DHR-bloggen

Kampen spelar roll! Erik Ullenhag: - Delseger för Torsdagsaktionen

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Fredagen den 13 september 2013 blev ett historiskt datum då integrationsminister Erik Ullenhag i går, när han talade till NHRs kongress, tillkännagav att regeringen har för avsikt att återkomma till riksdagen med ett lagförslag om bristande tillgänglighet som diskriminering!

Ministern var tydlig med att man inte är i hamn ännu. Att beskedet är historiskt är det dock ingen tvekan om då regeringens fyra partier nu för första gången är överens om att ta detta steg, under kommande år. 

I torsdags hade det gått 1028 dagar sedan remisstiden för Bortom fagert tal gick ut och det är nu 1 år och 9,5 månader sedan DHR inledde Torsdagsaktionen. Vid flera tillfällen i sitt tal nämnde Erik Ullenhag just Torsdagsaktionen och sa i NHRs intervju efter talet att aktionen betytt mycket, varit ett stöd för honom och andra som försökt driva på och att haft effekt att vi varit synliga, visat att vi finns och ställt politikerna till svars.

Turerna har varit många. Ibland har signaler kommit om att ett genombrott i förhandlingarna närmat sig, så har vi förstått att det blivit bakslag och processen har stannat upp. Senast förra veckan dementerade arbetsmarknadsdepartementet - där frågan ligger - ryktet via socialdepartementet om att frågan var död.

Jag är själv på plats på NHRs kongress här ute på Djurö dit jag är inbjuden som andre kongressordförande, tillsammans med Peter Örn som förste ordförande. Det var stort att få vara med och höra nyheten direkt då den tillkännagavs och jag är så stolt över att Ullenhag nämnde Torsdagsaktionen som bidragande till att detta steg vidare nu tas. Det visar att kampen spelar roll. Att vi kan påverka och förändra. Tack alla som deltagit! Tack alla som stått där i ur och skur, frusit och blivit blöta av regn! Tack alla som hejat på! Tack alla som spridit budskapet i sociala medier!

Ullenhags tal var mycket starkt i sin helhet. Han inledde med att tala om T4-programmet och om att det vi gör och jobbar för i grunden handlar om människosyn och om vilket samhälle vi vill ha. Exakt så är det!

Obama vs Reinfeldt/Löfvén

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Så här när Presidenten är i stan, uppföljningen av den svenska funktionshinderpolitiken avhandlats på Handisamkonferens och vi vid veckans Torsdagsaktion räknar till 1022 dagar sedan remisstiden för Bortom fagert tal gick ut -

tycker jag det passar att visa denna filmsekvens där USAs president talade till det amerikanska folket i samband med ADAs* 20 årsjubileum för tre år sedan.

Jag ser https://www.youtube.com/watch?v=PZ7ZGXNYNlk och hoppas vi någon gång även i Sverige kommer få uppleva samma sak. Dels lagstiftning som fastslår rättigheten att kunna ta del av samhället och ger möjlighet att få sin sak prövad när denna rätt nekas. Dels en statsminister som är stolt över ett sådant ställningstagande och som genom sitt agerande och sina tal synliggör alla människor och allas lika värde.

Jag tror att det kommer bli så, någon gång. Frågan är hur lång tid det tar och om statsministern kommer heta Reinfeldt, Löfvén eller något helt annat?!

* ADA står för Americans with Disabilities Act - den amerikanska lagstiftningen från 1990 som fastställer att otillgänglighet kan utgöra diskriminering av personer med funktionsnedsättning.

Därför lyssnade jag inte på kvällens partiledartal

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I dag måndag har det varit Sverigedemokraternas dag här i Almedalen. Det var en sak när de hade Politikerveckans sista respektive första dag - då var vi många som struntade i och räknade bort den dagen. I år har SD veckans andra dag och de har funnits här mitt bland allt annat som pågått. 

Partiledarnas tal är ju dagens höjdpunkt, själva grundstommen i veckans program. Men - i kväll höll jag mig borta från Almedalsparken. Jag respekterar vars och ens beslut i hur man vill bemöta främlingsfientlighet och SD, en del vill ta debatten och det kan jag egentligen tycka är det enda rätta. Men för mig finns i dagsläget inget annat sätt än att undvika dem. Jag vill helt enkelt inte ge dem den bekräftelse jag upplever att min närvaro skulle innebära.

För mig handlar det om människovärde, solidaritet och att ta konsekvensen av sina ställningstaganden. Jag som menar att alla människor är lika mycket värda kan inte respektera ett parti som utgår från en helt annan agenda. Dessutom känner jag mig personligt utsatt i sammanhang där främlingsfientlighet råder - vi vet av historien att uppdelning och utrensning av människor efter "ras" är nära förknippat med uppdelning och utrensning efter sexuell läggning eller funktionsförmåga. Det skrämmer mig. Det gör mig livrädd. Det går emot hela min världsbild.

Kanske kommer jag i framtiden välja att ta debatten. Kanske kommer jag då tycka att jag nu agerar felaktigt och fegt. Kanske kommer jag, när jag är äldre och eventuellt klokare, se det på ett annat sätt. I dagsläget är min frånvaro från Almedalsparken ett ställningstagande. Det ställningstagande jag klarar av att göra.

Torsdagsaktionen - 801 dagar

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I dag har det gått 801 dagar sedan remisstiden gick ut för Bortom fagert tal (Ds 2010:20), 
förslaget om hur bristande tillgänglighet skulle kunna föras in i svensk diskrimineringslagstiftning fullt ut (krav på skäliga stöd och anpassningsåtgärder finns redan inom arbetslivet och högskolan). 
Förslaget om hur vi - också i Sverige - skulle börja kalla den utestängning som är vardagsmat för personer med funktionsnedsättning vid sitt rätta namn, diskriminering.

I 801 dagar har regeringen behandlat frågan, läst de till övervägande del positiva remissvar som inkommit, diskuterat mellan departementen.

Det är en lång historia som börjar likna en följetong.
En följetong som är slöseri med människor, med tid, med energi och med pengar. Det är slöseri eftersom det handlar om självklarheter.

Självklarheten att vi människor är olika.
Självklarheten att alla är lika mycket värda.
Självklarheten att det gemensamma samhälle där vi skall fungera tillsammans naturligtvis måste vara utformad för att så många som möjligt ska kunna delta.
Självklarheten att ta politisk ställning för att den lagstiftning som finns ska efterlevas och för att utöka diskrimineringsskyddet för allas rätt att vara delaktiga. 

Sedan den 1 december 2011 har vi inför varje regeringssammanträde påmint statsråden om att tiden går. Vi kallar det för Torsdagsaktionen, eftersom det är på torsdagar regeringen sammanträder. Vi har funnits på plats utanför Rosenbad för att påminna om att det nu gått en vecka till, ytterligare sju dagar, utan att regeringen kommit med något konkret förslag, utan att regeringen kunnat enas i synen på människor och på demokrati. För det är i slutänden precis det som det handlar om, människosyn och rätten att kunna delta i samhällslivet.

Så här såg det ut en torsdagsmorgon i början av januari.



(Detta är mitt tredje inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar och här kan du läsa vilka som är med.)

 

 

Till Sveriges partiledare:

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

-Stå upp för ett tillgängligt Sverige utformat efter mänsklig mångfald! Passa på i dagens partiledardebatt i riksdagen! 

Den som tror på mänskliga rättigheter och demokrati, den som anser att samhället ska utformas efter oss människor måste inse allvaret. Att den svenska tillgänglighetslagstiftningen inte efterlevs är inget nytt. Nu är än större fara å färde - ansvarig minister Stefan Attefall har gjort en rad utspel som talar i riktningen att sänka lagstiftningskraven.

Jag undrar, kommer någon av partiledarna/debattörerna i dagens partiledardebatt ta upp kampen? Kommer någon av dem stå upp för det självklara som ändå behöver sägas, att det är en rättighet att kunna delta i samhällslivet istället för att medvetet utestängas på grund av otillgänglighet, att det som är nödvändigt för några är bra för alla, att hållbar utveckling innebär tillgänglighet och användbarhet.

Kommer någon av partiledarna/debattörerna stå upp för rättighetsperspektivet och mänsklig mångfald?

Kommer Björklund, i enlighet med Folkpartiets rapport från i våras framhålla ett tillgängligt Sverige som en rättighet?

Hur kommer Miljöpartiets Åsa Romson göra? Upprepa sin partisekreterare Anders Wallners tydliga budskap för ett tillgängligt Sverige från kongresstalet i somras?

Kommer Jonas Sjöstedt ta över stafettpinnen efter Lars Ohly och framhålla tillgänglighet som en rättighet?

Kommer Göran Hägglund, med ansvar för departementet där samordningen för funktionshinderpolitiken ligger, i motsats till sin egen minister Attefall stå upp för tillgängligheten?

Det är dags nu!
Vi har i decennier saknat ett tydligt politiskt ställningstagande i frågan, men nu är det än allvarligare. Den lagstiftning vi har är hotad! Det gäller oss alla. Hur vill vi att Sverige ska vara utformat?

Ta fighten!

Kommer personer med funktionsnedsättning synliggöras i kvällens partiledardebatt?

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Just nu laddas det för partiledardebatt i SVTs Agenda. I nyhetssändningar, på twitter, facebook och hemsidor, från såväl politiska bedömare och reportrar som oss vanliga dödliga väljare, spekuleras det om vilka frågor som kommer dominera och hur debatten kommer gå.

Själv ställer jag mig frågan, kommer funktionshinderpolitiken syniggöras?
Där har vi en rad heta, heta och högst aktuella ämnen så som bland annat assistansen och frågan om bristande tillgänglighet som diskrimiering. 

Arbetsmarknad och sysselsättning är ett givet ämne. Personer med funktionsnedsättning står till cirka 50 procent utanför arbetsmarknaden. Kommer någon nämna det? Kommer partiledarna tillfrågas om vad de vill göra för att ändra på detta?

Troligtvis kommer klimat och hållbarhet vara ett annat ämne. Kommer de självklara kopplingarna göras till det nödvändiga och självklara att ha ett funktionshinderperspektiv på alla de tre hållbarhetsdimensionerna, klimat, social och ekonomisk? Kommer någon av partiledarna höja sin stämma för att vi börjar bygga Sverige tillgängligt och användbart, helt enkelt följa lagstiftningen och inse att den är minimikrav och att vi snarare borde sträva efter Design för alla?

Säkert kommer den demografiska utvecklingen med stor ökning av antalet äldre framöver komma på tal. Kommer frågan då kopplas till vikten av att vi börjar göra rätt när det gäller exempelvis allmänna kommunikationer och upprustning av miljonprogrammet?

Skolan och vikten av kunskap och utbildning, barnen som vår värdefulla framtidsinvestering är också mycket troligt ämnen som finns med. Kommer man då i debatten omfatta alla barn, alla barns rätt till skolgång, meningsfull fritid och framtidshopp? Kommer man inkludera och komma ihåg barn med funktionsnedsättning?

Möjligheten att försörja sig och överleva på sina inkomster finns naturligtvis med, kommer man då komma ihåg de som lever på de allra lägsta nivåerna, som utförsäkrats, som aldrig varit inne på arbetsmarknaden och som antagligen aldrig kommer få en plats där?

Kommer det faktum att FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning snart gällt i fyra år i Sverige men ännu inte fått genomslag i vare sig konkret politik eller i nyhetsrapporteringen finnas med?

Jag  hoppas naturligtvis det. Mer än så, jag förväntar mig det!
Jag förväntar mig att såväl debattledare som partiledare vill prata om politik som inkluderar alla och har förslag som också gör det!

 

 

Peter Nobel anser att Sverige kan göra mer för mänskliga rättigheter

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

En person jag varje gång jag träffat, lyssnat till eller läst om/av blivit odelat imponerad av för hans klokskap och varma utstrålning är före detta diskrimineringsombudsmannen och advokaten Peter Nobel.

Nu senast är han intervjuad i DHRs tidning SHT:

"Peter Nobel talar om en svensk skepsis och ovilja inför att låta konventionerna få verklig inverkan i svensk rätt.
– Man hör ganska ofta i förarbetena när konventioner ska ratificeras att den och den artikeln passar inte till vårt svenska rättssystem, den passar inte vår vokabulär, den passar inte in i våra traditioner och det ena och det andra. Det där tycker jag naturligtvis är ett mycket dumt sätt att resonera, för att det är ju därför de här internationella konventionerna har kommit till. Just för att de ska påverka de inhemska rättssystemen i en viss riktning."

Läs hela artikeln här.

Torsdagsaktionen so far

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I morgon är det torsdagsmorgon och därmed dags för ytterligare en morgontimme utanför regeringskansliet Rosenbad. I min lägesrapport om Torsdagsaktionen, till senaste förbundsstyrelsesammanträdet, gjorde jag följande reflektioner om vad vi uppnått med aktionen "so far".

Rörelsen i stort, och DHR i synnerhet, har ägnat åratal åt att diskutera och driva på i frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering. Nu har Torsdagsaktionen pågått i nästan tio månader och även om regeringen ännu inte lämnat något förslag kan jag se följande konkreta resultat av Torsdagsaktionen hittills:
 
1. Frågan har aktualiserats inom regeringen, jag tror att i princip alla ministrar nu vet vad den handlar om och vet att vi har förväntningar och krav på dem. Tidigare var kanske tre, fyra ministrar någorlunda insatta.
 
2. Förutom kännedomen blir det ett tryck på regeringen, men denna ständigt återkommande påminnelse. 
 
3. Torsdagsaktionen har också en publik del i att budskapet varje torsdagsmorgon sprids på bland annat twitter och till regeringens mail. Det är helt klart så att fler blivit och blir uppmärksammade på frågan också utanför så väl funktionshinderrörelsen som partipolitiken.

4. Torsdagsaktionen har säkert en del i att oppositionen i arbetsmarknadsutskottet enades om ett tillkännagivande i frågan, vilket  sedan också röstades igenom i riksdagen i juni och som innebär att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen i frågan.

5. Vi har samtalat och skrivit i decennier och det ska vi självklart fortsätta med. Jag ser denna aktion som ett exempel på vår ambition att hitta nya arbetsformer och att synas mer utåt och att var tydligare i vårt budskap. Dessutom kan vem som helst delta, även den som inte finns i Stockholm kan varje torsdagsmorgon visa sitt stöd på twitter, e-post och facebook.

6. Förutom Torsdagsaktionen, som är just det jag beskriver ovan, synlig utåt, förs ständigt informella samtal och vi har kontakter på olika sätt. Troligtvis öppnar vår ständiga påminnelse för möjlighet till  diskussioner och samtal.

7. Sist men inte minst - värdet av en kampanj/aktion som är samlande för rörelsen som driver frågor om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska inte underskattas, det är nog så värdefullt och jag tycker vi ska vara väldigt stolta över den effekten! Det är härligt och stärkande att "cross-disability" samlas kring en konkret fråga. 

Just nu är vi elva organisationer som står bakom:
DHR - Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder,
FSDB Förbundet Sveriges Dövblinda, 
Förbundet Unga Rörelsehindrade,
Handikappförbunden,
HRF Hörselskadades Riksförbund,
Lika Unika, 
NHR Neurologiskt Handikappades Riksförbund,
Personskadeförbundet RTP,
RBU Rörelsehindrade barn och ungdomar, 
SDR Sveriges Dövas Riksförbund och
SRF Synskadades Riksförbund.

Jag hoppas vi blir fler, men det viktigaste är inte hur många vi är utan uthålligheten och upprepningen. Väl mött på torsdagar, live eller i cyberrymden : )!

Därför gick jag Prideparaden i lördags!

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I lördags morse när jag laddade för paraden formulerade jag följande rader till min Facebook-status. Nu lägger jag ut dem även här på bloggen:

"Att alla har samma rättigheter och möjligheter, oavsett sexuell läggning, funktionsnedsättning, etnicitet, ålder, kön, religion, är allas vårt gemensamma ansvar.

Att ha erfarenhet av en diskrimineringsgrund förpliktigar gentemot andra grunder. Den som kräver sina rättigheter måste också ställa upp för andras.

Därför går jag i Prideparaden i dag!"

Mitt tal på Sergels torg vid Marschen för tillgänglighet 26 maj 2012

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Marschen för tillgänglighet 2012

Tal av Maria Johansson, förbundsordförande DHR
Sergels torg 26 maj 2012

Då har vi samlats igen.
För tionde året har Marschen för tillgänglighet genomförts i Stockholm.
Heja oss!

Det är lätt att bli känslosam,
över hur långsamt det går,
över hur tröstlöst det kan kännas,
över hur det känns som att vi upprepar oss och upprepar oss och ingen lyssnar.
Men - jag tycker vi lämnar känslorna till Reinfeldt -
här pratar vi fakta,
här pratar vi lika rättigheter och lika värde!

För - Fredrik Reinfeldt! - som sedan vi senast sågs här uttalat att han känslomässigt kan förstå frågan men att det handlar om pengar -  
- det är inte tråkigt att på grund av otillgänglighet inte kunna välja samma skola som sina syskon eller kompisar, eller att som förälder med funktionsnedsättning inte kunna följa sina barns skolgång,
det är inte ledsamt att inte - på grund av otillgänglighet -  kunna delta i arbetslivet, vara konsument, vara teater-/bio-/konsert-/restaurang-/café-/evenemangsbesökare, 
det är inte sorgligt att endast ha två tågavgångar att välja på, eller ingen alls, när andra har tio.
Det är fel! Det är diskriminering! Inget annat.

Jag hoppas ju och tror att även Reinfeldt kan gå bakom sitt hittills emotionella ställningstagande och komma till insikt om att det här handlar om tunga grejer.
Det handlar om konventioner,
det handlar om lagstiftning vi haft i decennier,
det handlar om att alla har rätt och ska ha möjlighet att delta i samhällslivet.

Vi har inte pratat färdigt om tillgänglighet och användbarhet och Design för alla, även om jag ibland känner mig som en gammal LP-skiva med hack i.
Så länge en självklarhet inte tas på allvar som den självklarhet den är så kommer vi fortsätta att hävda våra rättigheter. För det är precis det som det handlar om.
Rätten att delta i samhällslivet.
Rätten att vara medborgare på jämlika villkor.
Rätten att vara den man är och att räknas med.

Det handlar inte om några nya rättigheter eller några andra, speciella rättigheter än andra medborgare har. Det handlar om vad som krävs för att personer med funktionsnedsättning ska kunna tillgodogöra sig sina mänskliga rättigheter som vi precis som alla andra har.

Att planera samhället på ett sätt så inte alla kan delta är naturligtvis diskriminerande för den som ställs utanför. Att det dessutom på de flesta områden finns lagstiftning, bestämmelser, politiska mål och kunskap gör motståndet mot ett utökat diskrimineringsskydd skandalöst!

Frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering är större än sig själv!
Självklart är det viktigt att vi som individer får möjlighet att hävda vår rätt när vi utestängs, men det är inte skadestånden vi är ute efter - det är åtgärderna och undanröjandet av hinder vi vill åt.
Men det stannar inte vid det, för frågan är större än att avgränsas till just tillgänglighet och användbarhet. Den berör alla politikområden och samhällsområden. Den handlar om vilken syn Sverige ska stå för när det gäller personer med funktionsnedsättning. Den handlar om vilket ställningstagande Sverige ska ha till att vi människor är olika.

Den utestängning som pågår måste juridiskt kallas vid sitt rätta namn, nämligen diskriminering!

Frågan är dessutom större än just oss, personer med funktionsnedsättning.
Även om det är vi som konkret utsätts för diskrimineringen, så påverkar utestängningen fler: våra vänner, familjer, kollegor, studiekamrater utestängs också när de umgås med oss.
Samt, det som är nödvändigt för några är bekvämt för alla och vid något tillfälle i livet för de allra flesta faktiskt en förutsättning.

Naturligtvis finns det ett ekonomiskt perspektiv på frågan - men inte utifrån det kostnadsargument  som ständigt hålls emot förslaget.
Det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande,
sätta pris på vad allas lika värde får kosta,
sätta pris på demokrati och gradera diskriminering  utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Från DHR hävdar vi att bara det faktum att sådana åsikter framhålls i ett sammanhang som handlar om människors rätt att delta i samhällslivet gör det tydligt att ett diskrimineringsförbud mot bristande tillgänglighet krävs och att det måste införas nu!

Vår övertygelse är tvärtom att man inte kan sätta pris på en mänsklig rättighet, att man inte kan begränsa medborgarrätten för en viss grupp med hänvisning till att det skulle kosta för mycket att inkludera alla i samhällsplaneringen eller samhällsgemenskapen.

De farhågor som uttrycks för att ett utökat diskrimineringsskydd skulle orsaka orimliga kostnader bedömer vi dessutom som kraftigt överdrivna. Vi instämmer i utredaren, Hans Ytterbergs konstaterande, att till allra största delen kommer det inte handla om några nya kostnader, utan i så fall om gamla försyndelser som äntligen rättas till.

Det är klart det kommer kosta att rätta till tidigare misstag, att rätta till det som under decennier tillåtits mot gällande lagstiftning.
Men jag vill vända på det - vad kostar det inte att låta bli?
Att fortsätta sanktionera felaktigheter?
Att utestänga en stor del samhällsmedborgare från samhällslivet?
Det är inte ekonomiskt försvarbart!
Vad kostar det inte att i form särlösningar, i att tvingas göra om, i onödig ohälsa och så vidare, fortsätta utestänga?
Såg ett plakat i marschen med texten: "Arbetslinjen kräver tillgänglighet!". Just så är det.
Om vi gjort rätt i de decennier vi haft bestämmelser hade det kostat mindre nu, det blir inte billigare utan snarare dyrare för varje dag regeringen väntar!

Oavsett - en kränkt rättighet blir inte mindre diskriminerande för att den kostar att undanröja.

Fast - jag tror egentligen inte att det handlar om pengar.
Jag tror det handlar om vilja.
Det finns de som vill, både i regering och riksdag, det vet vi och de har vårt stöd. Nu är det upp till bevis för våra politiska företrädare, för våra folkvalda!
Men det finns också de som inte vill och som tar till argument om främst kostnader - en argumentation som inte håller.

Sverige har ett val,
mellan å ena sidan utestängning, kortsiktighet, avsaknad av helhetssyn, regelbrott, förlorade intäkter och ökade kostnader
eller
å andra sidan inkludering, långsiktighet, hållbarhet, innovation, design för alla, mänskliga rättigheter, investeringar för framtiden, rättvisa och kvalitet.

Det senare alternativet är definitivt det smartare!

Avslutningsvis tänker jag, (trots mina inledande ord), tillåta mig att bli lite känslosam.
Jag är arg och känner stor ilska! Hans talade här tidigare i dag om det stora svek hanteringen av hela frågan om tillgänglighet bevisar.
Samtidigt - det är häftigt att samlas så här, i kampen för lika värde och rättigheter.
Det är underbart att göra detta tillsammans just nu över hela landet.
Det är inspirerande hur kampviljan spridit sig som ringar på vattnet.
Tillsammans kan vi, det är jag fullkomligt övertygad om.

Med det lämnar jag över till bäste Jesper Odelberg, som Anna redan introducerat och som egentligen inte behöver någon presentation. Varsågod Jesper!