DHR-bloggen

Mitt tal på Sergels torg vid Marschen för tillgänglighet 26 maj 2012

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Marschen för tillgänglighet 2012

Tal av Maria Johansson, förbundsordförande DHR
Sergels torg 26 maj 2012

Då har vi samlats igen.
För tionde året har Marschen för tillgänglighet genomförts i Stockholm.
Heja oss!

Det är lätt att bli känslosam,
över hur långsamt det går,
över hur tröstlöst det kan kännas,
över hur det känns som att vi upprepar oss och upprepar oss och ingen lyssnar.
Men - jag tycker vi lämnar känslorna till Reinfeldt -
här pratar vi fakta,
här pratar vi lika rättigheter och lika värde!

För - Fredrik Reinfeldt! - som sedan vi senast sågs här uttalat att han känslomässigt kan förstå frågan men att det handlar om pengar -  
- det är inte tråkigt att på grund av otillgänglighet inte kunna välja samma skola som sina syskon eller kompisar, eller att som förälder med funktionsnedsättning inte kunna följa sina barns skolgång,
det är inte ledsamt att inte - på grund av otillgänglighet -  kunna delta i arbetslivet, vara konsument, vara teater-/bio-/konsert-/restaurang-/café-/evenemangsbesökare, 
det är inte sorgligt att endast ha två tågavgångar att välja på, eller ingen alls, när andra har tio.
Det är fel! Det är diskriminering! Inget annat.

Jag hoppas ju och tror att även Reinfeldt kan gå bakom sitt hittills emotionella ställningstagande och komma till insikt om att det här handlar om tunga grejer.
Det handlar om konventioner,
det handlar om lagstiftning vi haft i decennier,
det handlar om att alla har rätt och ska ha möjlighet att delta i samhällslivet.

Vi har inte pratat färdigt om tillgänglighet och användbarhet och Design för alla, även om jag ibland känner mig som en gammal LP-skiva med hack i.
Så länge en självklarhet inte tas på allvar som den självklarhet den är så kommer vi fortsätta att hävda våra rättigheter. För det är precis det som det handlar om.
Rätten att delta i samhällslivet.
Rätten att vara medborgare på jämlika villkor.
Rätten att vara den man är och att räknas med.

Det handlar inte om några nya rättigheter eller några andra, speciella rättigheter än andra medborgare har. Det handlar om vad som krävs för att personer med funktionsnedsättning ska kunna tillgodogöra sig sina mänskliga rättigheter som vi precis som alla andra har.

Att planera samhället på ett sätt så inte alla kan delta är naturligtvis diskriminerande för den som ställs utanför. Att det dessutom på de flesta områden finns lagstiftning, bestämmelser, politiska mål och kunskap gör motståndet mot ett utökat diskrimineringsskydd skandalöst!

Frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering är större än sig själv!
Självklart är det viktigt att vi som individer får möjlighet att hävda vår rätt när vi utestängs, men det är inte skadestånden vi är ute efter - det är åtgärderna och undanröjandet av hinder vi vill åt.
Men det stannar inte vid det, för frågan är större än att avgränsas till just tillgänglighet och användbarhet. Den berör alla politikområden och samhällsområden. Den handlar om vilken syn Sverige ska stå för när det gäller personer med funktionsnedsättning. Den handlar om vilket ställningstagande Sverige ska ha till att vi människor är olika.

Den utestängning som pågår måste juridiskt kallas vid sitt rätta namn, nämligen diskriminering!

Frågan är dessutom större än just oss, personer med funktionsnedsättning.
Även om det är vi som konkret utsätts för diskrimineringen, så påverkar utestängningen fler: våra vänner, familjer, kollegor, studiekamrater utestängs också när de umgås med oss.
Samt, det som är nödvändigt för några är bekvämt för alla och vid något tillfälle i livet för de allra flesta faktiskt en förutsättning.

Naturligtvis finns det ett ekonomiskt perspektiv på frågan - men inte utifrån det kostnadsargument  som ständigt hålls emot förslaget.
Det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande,
sätta pris på vad allas lika värde får kosta,
sätta pris på demokrati och gradera diskriminering  utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Från DHR hävdar vi att bara det faktum att sådana åsikter framhålls i ett sammanhang som handlar om människors rätt att delta i samhällslivet gör det tydligt att ett diskrimineringsförbud mot bristande tillgänglighet krävs och att det måste införas nu!

Vår övertygelse är tvärtom att man inte kan sätta pris på en mänsklig rättighet, att man inte kan begränsa medborgarrätten för en viss grupp med hänvisning till att det skulle kosta för mycket att inkludera alla i samhällsplaneringen eller samhällsgemenskapen.

De farhågor som uttrycks för att ett utökat diskrimineringsskydd skulle orsaka orimliga kostnader bedömer vi dessutom som kraftigt överdrivna. Vi instämmer i utredaren, Hans Ytterbergs konstaterande, att till allra största delen kommer det inte handla om några nya kostnader, utan i så fall om gamla försyndelser som äntligen rättas till.

Det är klart det kommer kosta att rätta till tidigare misstag, att rätta till det som under decennier tillåtits mot gällande lagstiftning.
Men jag vill vända på det - vad kostar det inte att låta bli?
Att fortsätta sanktionera felaktigheter?
Att utestänga en stor del samhällsmedborgare från samhällslivet?
Det är inte ekonomiskt försvarbart!
Vad kostar det inte att i form särlösningar, i att tvingas göra om, i onödig ohälsa och så vidare, fortsätta utestänga?
Såg ett plakat i marschen med texten: "Arbetslinjen kräver tillgänglighet!". Just så är det.
Om vi gjort rätt i de decennier vi haft bestämmelser hade det kostat mindre nu, det blir inte billigare utan snarare dyrare för varje dag regeringen väntar!

Oavsett - en kränkt rättighet blir inte mindre diskriminerande för att den kostar att undanröja.

Fast - jag tror egentligen inte att det handlar om pengar.
Jag tror det handlar om vilja.
Det finns de som vill, både i regering och riksdag, det vet vi och de har vårt stöd. Nu är det upp till bevis för våra politiska företrädare, för våra folkvalda!
Men det finns också de som inte vill och som tar till argument om främst kostnader - en argumentation som inte håller.

Sverige har ett val,
mellan å ena sidan utestängning, kortsiktighet, avsaknad av helhetssyn, regelbrott, förlorade intäkter och ökade kostnader
eller
å andra sidan inkludering, långsiktighet, hållbarhet, innovation, design för alla, mänskliga rättigheter, investeringar för framtiden, rättvisa och kvalitet.

Det senare alternativet är definitivt det smartare!

Avslutningsvis tänker jag, (trots mina inledande ord), tillåta mig att bli lite känslosam.
Jag är arg och känner stor ilska! Hans talade här tidigare i dag om det stora svek hanteringen av hela frågan om tillgänglighet bevisar.
Samtidigt - det är häftigt att samlas så här, i kampen för lika värde och rättigheter.
Det är underbart att göra detta tillsammans just nu över hela landet.
Det är inspirerande hur kampviljan spridit sig som ringar på vattnet.
Tillsammans kan vi, det är jag fullkomligt övertygad om.

Med det lämnar jag över till bäste Jesper Odelberg, som Anna redan introducerat och som egentligen inte behöver någon presentation. Varsågod Jesper!

Nu tar vi fighten!

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Integrationsminister Erik Ullenhag har varit tydlig med att år 2012 blir avgörande fär frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering och jag vill vara tydlig med att denna fråga är större än sig själv och större än tillgänglighet och användbarhet.

Det är en fråga som handlar om inget mindre än politiskt ställningstagande för personer med funktionsnedsättning som en självklar del av den mänskliga mångfalden. I min senaste ledare skriver jag om vikten av att vi alla är med och tar fighten!

http://www.svenskhandikapptidskrift.se/index.php?page=archives&year=2012&month=02&news_id=1235

Fredrik Reinfeldt, det handlar inte om känslor!

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Inget har hänt sedan remisstiden för "Bortom fagert tal", utredningen som visar hur bristande tillgänglighet skulle kunna ses som diskriminering av personer med funktionsnedsättning, gick ut för ett år sedan.

I SvD i dag svarar statsminister Fredrik Reinfeldts:  
- Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov. Problemet är att man alltid måste ha kontroll över vad man egentligen lovar. Om man säger sig vilja göra en samhällsförändring ska det definieras vad vi behöver för resurser att åstadkomma det, säger Fredrik Reinfeldt.

Men Fredrik Reinfeldt, det här handlar inte om känslor - det handlar om rättigheter! Inget annat. Sverige har ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, en av de inledande principerna är just tillgänglighet.

Det handlar inte om några nya rättigheter eller några andra, speciella rättigheter än andra medborgare har. Det handlar om vad som krävs för att personer med funktionsnedsättning ska kunna tillgodogöra sig sina mänskliga rättigheter som vi precis som alla andra har.

Sverige har vid upprepade tillfällen fått kritik av FN för att ha ratificerat konventionen utan att ha ett diskrimineringsskydd mot den utestängande och exkluderande otillgängligheten som vårt samhälle är så fullt av. En otillgänglighet som i de flesta fall inte borde funnits där eftersom vi har lagstiftning som reglerar. Lagstiftning som dock inte efterlevs. Därför konstaterade också utredaren Hans Ytterberg att det inte kommer handla om några nya kostnader att utvidga diskrimineringsskyddet.

Nu får det vara nog!

Kom inte och prata om känslor!

Vi vill inte ha din medömkan bäste Reinfeldt, vi vill ha våra rättigheter, vi vill slippa diskrimineras!

Diskriminering bli inte mindre diskriminerande för att den kostar att undanröja!

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Detta självklara, men ständigt ifrågasatta, tog jag upp i den debatt, om bristande tillgänglighet som diskriminering, som jag medverkade i med integrationsminister Erik Ullenhag och Meta Troell från Svensk Handel i morse i P1 Morgon.

"Det är i oss själva lågan måste brinna!"

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Nästan två veckor har passerat sedan de ofattbara terrordåden i Oslo och på Utøya. Vi har sett bilderna, läst de skrämmande ögonvittnesskildringarna och hört analyserna. Själv har jag, som många andra, följt rapporteringen på twitter och facebook och suttit klistrad vid nyhetssändningarna. Jag är tagen. Jag är skrämd. Jag är dessutom imponerad av och känner stor beundran och ödmjukhet inför Jens Stoltenberg och det norska folket.


I fredags deltog jag i ljusceremonin på Sergels torg.

Det var en fin och stark upplevelse. Talade gjorde bland andra Ingvar Carlsson, Beatrice Ask, Mona Sahlin och Jonas Gardell. Det var starka tal. På SVT Play finns hela manifestationen.

Jonas Gardells avslutande ord sammanfattar för mig hur jag verkligen från djupet av mitt hjärta önskar att vi tillsammans tar oss an framtiden: "gå med i ett demokratiskt parti, besök en moské, gå med i en prideparad, engagera dig i Amnesty, göm en flykting, ta debatten mot främlingsfientlighet och idka nolltolerans mot hatet!" Han avslutade med "tänd gärna ett ljus i dag men det är i oss själva som lågan måste brinna".

Jag tror precis som flera gav uttryck för att det är det gradvisa smygande accepterandet av hat och uppdelning av människor som är det farliga. Vi måste förstå att hat mot några är hat mot oss alla. Därför är det så viktigt att ta ställning för alla människors lika värde, att stå upp för mångfald på riktigt. För mig är det en självklarhet att jag, som ägnar min tid och mitt engagemang åt att vi med funktionsnedsättning skall räknas med och ha samma rättigheter och möjligheter som andra, tar ställning för också andras lika värde - det vill säga ALLAS lika värde. Jag kan ju inte kräva något för egen del som jag inte själv är beredd att ställa upp på för någon annan. Just nu pågår Stockholm Pride, DHR medverkar och deltar för andra året, tillsammans med vårt ungdomsförbund Unga Rörelsehindrade. Vi har ett nätverk för personer med annan etnisk bakgrund än svensk och är engagerade i föreningen FQ, Forum kvinnor och funktionshinder. Det finns naturligtvis mycket mer jag som enskild kan göra, mer vi som förbund kan göra, det finns mer vi alla kan göra.

Jag vill till Jonas Gardells uppräkning av olika sätt att ta ställning lägga till "gå en marsch för tillgänglighet, ställ upp i kampen för assistansen och säg nej till otillgänglighet!".

Tillsammans kan vi förändra samhället, tillsammans är vi starka, det är mer som förenar än skiljer oss människor. Låt oss ta vara på det och göra det bästa vi kan av framtiden. Det är vi, du och jag - här och nu, som bestämmer vilket samhälle vi vill ha!

Folkpartiet "vill mer"

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Är på plats på Folkpartiets Riksmöte i Göteborg. På fondväggen bakom scenen visades, före partiledaren Jan Björklunds invigningstal som just pågår, texten "Vi vill mer".

Från DHRs räkning hoppas och förutsätter och kräver vi att detta att vilja mer inluderar ett utvidgat diskrimineringsskydd som också omfattar bristande tillgänglighet samt ett försvar av den reform FP så stolt refererar till som sin, nämligen assistansen.

Vi behöver mer stolthet och mer party!

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

- Vi behöver mer stolthet och mer party! 











Så kunde jag sammanfatta seminariet DHR och Unga Rörelsehindrade genomförde i Pridehouse i fredags, när det var dags för mig att tillsammans med Daniel Pollak tacka panelen.

Det var som jag berättat tidigare första gången DHR medverkade under Prideveckan. Vi gjorde det tillsammans med vårt ungdomsförbund Unga Rörelsehindrade, som var med redan förra året. Vi gjorde det under parollen Samma fördomar - samma kamp. Det var också rubriken för det seminarium vi anordnade i Kulturhuset, denna vecka högkvarter för festivalen och kallat Pridehouse.

Vi hade bjudit in Sahar Mosleh och Anders Wallner att tillsammans med Rasmus Isaksson, DHRs förbundsstyrelse, ge sina personliga reflektioner av vilka likheter och skillnader som finns mellan handikapprörelsen och hbt-rörelsen och vad vi kan lära oss.

Rasmus var förste talare. Han har en bakgrund som mångfaldsinformatör och berättade om de likheter han upplevde när han under den utbildningen kom i kontakt med andra som liksom han - men av andra anledningar än funktionsnedsättning  - avviker från normen. Rasmus delade med sig av hur han under sin uppväxt inte trivdes med att vara annorlunda och hur detta lätt kan leda till det han kallar invalidiskt tänkande med vilket han menar: när man på grund av att man har mycket i bagaget till slut blir likgiltig och låter sig tryckas ned. Under skol- och fritiden var det majoritetsbeslut som gällde och Rasmus framhöll att det inte är demokratiskt när det alltid är de som är flest och de som utgör normen som bestämmer. Hans insikt om att det kan och borde vara på annat sätt väcktes när han fick en ungdomsledare som visade att det går att hitta sätt att göra saker på så att alla kan delta. I dag är Rasmus övertygad i sin uppfattning om att det inte är tillräckligt med acceptans av människor som är annorlunda. - "Man ska inte bara vara välkommen utan också väntad!" avslutade han sitt inlägg.
Rasmus har skrivit en bok om sina tankar kring mångfald, den heter Utfryst, Utdömd, Accepterad och Välkommen. Boken är utgiven av Recito och säljs av litenupplaga.se.

Sahar, före detta ordförande för Unga Rörelsehindrade, berättade hur hon, bland alla de engagemang hon hade under Prideveckan, sett allra mest fram emot detta. Sahar, som har en funktionsnedsättning och är homosexuell, delade med sig av hur hon, när hon kom till Sverige, tyckte det var svårt att passa in i så väl hbt-rörelsen som inom funkisrörelsen. Inom hbt-rörelsen hade hon svårt att bli accepterad för sin funktionsnedsättning och inom funkisrörelsen upplevde hon att man var rädd för att ta på varandra och för att prata om sin sexualitet.  - "Inom båda rörelserna finns det starka normer, båda måste bli bättre på att täcka in alla slags människor och att slåss för allas rättigheter!"

Anders, miljöpartist och hbt-person, inledde med att berätta om hur hans favoritbok när han var liten var My little pony, med underrubriken "tjejernas favorithästar". Anders fick inte ihop det, han var ju kille... Han fick sin mamma att skriva till förlaget - som ändrade formulering.
För Anders hänger allt ihop vad gäller människors rätt att vara den de är vare sig det handlar om exempelvis hbt-frågor, om tillgänglighet och funktionshinderperspektiv, om invandrare eller om feminism. Anders fortsatte med att redogöra för sin syn på likheter och skillnader och på vad handikapprörlesen skulle kunna lära sig. En likhet är att båda ifrågasätter normen. Här har hbt-rörelsen sprungit förbi trots samma utgångspunkt, - "i dag vill till och med KD vara hbt-vänliga", samtidigt är tillgängligheten enligt Anders det mest eftersatta politikområdet. Vidare berättade Anders hur han som nybliven pappa klarat sig undan frågor och kommentarer om kön men däremot många gånger fått höra påståendet att det är "huvudsaken att barnet är friskt". Vad gör inte sådana klyschor och ställningstaganden med oss som samhälle? min kommentar. Anders fortsatte med likheter och nämnde det faktum att det för båda grupperna behövs lagändringar för att samma rättigheter ska tillförsäkras.Han konstaterade att hbt-rörelsen är skickliga på lobbying men tycker att den så kallade funkisrörelsen är på gång och visat på förändring i sitt påverkansarbete. Han jämförde Pride med tillgänglighetsmarschen och tycker att marschen borde innehålla mer fest. En stor skillnad är att hbt-personer och personer som driver hbt-frågor finns på många maktpositioner. Det är samtidigt få utan funktionsnedsättning som lyfter in funktionshinderperspektivet, något som hbt-rörelsen lyckats med. Som avslutande råd uppmanade han oss att enas kring en fråga i taget att driva och att samlas kring en företrädare, så som RFSL fått ta den rollen.

Vi hade tilldelats 45 minuter av programansvariga och det var viktigt att avsluta på minuten så nästa arrangör fick tillträde till lokalen för sina förberedelser. Några korta frågor hanns dock med och i publikdiskussionen kom, som komplement till att hbt-rörelsen kommit längre när det gäller innehav av maktpositioner, också frågan om pengar upp som en relevant anledning till skillnader i attityderna till våra perspektiv. Ett annat viktigt ämne som berördes är stoltheten som finns inom hbt, en stolthet som vi måste erövra och sprida bland våra medlemmar.

Sammanfattningsvis, jag blev mycket inspirerad, jag lärde mig mycket och jag hoppas på fortsatt och ökat samarbete mellan rörelserna.

Varför marscherar Maria Larsson?

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Marschen för tillgänglighet har meddelat att Maria Larsson kommer delta i marschen i Stockholm.
Varför frågar sig nu allt fler?

En som kan se tre förklaringar är Jonas Franksson i sitt inlägg i dag på FullDelaktighet.Nu.

Jag, som i grunden är en obotlig optimist, hoppas på alternativ 1, det vill säga att hon kommer ta tillfället i akt att presentera regeringens förslag till komplettering av diskrimineringslagstiftningen.

Men så tänker jag, frågan "ägs" ju ändå av Nyamko Sabuni, är det verkligen möjligt att Integrations- och jämställdhetsdepartementet - och Folkpartiet som tidigare slagits för denna rättighet - släpper ett sådant "scoop" till ett annat departement och ett annat parti?

I dag är det tyst från alla allianspartierna i frågan, i avvaktan på den gemensamma beredningen av ärendet. Det är synd att man inte partivis klargör sin ståndpunkt.

Den 29 maj får vi veta varför Maria Larsson deltar. Jag hoppas i alla fall och arbetar för att vi då, eller i alla fall före sommaren, får ett besked om hur partierna respektive alliansen/rödgröna oppositionen ser på frågan och tänker hantera den i valet.

Utredningen måste fram nu och ut på remiss, om inte befarar jag att allt börjar om igen på ruta ett efter valet, oavsett valutgången.

Vad händer med diskrimineringsutredningen?

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Nu har det gått tre månader sedan svaren på internremissen om Hans Ytterbergs utredning om bristande tillgänglighet som diskriminering skulle lämnas till Integrations- och jämställdhetsdepartementet (8 februari). Vad jag förstår handlade den remissomgången endast om huruvida detta var ett förslag att arbeta vidare utifrån eller ej. Men, inte ens det har man - som det verkar - kunnat enas om mellan departementen/i regeringen.

Har via riksdagsledamöter fått besked om att ett förslag kommer läggas i juni månad, men så som denna fråga förhalats och skjutits på tror jag det inte innan jag ser det. När jag ställde frågan vid regeringens handikappdelegation förra veckan var svaret att diskussioner fortfarande pågår mellan departementen och något löfte om offentliggörande i juni kunde inte ges.

Vad är det som händer?
Nu måste detta hemlighetsmakeri få ett slut!

Vi har väntat och väntat.
Vi har lyssnat på bortförklaringar om att underlag saknats och om att ordentliga konsekvensanalyser och kostnadsberäkningar måste tas fram.

Då utredningen varit intern och ännu inte offentliggjorts har jag inte tillgång till den, denna den fjärde i ämnet. Men vad jag förstått handlar det om en utredning på 830 sidor och beräkningar och konsekvenser ska finnas redogjort för.

Så - vad väntar man på?
Vad handlar det om?

Utredaren Hans Ytterberg konstaterade redan tidigt i sitt utredningsuppdrag att frågan inte innebar ett juridskt problem utan snarare ett politiskt. Nu är det valår och nu vill vi veta vad politiken tycker och var man står! De flesta partier har i olika sammanhang uttalat sitt stöd för frågan och på olika sätt tagit ställning. Vid förra årets Marsch för tillgänglighet fanns alla de sju riksdagspartierna representerade med talare vid stockholmsmarschens målgång på Sergels torg.
Så - nu är det hög tid att lägga fram ett lagförslag.

Elina Linna (V) har ställt en skrifltig fråga i ämnet till Nyamko Sabuni. Läs fråga och svar!

Det har gått år sedan Nyamko Sabuni utlovade ett förslag under mandatperioden. Tiden börjar rinna ut. Ett beslut kommer det inte bli före valet, den tidsfristen gick ut i slutet av mars. Men berätta då var ni står och tala om vad det handlar om.
Råder oenighet mellan departementen?
Råder oenighet inom regeringen?
Vad vill rödgröna oppositionen?

Jag kommer demonstrera den 29 maj

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

När jag började jobba på DHR i december 2002 blev jag rätt snabbt indragen i planeringen av den första Marschen för tillgänglighet, vilken gick av stapeln i Stockholm sommaren 2003.

Det var inte bara den första marschen, det var också första gången jag gick i ett demonstrationståg - en ny upplevelse jag först inte var helt bekväm med. Men, när vi kommit några hundra meter in på Sveavägen hade jag vant mig och blev plöstligt till och med slagordsutropare, så det kan gå : ).

Nu planeras runt om i landet för årets upplaga av Marschen för tillgänglighet. Sedan den första Marshcen, för åtta år sedan ser jag det som en självklarhet att ta detta tillfälle i akt att manifestera vår kamp för lika rättigheter till lokaler, verksamhet, kommunikationer.

Trots fyra utredningar, trots konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, trots FN-kritik mot Sverige står vi fortfarande där - utan rätten att kalla den dagliga utestängningen vid dess rätta namn - diskriminering.

Lördagen den 29 maj ger vi oss ut på gator och torg i hela Sverige, som det ser ut nu på 28 platser.

Du kommer väl med?

Allt om Marschen finns här!