desmund Tutu, Kerry Kennedy från Robert F. Kennedy Center for Justice and Human Rights samt Sveriges Jan Elisasson som precis fått nytt FN-uppdrag.

Jag tackar nej.

Tillställningen är förlagd till lokal där jag inte kan komma in samma entré som övriga gäster utan likt de svarta i den amerikanska Södern eller i apartheidens Sydafrika hänvisas till särskild ingång.

Du som läser bloggen är säkert familjär med DHRs ställningstagande när det gäller deltagande eller medverkan som innebär att vi hänvisas till en sidoentré. 

Att bjuda in till en kväll på temat mänskliga rättigheter i lokal där vissa gäster hänvisas till så kallad handikappentré känns smått bisarrt och gör nödvändigheten av vårt ställningstagande än mer tydlig.

 

 

Full sysselsättning

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Läser LOs rapport Full sysselsättning.

Hade velat se ett tydligt ställningstagande för rätten till arbete på lika villkor för personer med funktionsnedsättning.

Hade velat se ett tydligt ställningstagande för att se personer med funktionsnedsättning som möjligheter och resurser istället för som hinder och problem som måste kompenseras och subventioneras.

Hade velat se den låga sysselsättningen bland personer med funktionsnedsättning förklarad som bland annat ett bevis för att ett nytt synsätt och ett tillgängligt samhälle behövs.

Hade velat se den låga sysselsättningen bland personer med funktionsnedsättning benämnas som kunna vara diskriminering, precis som den i rapporten görs när det gäller personer med invandrarbakgrund.

När LO skriver att personer med funktionsnedsättning bör om det behövs kunna få bestående subventioner, späder man istället på en felaktig bild av att funktionsnedsättning med automatik innebär nedsatt arbetsförmåga.

Det behövs absolut individuella stöd av olika slag! 
Men dessa får inte vara den första och enda lösningen när en person med funktionsnedsättning söker arbete.

Det finns bra saker också:
Att något måste göras, att subventionsnivån ska möjliggöra jobb i befintliga lönelägen och att ersättningar och villkor ska vara avtalsenliga.

Men - tänk om de som har möjligheten att påverka attityder och opinion - i detta fall LO - tog vara på det och uttryckte sig på ett sätt som jämställer människor och försvarar allas lika värde.

Gästkrönika i NU: "Det är dags att vända utvecklingen"

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I förra veckans nummer av Folkpartiets tidning NU skriver jag en gästkrönika om att vi förväntar oss att de står upp för sina ställningstaganden i frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering.
Har scannat in Download Gästkrönika NU mars 2012, men lägger också in texten direkt här i bloggen:

- - -
"Räcker det inte med tjat om tillgänglighet nu? Det är väl självklart att vi ska göra så bra vi kan men alla kan inte räkna med att ta del av allt. Sverige är ju dessutom så bra ändå jämfört med många andra länder! Och så kostar det ju pengar!" Eller...? En annan beskrivning av samma samhälle är den en rullstolsanvändande vän gav för ett tag sedan,  "det är som att vara på besök i en by där man inte hör hemma, trots att man är i sin egen hemstad." 

Nej - vi har inte pratat färdigt om tillgänglighet ännu och det hoppas jag inte heller Folkpartiet har! Så länge en självklarhet inte tas på allvar som den självklarhet den är så kommer vi fortsätta att hävda våra rättigheter. För det är precis det som det handlar om. Rätten att delta i samhällslivet. Rätten att vara medborgare på jämlika villkor. Rätten att vara den man är och att räknas med.

Att planera samhället på ett sätt så inte alla kan delta är naturligtvis diskriminerande för den som ställs utanför. Att det dessutom på de flesta områden finns lagstiftning, bestämmelser, politiska mål och kunskap gör motståndet mot ett utökat diskrimineringsskydd ytterst skandalöst. Sverige är inte längre bäst i klassen. Vad gäller pengarna måste vi vända på det, vad kostar det inte att i form särlösningar, i att tvingas göra om, i onödig ohälsa och så vidare, fortsätta utestänga?

Torsdagen den 29 mars har det gått 496 dagar sedan remisstiden för Bortom fagert tal (DS 2010:20) gick ut. En talande titel på utredningen om hur också Sverige skulle kunna utöka diskrimineringsskyddet till att omfatta bristande tillgänglighet på fler områden än i arbetslivet och högskolan. Det heter att frågan bereds, men vi vet att det är svårt att nå enighet inom regeringen och att det är därför det dröjer.

Folkpartiet behövs i den här kampen. Ansvarig minister Erik Ullenhag har varit tydlig med sin ambition och sin vilja att driva igenom förslaget, han har gett uttryck för att han förstår att tillgänglighet är en förutsättning för ett samhälle för alla och att det handlar om rättigheter. Erik Ullenhag har också varit tydlig med att det kanske inte blir något, inte heller denna gång.

Sverige har vid upprepade tillfällen fått kritik av FN för att ha ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning utan att ha ett diskrimineringsskydd mot den utestängande och exkluderande otillgängligheten som vårt samhälle är så fullt av. En otillgänglighet som i de flesta fall inte borde funnits där eftersom vi har lagstiftning som reglerar. Lagstiftning som dock inte efterlevs. Därför konstaterade också utredaren Hans Ytterberg att det inte kommer handla om några nya kostnader att utvidga diskrimineringsskyddet. Det handlar inte om några nya rättigheter eller några andra, speciella rättigheter än andra medborgare har. Det handlar om vad som krävs för att personer med funktionsnedsättning ska kunna tillgodogöra sig sina mänskliga rättigheter som vi precis som alla andra har.

Sverige behöver ett politiskt ställningstagande om rätten till delaktighet och de krav detta ställer på allas medverkan. Vi har råd med ett utökat diskrimineringsskydd men vi har inte råd att fortsätta med den pågående medvetna utestängningen.

Det är dags att vända utvecklingen och nu är det är skarpt läge. Vi räknar med att Folkpartiet står upp för det ställningstagande som partiet vid flera tillfällen gjort i den här frågan.
Sverige har ett val, mellan utestängning, kortsiktighet, investeringar utan helhetssyn och regelbrott eller Inkludering, innovation, design för alla, långsiktighet, hållbarhet, mänskliga rättigheter och rättvisa.

Det viktiga är att vi slutar permanenta och cementera utestängning i decennier framåt genom att låta bli att göra rätt här och nu. Därför krävs en diskrimineringslagstiftning. Det har vi råd med, det vi inte har råd med är att fortsätta sticka huvudet i sanden.
- - -

Äkta människor

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Jag vill tipsa om tv-serien Äkta människor som visas söndagar kl 21.00 på SVT1. I kväll, 19 februari, visas del 6 av 10. Om du missat kan du titta ikapp på SVTPlay.

Serien handlar om ett samhälle där så kallade hubotar, robotar som är nästintill människor, finns överallt och avlastar de så kallade äkta människorna de tråkiga sysslorna, så som hushållsarbete och monotona arbetsuppgifter. Handlar det om att datorer/teknik/robotar är på väg att ta över om inte vi människor tänker oss för och besinnar utvecklingen? Ja på ett sätt - men det är inte det jag läser in eller fastnar för.

Berättelsen beskrivs som science fiction. Jag är i vanliga fall fullkomligt oemottaglig för science fiction, men denna tv-serie måste jag erkänna har tagit mig med storm!

Den har det mesta: den är extremt välgjord och mycket snygg, den är rolig, mitt i sin overklighet känns storyn på riktigt och framför allt har berättelsen ett djup som fångar mig totalt. Det som imponerar och som griper tag i mig är, förutom ovanstående ovationer, framför allt alla de lager historien omfattar. Alla de paralleller som går att dra och hur skickligt man lyckas, utan att "pekpinna", lyfta fram högst dagsaktuella frågeställningar om människovärde, om rädsla för och nyfikenhet på det som är annorlunda.

På Kulturbloggen kan du läsa mer.

 

Nu tar vi fighten!

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Integrationsminister Erik Ullenhag har varit tydlig med att år 2012 blir avgörande fär frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering och jag vill vara tydlig med att denna fråga är större än sig själv och större än tillgänglighet och användbarhet.

Det är en fråga som handlar om inget mindre än politiskt ställningstagande för personer med funktionsnedsättning som en självklar del av den mänskliga mångfalden. I min senaste ledare skriver jag om vikten av att vi alla är med och tar fighten!

http://www.svenskhandikapptidskrift.se/index.php?page=archives&year=2012&month=02&news_id=1235

Inte ens som Nobelpristagare, eller?

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Nu är Nobelveckan i full gång och festligheterna och mottagningarna avlöser varandra. Jag är jätteglad och stolt över vår egen Tranströmer som litteraturpristagare, "äntligen" - som sagt!

Men jag misstänker att det inte blir äntligen vad gäller att välkomnas på likvärdigt sätt till de olika tillställningar som anordnas för att hylla pristagarna. Eller?

I kväll är det mottagning för dem på Nordiska museet. Ingång via stora trappan förstås, enligt de uppgifter jag har. Men om Tranströmer kommer, så måste han som rullstolsanvändare ta sig genom personalingången på norra gaveln och sedan genom Fatburen. Kan inte annat än undra - varför väljer man denna lokal som så tydlgt separerar, delar upp och skiljer på folk och folk? Om man nu ändå håller fast vid att vara där, varför inte välkomna alla samma väg - via norra gavelns personalingång?

Duger den till vår egen skald borde den vara fin nog åt alla pristagare och prominenta gäster och när man ändå håller på - varför inte stänga Nordiska museets otillgängliga och oanvändbara huvudentrén för alla för all framtid?!