Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013
Läser avsnittet om arbetsmarknadspolitiken i regeringens strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken och förundras över hur man kunnat formulera ett så vagt mål som att sysselsättningen ska öka, inte med hur mycket utan enbart just öka.
Det är som jag ser det inget fel med de planerade insatserna i sig. Att göra en översyn och analysera de arbetsmarknadspolitiska insatser som finns tror jag är välbehövligt, jag instämmer till fullo i att offentlig sektor bör ta ett större ansvar för att anställa personer med funktionsnedsättning, självklart måste fler unga få jobb eller utbildning och kanske kan praktikantprogram i statliga myndigheter vara en väg att gå.
Regeringen skriver att den grundläggande utgångspunkten är att alla människors kompetens och vilja att arbeta ska tas tillvara och att de hinder som finns på arbetsmarknaden måste identifieras och undanröjas. Så långt är vi överens!
Men - jag tror att risken finns att i och med fixeringen vid stödinsatser och subventioner och undantag av olika slag bli sin egen värsta fiende mot det man egentligen säger sig vilja uppnå. Å ena sidan hänvisar man till konventionens skrivning om att staten ska verka för att personer med funktionsnedsättning ska kunna delta i arbetslivet på samma villkor som andra - just det - på samma villkor! Det är den viktiga formuleringen. Å andra sidan för man oftast fram ett budskap som uppfattas som att man som arbetsgivare, för att anställa en person med funktionsnedsättning, måste subventioneras - detta ger enligt mitt sätt att se det helt fel signaler.
Läser vidare och tycker mig se en minskad fixering vid lönebidrag och Samhall än tidigare, tolkar jag signalerna rätt eller är det mitt eget önsketänkande som spelar mig ett spratt? Man skriver att man har som huvudstrategi att ge möjlighet att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden - det är bra!
Nej, där kom det - "insaterna som Arbetsförmedlingen erbjuder personer med funktionsnedsättning har förstärkts och mer pengar har satsats på lönebidrag". Samtidigt vet vi att sysselsättningen sjunker, så något är fel i det arbete som bedrivits och som bedrivs.
Jag tror man måste vända på hela frågan. Istället för att ge intryck av att funktionsnedsättning med automatik leder till nedsatt arbetsförmåga och att det då ska subventioneras tror jag vi måste prata om den stora outnyttjade resurs som alla med funktionsnedsättning som i dag står utanför arbetsmarknaden utgör! Jag tror vi behöver kampanjer som visar på förebilder inom olika yrkeskategorier, inte den kampanj som nu planeras för att informera om vilka stödinsatser som finns.
Jag upplever att arbetsmarknadsminister Hillevi Engström har ett äkta engagemang i frågan och jag tycker det är mycket bra att den kommit upp på den politiska dagordningen på ett helt nytt sätt det senaste året!
Jag vill dock ändra retoriken och jag vill sätta som mål för strategiperioden att arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning inte ska vara högre än bland befolkningen i stort! Då ni - då skulle vi kunnat snacka målsättning - det hade varit en strategi som heter duga och den hade helt klart givit uttryck för politisk vilja!
Läs mer om mina tankar kring arbetsmarknadspolitiken i debattartikel i LO-tidningen publicerad 6 maj 2011.
Recent Comments