DHR-bloggen

Succédagar

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Tack alla som deltog eller medverkade vid våra seminariedagar på Kulturhuset!

 

Hälsningsanförande DHRs förbundsmöte 2013-10-18

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Varmt, varmt välkomna,  
hit till Courtyard by Marriott, till Stockholm, till DHRs förbundsmöte 2013!

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är så oerhört roligt att se er alla här och så spännande att vi nu äntligen är samlade för att mötas, diskutera, fatta beslut – allt utifrån vår vision om ett samhälle utan rörelsehinder.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – förbundsmöte är högtid - och detta förbundsmöte är extra högtidligt då det sammanfaller med att vårt förbund firar 90 år!

En aktningsvärd ålder, en ålder som vittnar om påtagligt behov, om idogt arbete och om stort engagemang. En ålder som visar att vi är ett förbund att räkna med.

Vi är stolta över den erfarenhet och den kunskap som vårt förbund och vårt namn är förknippat med.
Vi är stolta över vår 90-åring, över allt DHR betytt och påverkat genom åren och för allt denna 90-åring står för i dag – men - jag hoppas inte vi kommer behövas i ytterligare 90 år!
Samtidigt – tiden är verkligen ännu inte inne för avveckling!

Tvärtom vittnar samhällsutveckling och våra medlemmars berättelser och erfarenheter om att vi fortfarande behövs, i dag kanske än mer än på mycket länge.

Därför måste vi mobilisera.
Vi ska samla våra krafter och vi ska välkomna nya engagerade i arbetet.
Vi ska vara den självklara samlingsplatsen för personer med nedsatt rörelseförmåga som vill påverka sin egen och andras möjlighet till delaktighet, som vill jobba för ett samhälle där allas lika värde får genomslag i praktisk politik.

Vi ska stötta varandra och med glädje och gemenskap som drivkrafter tillsammans med vårt engagemang för att förändra,  arbeta för att för personer med nedsatt rörelseförmåga ska kunna leva som andra, ska ha samma rättigheter och möjligheter och inte begränsas och diskrimineras på grund av hinder vi människor skapar när vi inte utgår från den mänskliga mångfalden.

Om vi blickar framåt har valåret 2014 redan inletts. Min uppmaning och önskan är – låt det bli ett valår då värderingar lyfts, en valrörelse som handlar om visioner, drömmar, förväntningar om hur vi ska nå dit.

I dag verkar många gånger politik blivit samma sak som ekonomi. Självklart måste förslagen finansieras. Men - låt pengar vara ett medel, inte ett mål i sig. Låt politik handla om människor och om hur vi ska ha det, tillsammans.

Alla vi som står bakom alla människors lika värde måste göra vad vi kan för att låta detta viktiga och grundläggande genomsyra valrörelsen. Att den får genomsyras av konkreta diskussioner och debatter om hur vi ska nå ett samhälle där detta också återspeglas i konkret politik så alla - oavsett funktions-förmåga, kön, etnicitet, sexuell läggning, könsidentitet, tro, ålder - har samma möjligheter och rättigheter. Vilken vitaliserande debatt vi skulle kunna få!

Här behövs DHR, ja – hela rörelsen!
Min dröm är att funktionshinderrörelsen ska ta ett gemensamt helhetsgrepp. Tänk om vi kan få till en enda stor valkampanj som fokuserar just på det stora, gemensamma funktionshinderperspektivet som ju fortfarande saknas helt i den partipolitiska debatten.

Därefter ska vi naturligtvis utifrån våra olika erfarenheter och inriktningar konkretisera och exemplifiera - men låt oss inte fastna i detaljer, slag av funktionsnedsättning eller diagnos, utan låt oss göra en gemensam kraftsamling för en politik där allas lika värde faktiskt betyder något - oavsett funktionsförmåga.

Arbetet för en diskrimineringslagstiftning som omfattar också bristande tillgänglighet har varit en av de frågor som genomsyrat vårt arbete den gångna mandatperioden. Den är viktig ur flera aspekter: naturligtvis för att den som utestängs ska kunna få sin sak prövad, men framförallt för att det behövs ett politiskt ställningstagande för en samhällsutformning som utgår från oss människor. Det behövs ett politiskt ställningstagande som tydliggör att lagstiftning om hur vi bygger, hur de allmänna kommunikationerna utformas, hur verksamhet bedrivs – ska efterlevas och ha oss människor som måttstock.

För fem veckor sedan i dag tillkännagavs att regeringen har för avsikt att återkomma till riksdagen med ett lagförslag om bristande tillgänglighet som diskriminering! Ansvarig minister, Erik Ullenhag, var tydlig med att man inte är i hamn ännu men benämnde samtidigt detta steg framåt som en delseger för Torsdagsaktionen.

Detta är en bekräftelse på att kampen spelar roll!
Att vi kan påverka och förändra. 

I går när vi som vanligt stod utanför Rosenbad hade det gått 1063 dagar sedan remisstiden för Bortom fagert tal gick ut och det är nu 1 år och 10,5 månader sedan DHR inledde Torsdagsaktionen och vi har nu kommit upp i hela 21 organisationer som står bakom aktionen – det är fantastiskt!

Jag vill tacka alla som hejat på på distans, som varje vecka sprider budskapet på facebook och twitter, som fått insändare och debattartiklar publicerade, som bloggat, som tagit upp frågan vid möten med lokala politiker. Tack till avdelningar och distrikt som kombinerat en utflykt/studieresa till Stockholm med att närvara vid Rosenbad. Exempelvis genomförde SRF Dalarna i vintras ett nytt så kallat dalauppror och tog sig ned till Rosenbad för att delta, kan dock avslöja att denna gång åkte dalmasarna och dalkullorna buss. DHR Norrköpingsavdelningen genomför den sista torsdagen varje månad en stödaktion utanför sitt rådhus.

Tack alla som i sitt dagliga liv inte har möjlighet att hänga på men som ändå lyckats planera så ni kunnat delta vid de två större sammankomsterna – Torsdagsaktionen XL i maj då vi var fler än 300 och vid 1000-dagarsaktionen 15 augusti då vi samlades svartklädda, med ryggarna vända mot Rosenbad som en markering att detta inte är ok.

Jag tror det är viktigt med aktioner och aktiviteter av detta slag. Dels för att de syns utåt och dels för att de är samlande och stärkande och faktiskt riktigt roliga – även om budskapet är allvarligt.

Nu har FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning snart gällt fem år i Sverige och till våren som kommer är det dags för FN att granska Sveriges efterlevnad. Vi har en lång väg kvar till ett samhälle där vi är fullt delaktiga och där vi har full tillgång till våra mänskliga rättigheter:

Annars skulle inte assistansen monteras ned och människor som för 20 år sedan när reformen kom fick självbestämmande nu – om inte bokstavligt så i alla fall bildligt - låsas in igen.

Annars skulle inte så många röster oemotsagda kunna skylla bostadsbrist och lågt byggande på tillgänglighetskraven, då skulle inte idéerna om att inte längre bygga alla studentbostäder enligt lagstiftningens minikrav på tillgänglighet och användbarhet kunna lyftas så som nu sker. 
 
Då skulle inte undersökning efter undersökning visa på att personer med funktionsnedsättning har sämre ekonomi och sämre hälsa. Då skulle inte sysselsättningen bland personer med funktions-nedsättning fortsätta sjunka även i högkonjunktur.

Då skulle inte Arbetsförmedlingen komma på att koda inte bara personer med funktionsnedsättning
"på riktigt" utan också de som är piercade, m överviktiga, osociala luktar illa.

Nej istället skulle det vara en självklarhet att utgå från Design för alla när vi utformar Sverige, innovation för allas möjlighet till delaktighet skulle uppmuntras och premieras. Bedömning av assistansbehov skulle inne innebära minuttagning och tidsstudier.

En väg mot att nå dit är att synas, vara stolta, kräva våra rättigheter. Vi ska också stå upp för andras rättigheter, för allas rättigheter, precis som vi väntar oss att andra grupper står upp för oss.

Att alla har samma rättigheter och möjligheter, oavsett sexuell läggning, funktionsnedsättning,
etnicitet, ålder, kön, religion, är allas vårt gemensamma ansvar. Att ha erfarenhet av en diskrimineringsgrund förpliktigar gentemot andra grunder. Den som kräver sina rättigheter måste också ställa upp för andras.

Förutom att handla om solidaritet visar så väl både historien och samtiden att det finns många likheter när man tittar på hur olika grupper/diskrimineringsgrunder utestängs eller särbehandlas. 

Ett exempel på det beskrev Jonas Franksson, tidigare förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade, nu debattör, skådespelare och regissör, i samband med avslöjandet om registreringen av romer:

När jag läste Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon förra året, slogs jag av hur många historiska paralleller det finns mellan romer och vi som har lite större funktionsnedsättningar.
Vi fick rätt till skolgång ungefär samtidigt. Vi fick rätt att bo var vi ville i samhället och inte i läger eller på institution, strax efter varandra. Vi tillhörde båda de första grupperna som utrotades under andra världskriget och vi har båda fått föra en hård kamp för att inte detta ska glömmas bort. Vi
tillhör båda de grupper som drabbades hårdast av statens tvångssteriliseringar. Någon vecka innan det kommer fram att polisen i hemlighet registrerar den romska befolkningen i Sverige, så uppmanar statens/kommunens handläggare mig att ta in en främmande person in i badrummet för att hon ska kunna registrera hur jag gör när jag duschar. Det som sker nu handlar om oss alla och vilket
samhälle vi vill leva i.

Ja, det är precis vad det handlar om - vilket samhälle vi vill leva i.

Jag är stolt över vårt ungdomsförbund Unga Rörelsehindrade som vid sitt förbundsmöte helgen som gick, utifrån människovärde och utifrån de historiska likheterna, antog ett tydligt ställningstagande mot främlingsfientlighet och mot samarbete med främlingsfientliga partier. Heja dem!

Det finns också andra positiva signaler – förutom att vi egen medvetenhet blir högre och att vi syns - att ta fasta på, jag tänker på vallagskommitténs förslag att kommunernas möjlighet att begära och få dispns för att använda otillgängliga vallokaler föreslås försvinna, samt tankarna om e-röstning vilket skulle innebära att också den med nedsatt handfunktion eller nedsatt syn skulle ha rätten till valhemlighet.

Jag tänker också på att funktionshinderrörelsen för första gången i år varit inbjuden till minnes- ceremonin för förintelsen och för första gången till Riksmötets öppnande, där också statsministern för första gången inkluderade och nämnde personer med funktionsnedsättning i sin regeringsförklaring.

Spelar det verkligen någon roll? Det viktiga är väl konkreta åtgärder och konkret politik?

Ja självklart, det viktiga är konkreta åtgärder, men ja – även att nämnas spelar roll. Jämfört med att inte nämnas, att helt osynliggöras så är det en stor förbättring, ett litet steg kan tyckas, men ett viktigt. Det första steget mot verklig förändring är synliggörande. Därför är det så viktigt med HAIKU projektet som Handikapphistoriska föreningen drivit för att också vår historia ska finnas med i historiebeskrivningen – vår historia måste också berättas. Det kanske allra bästa exemplet är vår bild av hur det gick till när vi fick skolplikt i Sverige. Tror de flesta av oss har årtalet 1842 och folkskolestadgan någonstans i minnesgömmorna från historielektionerna. Men – det var ju faktiskt ofattbara hela 120 år senare, 1962, som rätten att gå i skolan kom att omfatta också barn med nedsatt rörelseförmåga. Det är viktigt att veta om vår historia för att kunna förändra vår framtid!

Om vi vill bli morgondagens självklara organisation för de som står bakom vår vision om ett samhälle utan rörelsehinder beror på om vi i dag vågar utmana gamla sanningar och pröva nya vägar, om vi vågar gå före och leda utvecklingen eller om vi stagnerar och tittar på för att sedan eventuellt följa efter eller om vi – i alla värsta fall envist hävdar att det är ju inte vi som förändrats utan alla andra och tar gårdagens framgångar som intäkt för att fortsätta göra som vi alltid har gjort.

Medlemmen i fokus har varit ute på remiss – vi fick ett enormt gensvar och jag vill tacka alla avdelningar, distrikt, enskilda medlemmar samt organisationer och företrädare utanför DHR som tog sig tid att komma in med sina synpunkter. Efter att ha gått igenom svaren, efter att noga ha bearbetat alla synpunkter, vänt och vridit – med hela förbundets bästa för ögonen – lägger förbundsstyrelsen fram Organisation 2014 för förbundsmötet att ta ställning till.

Det är ett förslag till ett framtida DHR där vi känner väl igen vårt förbund samtidigt som vi föreslår genomgripande förändringar för att anpassa oss efter vår omvärld och den tid vi verkar i och vill påverka. En genomgripande förändring är nödvändig och jag ser fram emot morgondagens debatt och beslut för ett DHR där vi tydliggör att det är medlemmen det handlar om, medlemmens möjlighet att göra sin stämma hörd, att arbeta utifrån DHRs vision och att vara delaktig i rättighetskampen.

Stora förändringar är uppbyggda av flera små och varje resa börjar med ett steg. Oavsett om det handlar om vårt påverkansarbete eller om hur DHR skall vara organiserat och fungera kan man aldrig inte förvänta sig förändring av andra om man inte själv gör vad man kan.

Jag tror på detta att leva som man lär som fullkomligt grundläggande när det gäller påverkansarbete, ideologiska ställningstaganden, när det gäller ledarskap, värderingar, förändring och förnyelse.

Det är egentligen inte svårare än så – även om det ibland kan kännas nog så komplicerat – men det handlar om medvetenhet, medvetet arbete och att ständigt upprepa för oss själva och för andra vad som gäller och hur vi lever upp till att allas lika värde faktiskt gör avtryck i vardagen och i politiken – som företrädare och som förbund. Det är en väg till framgång.

Tack Tobias!

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I lördags hade jag förmånen att sitta förbundsmötesordförande hos DHRs ungdomsförbund Unga Rörelsehindrade. Jag har tidigare skrivit om det tydliga och starka inledningstal som Anders Wallner höll.

Vid mötets avslutande hade jag glädjen att få dela ut DHR-stipendiet till Unga Rörelsehindrade, denna gång just till Tobias.

Tobias Holmberg, förbundsordförande för Förbundet Unga Rörelsehindrade 2011-2013, tilldelas 2013 års DHR-stipendium på 10 000 kr med motiveringen:

Tobias Holmberg har under sin tid som förbundsordförande aktualiserat Unga Rörelsehindrades ideologiska ställningstaganden och flyttat fram förbundets positioner. Detta har i högsta grad bidragit till att förbundet blivit en självklar och uppkäftig röst i samhällsdebatten så snart det handlar om möjligheten för ungdomar med funktionsnedsättning att kunna leva som andra. Tobias har med sin tydlighet, vältalighet och sitt mod varit en tydlig budbärare och viktig förebild för rätten till personlig assistans, tillgänglighet, utbildning och arbete, för rätten och möjligheten att ta kamp när verkligheten inte lever upp till vad vi kan förvänta oss - utan kompromiss!

Det har varit oerhört stimulerande och roligt att få samarbeta med Tobias och jag har uppskattat våra ideologiska diskussioner. En lördag i slutet av augusti medverkade vi i bådas vår hemstad hos DHR Norrköping. 

Tack Tobias och lycka till i framtiden!

Jag tycker mig se hur rätten till egenmakt ställs åt sidan och till och med ifrågasätts

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I dag skriver jag på bloggen fulldelaktighet.nu om en skrämmande trend jag tycker mig se:

Jag tycker mig se hur rätten till egenmakt ställs åt sidan och till och med ifrågasätts i sina grundvalar, det vill säga utöver det faktum att vi ännu inte har ett samhälle där det generella utgår från den mänskliga mångfalden och utöver det faktum att det individuella stödet monteras ned och urholkas. Jag tycker mig se hur det självklara faktum att vi är de som ska föra vår egen talan inte längre verkar vara lika självklart.

Läs hela blogginlägget Medborgare eller patient?

Wallner: - Vi behöver och förtjänar politiker som är kompetenta i lika rättigheter

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

För en månad sedan berättade jag om det fantastiska tal jag hörde integrationsminister Erik Ullenhag hålla om människosyn och vilket samhälle vi vill ha. Det var också då han tillkännagav att de fyra regeringspartierna för första gången är eniga om att återkomma till riksdagen med ett lagförslag om bristande tillgänglighet som diskriminering, något ministern menade är att se som en delseger för Torsdagsaktionen.

I lördags hade jag glädjen att lyssna till ännu ett fullkomligt lysande tal med ideologiska och tydliga funktionshinderpolitiska ställningstaganden. Denna gång var det Miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner som invigningstalade vid Unga Rörelsehindrades förbundsmöte.

Anders Wallner pratade om normkritik och lika rättigheter, om att tiden är över då vi som sticker ut ska behöva avvakta andras reaktioner och att vi istället ska våga vara stolta över att sticka ut. Han var tydlig med att normkritik är en kompetensfråga och konstaterade att när den kompetensen brister så brister respekten för människan.

Han tog också upp debatten om studentbostäder och rösterna som höjs för sänkta krav på tillgänglighet och användbarhet och menade att när vi börjar nalla på grundläggande principer så är det både bakåtsträvande och osmakligt. - Jag vill ha ett samhälle där alla har lika rättigheter, det spelar ingen roll om dörren är lika bred för alla och den inte är tillräckligt bred för alla. Vi behöver och förtjänar politiker som är kompetenta i lika rättigheter.

Avslutningsvis gav han Unga Rörelsehindrade fyra tips:

Våga välja att vara stolta!
Var solidariska med varandra.
Bedriv valrörelse - lämna inte det åt partierna.
Engagera er partipolitiskt - politik är alldeles för viktigt för att överlåta åt politikerna!

Norrköping i mitt hjärta

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Sista lördagen i augusti var jag inbjuden att, tillsammans med Tobias Holmberg förbundsordförande för DHRs ungdomsförbund Förbundet Unga Rörelsehindrade, medverka vid DHR Norrköpings torgmöte som inledde avdelningens så kallade politikervecka.

Eftersom Norrköping är min uppväxtstad var det extra speciellt att få tala på torget mellan varuhusen där jag rört mig så många gånger. Det var också speciellt att få medverka tillsammans med Tobias eftersom vi båda nu ska lämna våra uppdrag och då vi båda två kommer från samma lilla samhälle utanför Norrköping: Skärblacka med 5000 invånare. Vilket sammanträffande är inte det!

Jag talade om att alla människors lika värde måste få genomslag i praktisk politik, refererade bakåt till min skol- och gymnasietid i Norrköping - staden där jag gick ut första gången, blev kär första gången, hade mitt första sommarjobb. Försökte ge en bild av den utveckling som skett och allt det som inte skett. Hur vi när vi bedömer vår möjlighet att leva som andra måste göra det i relation till vår omvärld. Hur vi när vi ser på utvecklingen för personer med funktionsnedsättning måste göra det i relation till samhällsutvecklingen i stort. I år fyller DHR 90 år och självklart har mycket förändrats under detta snart sekel vi har funnits - men hur mycket har inte livet och förutsättningarna förändrats för alla i vårt samhälle under denna tid. Jag talade om att vi alla har ett ansvar för vilket samhälle vi vill ha.

Tobias höll ett helt fantastiskt tal som berörde djupt och starkt. Han pratade om främlingsfientlighet, om hur personer med funktionsnedsättning avrättades i nazisternas gaskammare, hur vi tvångssterliserades och hölls instängda på institutioner i en inte allt för avlägsen tid. Han pratade om hur den stora frihetsreformen, personlig assistans, nu monteras ned och vad det leder till.

Jag har fått hans tillåtelse att lägga in av hans text här och jag väljer de avslutande orden:

Jag vill i detta tal även blicka framåt, till ljusare tider.
För ja, jag tror inte det för alltid kommer se mörkt och dystert ut. Jag, som
ändå är relativt ung med med 20 år, vågar ha framtidshopp. Vad kommer då i framtiden? Jag vill nog dela upp det lite. Vi kommer driva igenom en
diskrimineringslagstiftning som klassar otillgänglighet för diskriminering. Det
kommer vi göra inom en relativt snar framtid, kanske 1 år, kanske 5. Sen då?
Ska vi sätta oss ner att vara nöjda?

Nej. Vårt mål är och måste vara ett samhälle där funktionsnormen inkluderar oss som idag står utanför den. Målet måste vara att mina barnbarn ska vara självklara individer i vilken dokusåpa som helst, på vilken arbetsplats som helst och i vilken studentlägenhet som helst oavsett
funktionalitet!

Vi, alla här idag, har ett ansvar och en skyldighet att bidra till samhällsförändringen.
VI gör det nu, och vi kommer fortsätta göra det.
Vi måste mobilisera, synas och höras.
Vi är en stor del av gruppen människor och vi spelar roll!

Tack DHR Norrköpingsavdelningen för en fin eftermiddag och för ett bra initiativ att ordna en politikervecka! Synd att kommunalrådet - som jag själv hörde - lämnade över detta till kollega med ansvar för vård- och omsorg istället för att förstå att detta handlar om politiken övergripande och ska in överallt och på högsta nivå.

Min sista ledare

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

...Det här är min sista ledare i SHT. Inför arbetet med den har jag läst de 39 jag redan skrivit – en resa genom de funktionshinderpolitiska frågor som präglat Sverige från 2007 fram till i dag...

Läs hela ledaren här

Det här med kodning och låga förväntningar

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I slutet av augusti uppmärksammades att Arbetsförmedlingen kodar så många som var fjärde arbetssökande som person med funktionsnedsättning. Jag skrev om detta i blogginlägget När "draget till sin spets" visar sig vara verklighet.

För några dagar sedan gick Arbetsförmedlingen ut med pressmeddelandet "Vanligare att personer med funktionsnedsättning får jobb". Mot bakgrund av den forskning som publicerades för drygt en månad sedan som visade att även personer utan funktionsnedsättning kodas tycker jag det finns stor anledning att ifrågasätta denna nya uppgift.

Skulle rubriken kanske istället, som min Facebookvän Henrik Gouali skrev i sin statusuppdatering, mer korrekt vara: "Vanligare att personer med percing/övervikt/fulakläder får jobb"? Ja, kanske det!

 

Jag har själv blivit kodad en gång, mot min vilja och helt utan anledning. Det var på Arbetsförmedlingen där jag skrev in mig när jag gjorde uppehåll i mina juridikstudier. Jag var i kontakten med den handläggare som tog emot min inskrivning mycket noga med att poängtera att jag inte ville att det skulle registreras något om att jag använde rullstol eller hade en funktionsnedsättning, eftersom jag menade att det inte hade någon som helst påverkan på min arbetsförmåga för de jobb som skulle kunna bli aktuella.

Efter några veckor kom dock en kallelse till ett möte på den speciella arbetsförmedlingen för ungdomar med funktionsnedsättning, som fanns i Globen.

Jag blev rasande. Åkte till det utsatta mötet och skällde ut personen som skulle ta emot mig. Det blev ett kort möte. Kodningen försvann. Jag blev omdirigerad till den vanliga arbetsförmedlingen. Självklart borde jag gjort en formell anmälan. Men det gjorde jag inte.

 

Jag menar att hela kodningsförfarandet är ett problem och jag hoppas innerligt att det som synliggjorts öppnar ögonen också på alla som ännu inte ifrågasatt kodningen av oss som "verkligen har en funktionsnedsättning".

 

En annan återkommande förklaring till sysselsättningsproblematiken, som naturligtvis hänger ihop med kodningssynsättet, är detta med förväntningar. Vi måste ha förväntningar på varandra! Samhället måste ha förväntningar på personer med funktionsnedsättning. Även här vill jag dela med mig av en egen erfarenhet:

 

Min nästa kontakt med arbetsförmedlingen ägde rum för elva år sedan då it-bolaget där jag arbetade och hade en så kallad "manager-tjänst" på gick i konkurs. Då hade jag flyttat till en annan stadsdel så det var ett annat AF-kontor som jag anmälde mig till. Även här blev det tydligt att jag behandlades annorlunda och framför allt - att jag inte hade samma förväntningar på mig som mina tidigare kollegor. Vi som tidigare varit arbetskamrater och nu kastats ut i arbetslöshet samtidigt träffades den första tiden en hel del, åt lunch tillsammans, fikade på stan. Det var tydligt, när vi jämförde våra kontakter med Arbetsförmedlingen, att det inte ställdes samma krav på mig som mina tidigare kollegor, trots att de befattningar jag haft på företaget borde fått arbetsförmedlaren att inse min kapacitet.

Det har blivit en hel del inlägg om arbetsmarknad här på bloggen genom åren. Du hittar dem här. Genomgående handlar det för mig om vikten av att se människor som resurser, att ta tillvara var och en som individ och att från politiskt håll vara mycket noga med vilka signaler man sänder ut. Allra bäst kanske sammanfattat i min debattartikel publicerad i LOs tidning Arbetet 2011.

Tar partiledarna chansen i kvällens debatt?

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Ser fram emot kvällens partiledardebatt i SVTs Agenda och undrar om funktionshinderperspektivet kommer synliggöras?

Det handlar om vilket samhälle vi vill ha.

Om nu inte Mats Knutson och Camilla Kvartoft ställer specifika funktionshinderpolitiska frågor har ändå partiledarna alla möjligheter få med det perspektivet i sina inlägg.

Det handlar om MR, om delaktighet, om makt över sitt liv. Det handlar om människosyn, om rättvisa, om hållbarhet, om trovärdighet, om visioner, om hopp, om drömmar, om framtid.