DHR-bloggen

När tillgänglighet och användbarhet avgör val av skola

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

"Vår sajt ska göra skolvalet lättare", skriver i dag Sveriges Kommuner och Landsting, Friskolornas riksförbund och Svenskt Näringsliv på Brännpunkt i SvD.

Det låter bra tycker jag och förutsätter att man på denna nya hemsida som skall byggas upp kommer ange i vilken omfattning och på vilket sätt de skolor som presenteras är tillgängliga och användbara eller inte. Information som tyvärr inte alltid är så lätt att få tag på.

Grundläggande tillgänglighet och användbarhet är fortfarande ett problem i skolans värld. I den miljö där vi utbildas, formas och ges förutsättningar för framtiden måste undanröjandet av hinder i form av bristande tillgänglighet - för att elever, lärare och annan personal samt föräldrar med nedsatt rörelseförmåga ska kunna vara delaktiga och ha samma valfrihet som andra - lyftas fram.  

I regeringens strategi för genomförande av funktionshinderpolitiken 2011-2016 fastslås:
En god utbildning är mycket viktig för den enskilde personens framtid, för deltagandet i samhällslivet och på arbetsmarknaden. Höga förväntningar på alla barn, elever och vuxenstuderande är är en viktig framgångsfaktor för goda utbildningsresultat. Undervisningens kvalitet ska vara avgörande för resultaten, inte personens eventuella funktionsnedsättning. Valfriheten i skolan är lika viktig för barn med funktionsnedsättning som för andra.

Tyvärr är det fortfarande allt för många barn och ungdomar i Sverige som på grund av otillgängliga och oanvändbara lokaler inte kan gå i samma skola som sina syskon och/eller kompisar på gatan och i kvarteret. Istället skjutsas dessa barn dagligen långa sträckor för att gå i en annan skola där de rent fysiskt kommer in och kan ta sig runt. I värsta fall ökar segregeringen än mer när det är dags för gymnasiet och en tillgänglig och användbar gymnasieskola nära hemmet ersätts av inackordering på ett av landets så kallade rh-gymnasier. 

De otillgängliga skolorna saknar naturligtvis också lärare och annan personal med nedsatt rörelseförmåga, avsaknad som bidrar till en skev bild av den mänskliga mångfalden.

Även föräldrar med nedsatt rörelseförmåga begränsas i sitt fria val av skola för sina barn. Historierna om hur rullstolsanvändande föräldrar av rektor fått tipset att vid skolavslutningen som ersättning för att delta inne i den otillgängliga gymnastiksalen/skolmatsalen lyssna till barnens sång från skolgården genom öppnat fönster gör ont. De visar på att vi har en rejäl bit kvar i synen på tillgänglighet som grundförutsättning för all verksamhet. En lång väg kvar innan det som fastslås i FN-konventionen, om tillgång på lika villkor som andra till den fysiska miljön, blir verklighet.

År 2001 visade dåvarande Handikappombudsmannens (HOs) årliga rapport att fyra av tio gymnasieskolor saknade minimal tillgänglighet för personer med nedsatt rörelseförmåga.

I Skolverkets rapport Tillgänglighet till skolors lokaler, från 2008, som gjordes som svar på ett regeringsuppdrag, konstaterade man följande:

Nästan hälften av grundskolorna (46%) svarar att de behöver göra omfattande förändringar för att bli tillgängliga för rullstolsburna, dvs. att de behöver installera rwc, hiss eller både och. Fyra av tio gymnasieskolor svarar detsamma.

Våren 2011 undersökte Stockholmsregionen av Unga Rörelsehindrade, DHRs ungdomförbund, tillgängligheten till Stockholms gymnasieskolor:

Det första vi gjorde var att se på deras hemsidor om det fanns någon information om den fysiska tillgängligheten. Svaret blev NEJ. Ingen hade en rad om att det faktiskt finns elever som använder rullstol.
I nästa steg skickade vi ett mail till de 66 skolorna där vår "presumtive elev" ställde fem frågor:

1) Är klassrummen tillgängliga och kan jag delta i idrotten?
2) Finns anpassad toalett
3) In det finns uppehållsrum eller kafeteria, funkar de för mig?
4) Kan jag använda huvudentrén till skolan?
5) Om skolan inte har en egen tillgänglig matsal, finns det tillgängliga restauranger för mig i närheten av skolan?

Trots den intensiva kampen om "skolpengen" var det bara 28 skolor (41%) som orkade svara.

Av dessa var det elva som sa ja, och som föreföll trovärdiga då svaren beskrev hur det såg ut, och hur tidigare rullstolsburna elever fungerat.

Åtta skolor sa, tyvärr och nio hade luddiga formuleringar som "Vad roligt att du vill komma till oss, kom gärna hit och skaffa dig en egen uppfattning".

En typ av svar som inte hade getts om man hade varit säker på att ens lokaler var tillgängliga fullt ut.

I valfrihetens Sverige 2011 är det bara 17 procent av gymnasierna som är möjliga att använda - om man sedan skulle vilja välja en viss linje eller efter vart kompisarna tar vägen så minskar valfriheten till nordkoreansk nivå.

I Handisams uppföljning av funktionshinderpolitiken Hur är läget? - en uppföljning framgår bland annat att sex av tio grundskolor anser att de har tillgängliga klassrum samt tillgänglig expedition och matsal.

Av siffrorna ovan kan man konstatera att läget är i stort sett oförändrat jämfört med HOs tolv år gamla rapport och det trots att vi under dessa år haft en nationell handlingsplan för funktionshinderpolitiken, sedan fyra år har en FN-konvention och nu är inne på år två av regeringens strategi.

En skolas tillgänglighet och användbarhet är i högsta grad ett kriterium vid val av skola. Genom att informera om hur det ser ut synliggörs denna för många avgörande faktor. Det borde vara för alla viktig information och en påminnelse om vad som behövs för att nå en skola i världsklass, på alla sätt. Detta vill jag skicka med Sveriges Kommuner och Landsting, Friskolornas riksförbund och Svenskt Näringsliv inför det fortsatta arbetet.

Här kan du läsa ytterligare blogginlägg jag skrivit om ämnet Skola.

(Detta är mitt fjärde inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar.
Här kan du läsa vilka som är med.) 

Kommer personer med funktionsnedsättning synliggöras i kvällens partiledardebatt?

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Just nu laddas det för partiledardebatt i SVTs Agenda. I nyhetssändningar, på twitter, facebook och hemsidor, från såväl politiska bedömare och reportrar som oss vanliga dödliga väljare, spekuleras det om vilka frågor som kommer dominera och hur debatten kommer gå.

Själv ställer jag mig frågan, kommer funktionshinderpolitiken syniggöras?
Där har vi en rad heta, heta och högst aktuella ämnen så som bland annat assistansen och frågan om bristande tillgänglighet som diskrimiering. 

Arbetsmarknad och sysselsättning är ett givet ämne. Personer med funktionsnedsättning står till cirka 50 procent utanför arbetsmarknaden. Kommer någon nämna det? Kommer partiledarna tillfrågas om vad de vill göra för att ändra på detta?

Troligtvis kommer klimat och hållbarhet vara ett annat ämne. Kommer de självklara kopplingarna göras till det nödvändiga och självklara att ha ett funktionshinderperspektiv på alla de tre hållbarhetsdimensionerna, klimat, social och ekonomisk? Kommer någon av partiledarna höja sin stämma för att vi börjar bygga Sverige tillgängligt och användbart, helt enkelt följa lagstiftningen och inse att den är minimikrav och att vi snarare borde sträva efter Design för alla?

Säkert kommer den demografiska utvecklingen med stor ökning av antalet äldre framöver komma på tal. Kommer frågan då kopplas till vikten av att vi börjar göra rätt när det gäller exempelvis allmänna kommunikationer och upprustning av miljonprogrammet?

Skolan och vikten av kunskap och utbildning, barnen som vår värdefulla framtidsinvestering är också mycket troligt ämnen som finns med. Kommer man då i debatten omfatta alla barn, alla barns rätt till skolgång, meningsfull fritid och framtidshopp? Kommer man inkludera och komma ihåg barn med funktionsnedsättning?

Möjligheten att försörja sig och överleva på sina inkomster finns naturligtvis med, kommer man då komma ihåg de som lever på de allra lägsta nivåerna, som utförsäkrats, som aldrig varit inne på arbetsmarknaden och som antagligen aldrig kommer få en plats där?

Kommer det faktum att FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning snart gällt i fyra år i Sverige men ännu inte fått genomslag i vare sig konkret politik eller i nyhetsrapporteringen finnas med?

Jag  hoppas naturligtvis det. Mer än så, jag förväntar mig det!
Jag förväntar mig att såväl debattledare som partiledare vill prata om politik som inkluderar alla och har förslag som också gör det!

 

 

Peter Nobel anser att Sverige kan göra mer för mänskliga rättigheter

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

En person jag varje gång jag träffat, lyssnat till eller läst om/av blivit odelat imponerad av för hans klokskap och varma utstrålning är före detta diskrimineringsombudsmannen och advokaten Peter Nobel.

Nu senast är han intervjuad i DHRs tidning SHT:

"Peter Nobel talar om en svensk skepsis och ovilja inför att låta konventionerna få verklig inverkan i svensk rätt.
– Man hör ganska ofta i förarbetena när konventioner ska ratificeras att den och den artikeln passar inte till vårt svenska rättssystem, den passar inte vår vokabulär, den passar inte in i våra traditioner och det ena och det andra. Det där tycker jag naturligtvis är ett mycket dumt sätt att resonera, för att det är ju därför de här internationella konventionerna har kommit till. Just för att de ska påverka de inhemska rättssystemen i en viss riktning."

Läs hela artikeln här.

Får inte ihop det

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Förstår inte hur de får ihop det i Kristdemokraterna och på Socialdepartementet med
1. Maria Larsson som undertecknat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning för Sveriges räkning och
2. parti-/departements-/och ministerkollegan Stefan Attefalls uttalanden om tillgänglighet.

Stefan Attefall har givit Boverket i uppdrag att se över byggreglerna för studentbostäder: -Behövs det överhuvudtaget några regler? Förutom hälsa och säkerhet. säger Stefan Attefall.

Han har också ifrågasatt att ska behöva leva upp till tillgänglighetskraven när miljonprogrammet upprustas, SHT november 2011.  

Jag kan inte se annat än att han är på god väg att rasera decenniers arbete och politiska målsättningar för ett tillgängligt och användbart Sverige, för vår möjlighet till delaktighet, helt i strid mot konventionen.

Hur går hans agerande ihop med partiets värdegrund om alla människors lika värde?
Hur går det ihop med att han brukar betona behovet av långsiktighet i bostadspolitiken?

Hur går det ihop med följande rader:
"Alla människor har samma värde. Alla människor ska därför ha samma förutsättningar. Det handlar inte om deras egen kapacitet, utan om samhällets bristande kapacitet att göra samhället tillgängligt. Vi saknar engagerade politiker som helhjärtat driver frågor om tillgänglighet. Det är ett tyvärr ett bortprioriterat område. Vi menar med denna rapport att det finns stort utrymme för Kristdemokraterna  att omsätta ideologi till handling."
 
För mig går det inte ihop!

Mitt tal på Sergels torg vid Marschen för tillgänglighet 26 maj 2012

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Marschen för tillgänglighet 2012

Tal av Maria Johansson, förbundsordförande DHR
Sergels torg 26 maj 2012

Då har vi samlats igen.
För tionde året har Marschen för tillgänglighet genomförts i Stockholm.
Heja oss!

Det är lätt att bli känslosam,
över hur långsamt det går,
över hur tröstlöst det kan kännas,
över hur det känns som att vi upprepar oss och upprepar oss och ingen lyssnar.
Men - jag tycker vi lämnar känslorna till Reinfeldt -
här pratar vi fakta,
här pratar vi lika rättigheter och lika värde!

För - Fredrik Reinfeldt! - som sedan vi senast sågs här uttalat att han känslomässigt kan förstå frågan men att det handlar om pengar -  
- det är inte tråkigt att på grund av otillgänglighet inte kunna välja samma skola som sina syskon eller kompisar, eller att som förälder med funktionsnedsättning inte kunna följa sina barns skolgång,
det är inte ledsamt att inte - på grund av otillgänglighet -  kunna delta i arbetslivet, vara konsument, vara teater-/bio-/konsert-/restaurang-/café-/evenemangsbesökare, 
det är inte sorgligt att endast ha två tågavgångar att välja på, eller ingen alls, när andra har tio.
Det är fel! Det är diskriminering! Inget annat.

Jag hoppas ju och tror att även Reinfeldt kan gå bakom sitt hittills emotionella ställningstagande och komma till insikt om att det här handlar om tunga grejer.
Det handlar om konventioner,
det handlar om lagstiftning vi haft i decennier,
det handlar om att alla har rätt och ska ha möjlighet att delta i samhällslivet.

Vi har inte pratat färdigt om tillgänglighet och användbarhet och Design för alla, även om jag ibland känner mig som en gammal LP-skiva med hack i.
Så länge en självklarhet inte tas på allvar som den självklarhet den är så kommer vi fortsätta att hävda våra rättigheter. För det är precis det som det handlar om.
Rätten att delta i samhällslivet.
Rätten att vara medborgare på jämlika villkor.
Rätten att vara den man är och att räknas med.

Det handlar inte om några nya rättigheter eller några andra, speciella rättigheter än andra medborgare har. Det handlar om vad som krävs för att personer med funktionsnedsättning ska kunna tillgodogöra sig sina mänskliga rättigheter som vi precis som alla andra har.

Att planera samhället på ett sätt så inte alla kan delta är naturligtvis diskriminerande för den som ställs utanför. Att det dessutom på de flesta områden finns lagstiftning, bestämmelser, politiska mål och kunskap gör motståndet mot ett utökat diskrimineringsskydd skandalöst!

Frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering är större än sig själv!
Självklart är det viktigt att vi som individer får möjlighet att hävda vår rätt när vi utestängs, men det är inte skadestånden vi är ute efter - det är åtgärderna och undanröjandet av hinder vi vill åt.
Men det stannar inte vid det, för frågan är större än att avgränsas till just tillgänglighet och användbarhet. Den berör alla politikområden och samhällsområden. Den handlar om vilken syn Sverige ska stå för när det gäller personer med funktionsnedsättning. Den handlar om vilket ställningstagande Sverige ska ha till att vi människor är olika.

Den utestängning som pågår måste juridiskt kallas vid sitt rätta namn, nämligen diskriminering!

Frågan är dessutom större än just oss, personer med funktionsnedsättning.
Även om det är vi som konkret utsätts för diskrimineringen, så påverkar utestängningen fler: våra vänner, familjer, kollegor, studiekamrater utestängs också när de umgås med oss.
Samt, det som är nödvändigt för några är bekvämt för alla och vid något tillfälle i livet för de allra flesta faktiskt en förutsättning.

Naturligtvis finns det ett ekonomiskt perspektiv på frågan - men inte utifrån det kostnadsargument  som ständigt hålls emot förslaget.
Det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande,
sätta pris på vad allas lika värde får kosta,
sätta pris på demokrati och gradera diskriminering  utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Från DHR hävdar vi att bara det faktum att sådana åsikter framhålls i ett sammanhang som handlar om människors rätt att delta i samhällslivet gör det tydligt att ett diskrimineringsförbud mot bristande tillgänglighet krävs och att det måste införas nu!

Vår övertygelse är tvärtom att man inte kan sätta pris på en mänsklig rättighet, att man inte kan begränsa medborgarrätten för en viss grupp med hänvisning till att det skulle kosta för mycket att inkludera alla i samhällsplaneringen eller samhällsgemenskapen.

De farhågor som uttrycks för att ett utökat diskrimineringsskydd skulle orsaka orimliga kostnader bedömer vi dessutom som kraftigt överdrivna. Vi instämmer i utredaren, Hans Ytterbergs konstaterande, att till allra största delen kommer det inte handla om några nya kostnader, utan i så fall om gamla försyndelser som äntligen rättas till.

Det är klart det kommer kosta att rätta till tidigare misstag, att rätta till det som under decennier tillåtits mot gällande lagstiftning.
Men jag vill vända på det - vad kostar det inte att låta bli?
Att fortsätta sanktionera felaktigheter?
Att utestänga en stor del samhällsmedborgare från samhällslivet?
Det är inte ekonomiskt försvarbart!
Vad kostar det inte att i form särlösningar, i att tvingas göra om, i onödig ohälsa och så vidare, fortsätta utestänga?
Såg ett plakat i marschen med texten: "Arbetslinjen kräver tillgänglighet!". Just så är det.
Om vi gjort rätt i de decennier vi haft bestämmelser hade det kostat mindre nu, det blir inte billigare utan snarare dyrare för varje dag regeringen väntar!

Oavsett - en kränkt rättighet blir inte mindre diskriminerande för att den kostar att undanröja.

Fast - jag tror egentligen inte att det handlar om pengar.
Jag tror det handlar om vilja.
Det finns de som vill, både i regering och riksdag, det vet vi och de har vårt stöd. Nu är det upp till bevis för våra politiska företrädare, för våra folkvalda!
Men det finns också de som inte vill och som tar till argument om främst kostnader - en argumentation som inte håller.

Sverige har ett val,
mellan å ena sidan utestängning, kortsiktighet, avsaknad av helhetssyn, regelbrott, förlorade intäkter och ökade kostnader
eller
å andra sidan inkludering, långsiktighet, hållbarhet, innovation, design för alla, mänskliga rättigheter, investeringar för framtiden, rättvisa och kvalitet.

Det senare alternativet är definitivt det smartare!

Avslutningsvis tänker jag, (trots mina inledande ord), tillåta mig att bli lite känslosam.
Jag är arg och känner stor ilska! Hans talade här tidigare i dag om det stora svek hanteringen av hela frågan om tillgänglighet bevisar.
Samtidigt - det är häftigt att samlas så här, i kampen för lika värde och rättigheter.
Det är underbart att göra detta tillsammans just nu över hela landet.
Det är inspirerande hur kampviljan spridit sig som ringar på vattnet.
Tillsammans kan vi, det är jag fullkomligt övertygad om.

Med det lämnar jag över till bäste Jesper Odelberg, som Anna redan introducerat och som egentligen inte behöver någon presentation. Varsågod Jesper!

Gästkrönika i NU: "Det är dags att vända utvecklingen"

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I förra veckans nummer av Folkpartiets tidning NU skriver jag en gästkrönika om att vi förväntar oss att de står upp för sina ställningstaganden i frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering.
Har scannat in Download Gästkrönika NU mars 2012, men lägger också in texten direkt här i bloggen:

- - -
"Räcker det inte med tjat om tillgänglighet nu? Det är väl självklart att vi ska göra så bra vi kan men alla kan inte räkna med att ta del av allt. Sverige är ju dessutom så bra ändå jämfört med många andra länder! Och så kostar det ju pengar!" Eller...? En annan beskrivning av samma samhälle är den en rullstolsanvändande vän gav för ett tag sedan,  "det är som att vara på besök i en by där man inte hör hemma, trots att man är i sin egen hemstad." 

Nej - vi har inte pratat färdigt om tillgänglighet ännu och det hoppas jag inte heller Folkpartiet har! Så länge en självklarhet inte tas på allvar som den självklarhet den är så kommer vi fortsätta att hävda våra rättigheter. För det är precis det som det handlar om. Rätten att delta i samhällslivet. Rätten att vara medborgare på jämlika villkor. Rätten att vara den man är och att räknas med.

Att planera samhället på ett sätt så inte alla kan delta är naturligtvis diskriminerande för den som ställs utanför. Att det dessutom på de flesta områden finns lagstiftning, bestämmelser, politiska mål och kunskap gör motståndet mot ett utökat diskrimineringsskydd ytterst skandalöst. Sverige är inte längre bäst i klassen. Vad gäller pengarna måste vi vända på det, vad kostar det inte att i form särlösningar, i att tvingas göra om, i onödig ohälsa och så vidare, fortsätta utestänga?

Torsdagen den 29 mars har det gått 496 dagar sedan remisstiden för Bortom fagert tal (DS 2010:20) gick ut. En talande titel på utredningen om hur också Sverige skulle kunna utöka diskrimineringsskyddet till att omfatta bristande tillgänglighet på fler områden än i arbetslivet och högskolan. Det heter att frågan bereds, men vi vet att det är svårt att nå enighet inom regeringen och att det är därför det dröjer.

Folkpartiet behövs i den här kampen. Ansvarig minister Erik Ullenhag har varit tydlig med sin ambition och sin vilja att driva igenom förslaget, han har gett uttryck för att han förstår att tillgänglighet är en förutsättning för ett samhälle för alla och att det handlar om rättigheter. Erik Ullenhag har också varit tydlig med att det kanske inte blir något, inte heller denna gång.

Sverige har vid upprepade tillfällen fått kritik av FN för att ha ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning utan att ha ett diskrimineringsskydd mot den utestängande och exkluderande otillgängligheten som vårt samhälle är så fullt av. En otillgänglighet som i de flesta fall inte borde funnits där eftersom vi har lagstiftning som reglerar. Lagstiftning som dock inte efterlevs. Därför konstaterade också utredaren Hans Ytterberg att det inte kommer handla om några nya kostnader att utvidga diskrimineringsskyddet. Det handlar inte om några nya rättigheter eller några andra, speciella rättigheter än andra medborgare har. Det handlar om vad som krävs för att personer med funktionsnedsättning ska kunna tillgodogöra sig sina mänskliga rättigheter som vi precis som alla andra har.

Sverige behöver ett politiskt ställningstagande om rätten till delaktighet och de krav detta ställer på allas medverkan. Vi har råd med ett utökat diskrimineringsskydd men vi har inte råd att fortsätta med den pågående medvetna utestängningen.

Det är dags att vända utvecklingen och nu är det är skarpt läge. Vi räknar med att Folkpartiet står upp för det ställningstagande som partiet vid flera tillfällen gjort i den här frågan.
Sverige har ett val, mellan utestängning, kortsiktighet, investeringar utan helhetssyn och regelbrott eller Inkludering, innovation, design för alla, långsiktighet, hållbarhet, mänskliga rättigheter och rättvisa.

Det viktiga är att vi slutar permanenta och cementera utestängning i decennier framåt genom att låta bli att göra rätt här och nu. Därför krävs en diskrimineringslagstiftning. Det har vi råd med, det vi inte har råd med är att fortsätta sticka huvudet i sanden.
- - -

Principer för DHRs arbete med tillgänglighet och användbarhet

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

"Vi har alla ett ansvar för vad vi accepterar och inte som går bortom våra egna individuella krav på miljön eller mötet. Varje person som tar ställning och väljer inkludering istället för exkludering, varje person som säger nej till att några utestängs vare sig det är av brister i hörselutrustning, avsaknad av tolk, bildmaterial som inte återges, trappsteg o s v är en viktig del i helheten i vår gemensamma kamp för ett samhälle där människors olikheter är det självklara."

Nu har vi fastställt DHRs principer för vårt arbete med tillgänglighet och användbarhet.

Du hittar dem på DHRs hemsida.

 

Arbetsförmedlingen avbokade Elite Palace Hotel!

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Yes - Arbetsförmedlingen har avbokat konferensrummet hos otillgängliga Elite Palace Hotel för torsdagens möte med Rådet för arbetslivsinriktad rehabilitering!

När jag på dagordningen noterade att vi vid detta sammanträde skulle vara på en annan plats än vid senaste mötet ringde en klocka, "Elite Palace Hotel S:t Eriksgatan, där är det ju trappsteg och möjligen en brant ramp för cyklar/barnvagnar men inte en RAMPramp som är användbar för den som har rollator eller rullstol".

Jag ringde hotellet och fick löfte om att jo då, det skulle gå så bra att komma in, deras hotell fungerade och mannen som svarade erkände att han inte var någon expert men absolut trodde att han om han använde rullstol skulle ta sig upp.

Jag var ännu inte övertygad utan tog den sena timmen bilen och svängde förbi. Fick mina farhågor bekräftade. Fotografiet är inte det bästa, var lat och satt kvar i bilen och tog det...

Ringde följande morgon Arbetsförmedlingen och administrativt ansvariga för rådet, hon återopplade efter en stund med besked om att hotellet lovat ordna det hela till mötet om en vecka.

Nej nej nej - förklarade jag då - förutsatt att man inte med "lovat ordna" menat att man tänkt bygga om och ha det klart på sex dagar? En provisorisk lösning i form av lösa ramper är inte ok. Dessa skulle i så fall lagts fram till vårt möte och sedan försvunnit igen. Alltså var valet av lokal inte att se som tillgängligt och användbart och därmed i strid mot DHRs ställningstagande (och i strid med Sveriges politiskt satta mål och konventionen och myndigheternas särskilda ansvar...). Jag förklarade vänligt men bestämt att jag då inte skulle komma att närvara.

Älsklingen min svängde samtidigt också förbi för att mäta den aktuella rampen. Jag fick då  svart på vitt det man med blotta ögat kunde konstatera, att rampen var för brant och därmed inte uppfyllde kravet på användbarhet.

Måtten: 
Nivåskillnad 35 cm
Ramplängd 170 cm

Detta ska ställas i relation till byggreglernas säkerhetskrav på maxlutning på 1:!2 för att inte tippa bakåt.
En nivåskillnad på 35 cm innebär enligt BBRs krav en ramplängd på 420 cm.

I går morse fick jag så beskedet, mötet är flyttat och Arbetsförmedlingen har avbokat Elite Palace Hotel!

På hotellets hemsida läser jag att man i omgångar renoverat för att erbjuda sina kunder en ännu bättre produkt och att man nu är nöjda med att kunna erbjuda "fullt utrustade hotellrum med högsta komfort, nyrenoverade moderna konferenslokaler, nya hissar och en ny lobby i spännande modern design."
Nu ser jag fram emot att man fullföljer och undanröjer nivåskillnaden in i entrén med en Design för alla-lösning och att jag i framtiden inte bara har möjlighet att närvara där utan också kan rekommendera dem!

Hållbar utveckling förutsätter förändrat och smart synsätt

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillsammans med Pelle Kölhed, förbundsordförande RTP, var jag inbjuden till Delegationen för hållbara städer vid deras sammanträde 9 februari 2012. Vi gavs inför delegationens ordförande Peter Örn, ledamöterna och sekretariatet tillfälle att berätta om hur vi ser på kopplingarna mellan funktionshinderperspektivet och hållbar utveckling, konventionen och hållbar utveckling, tillgänglighet och hållbar utveckling.

Självklart finns kopplingar till alla de tre hållbarhetsdimensionerna:

Miljömässig hållbarhet - det är smart att tänka att alla ska kunna använda miljövänliga kommunikationer, det är smart att bygga rätt från början så man slipper göra om och slösa med energi och andra resurser

Ekonomisk hållbarhet  - det är smart att hitta breda användningsområden från början istället för att behöva bygga om, bekosta särlösningar, det är smart att inte utestänga vissa kunder/användare

Social hållbarhet - det är smart att låta alla delta i samhället istället för att medvetet utestänga

Delegationen har fått förlängt uppdrag för att bland annat stärka den sociala dimensionen och identifiera hinder för hållbar stadsutveckling och gissa om vi hade en hel del att säga där ; ):

Vad gäller den sociala dimensionen framhöll vi att ett samhälle om utestänger, bokstavligt och bildligt, inte är hållbart -  ett exempel är arbetsmarknadssituationen för personer med funktionsnedsättning som med största sannolikhet sett annorlunda ut om vi historiskt följt lagstiftning, det funnits politiskt ställningstagande för tillgängligt och användbart byggande, för tillgängliga och användbara allmänna kommunikationer i de 46 respektive 32 år bestämmelser funnits. Då hade samhällsbilden i dag sett annorlunda ut och vi hade antagligen inte haft samma skrämmande sysselsättningsstatistik. Läs också ledaren från mars 2011.

När det gäller att identifiera hinder kan listan tyvärr göras lång, lagstiftning som inte efterlevs och avsaknad av tydligt politiskt ställningstagande, till och med i vissa falll försvagat, för tillgänglighet och användbarhet.

Vi hade med oss varsitt exemplar av FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning till alla. Tillsammans med delegationen gick vi igenom kopplingarna till hållbar utveckling - bland annat anges redan i inledningen betydelsen av att integrera frågor om funktionshinder som en väsentlig del i relevanta strategier för hållbar utveckling.

Avslutningsvis
Det är inte hållbart med särlösningar
Tillgänglighet och användbarhet är allmänintresse och inte särintresse
Det som är nödvändigt för vissa är bekvämt och bra för alla

Vi erbjöd oss naturligtvis att vara ett stöd till delegationen i de här frågorna. Nu hoppas vi de tog till sig och att det perspektiv vi presenterade finns med i delegationens slutrapport.

Nu tar vi fighten!

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Integrationsminister Erik Ullenhag har varit tydlig med att år 2012 blir avgörande fär frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering och jag vill vara tydlig med att denna fråga är större än sig själv och större än tillgänglighet och användbarhet.

Det är en fråga som handlar om inget mindre än politiskt ställningstagande för personer med funktionsnedsättning som en självklar del av den mänskliga mångfalden. I min senaste ledare skriver jag om vikten av att vi alla är med och tar fighten!

http://www.svenskhandikapptidskrift.se/index.php?page=archives&year=2012&month=02&news_id=1235