Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013
I förra veckans nummer av Folkpartiets tidning NU skriver jag en gästkrönika om att vi förväntar oss att de står upp för sina ställningstaganden i frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering.
Har scannat in Download Gästkrönika NU mars 2012, men lägger också in texten direkt här i bloggen:
- - -
"Räcker det inte med tjat om tillgänglighet nu? Det är väl självklart att vi ska göra så bra vi kan men alla kan inte räkna med att ta del av allt. Sverige är ju dessutom så bra ändå jämfört med många andra länder! Och så kostar det ju pengar!" Eller...? En annan beskrivning av samma samhälle är den en rullstolsanvändande vän gav för ett tag sedan, "det är som att vara på besök i en by där man inte hör hemma, trots att man är i sin egen hemstad."
Nej - vi har inte pratat färdigt om tillgänglighet ännu och det hoppas jag inte heller Folkpartiet har! Så länge en självklarhet inte tas på allvar som den självklarhet den är så kommer vi fortsätta att hävda våra rättigheter. För det är precis det som det handlar om. Rätten att delta i samhällslivet. Rätten att vara medborgare på jämlika villkor. Rätten att vara den man är och att räknas med.
Att planera samhället på ett sätt så inte alla kan delta är naturligtvis diskriminerande för den som ställs utanför. Att det dessutom på de flesta områden finns lagstiftning, bestämmelser, politiska mål och kunskap gör motståndet mot ett utökat diskrimineringsskydd ytterst skandalöst. Sverige är inte längre bäst i klassen. Vad gäller pengarna måste vi vända på det, vad kostar det inte att i form särlösningar, i att tvingas göra om, i onödig ohälsa och så vidare, fortsätta utestänga?
Torsdagen den 29 mars har det gått 496 dagar sedan remisstiden för Bortom fagert tal (DS 2010:20) gick ut. En talande titel på utredningen om hur också Sverige skulle kunna utöka diskrimineringsskyddet till att omfatta bristande tillgänglighet på fler områden än i arbetslivet och högskolan. Det heter att frågan bereds, men vi vet att det är svårt att nå enighet inom regeringen och att det är därför det dröjer.
Folkpartiet behövs i den här kampen. Ansvarig minister Erik Ullenhag har varit tydlig med sin ambition och sin vilja att driva igenom förslaget, han har gett uttryck för att han förstår att tillgänglighet är en förutsättning för ett samhälle för alla och att det handlar om rättigheter. Erik Ullenhag har också varit tydlig med att det kanske inte blir något, inte heller denna gång.
Sverige har vid upprepade tillfällen fått kritik av FN för att ha ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning utan att ha ett diskrimineringsskydd mot den utestängande och exkluderande otillgängligheten som vårt samhälle är så fullt av. En otillgänglighet som i de flesta fall inte borde funnits där eftersom vi har lagstiftning som reglerar. Lagstiftning som dock inte efterlevs. Därför konstaterade också utredaren Hans Ytterberg att det inte kommer handla om några nya kostnader att utvidga diskrimineringsskyddet. Det handlar inte om några nya rättigheter eller några andra, speciella rättigheter än andra medborgare har. Det handlar om vad som krävs för att personer med funktionsnedsättning ska kunna tillgodogöra sig sina mänskliga rättigheter som vi precis som alla andra har.
Sverige behöver ett politiskt ställningstagande om rätten till delaktighet och de krav detta ställer på allas medverkan. Vi har råd med ett utökat diskrimineringsskydd men vi har inte råd att fortsätta med den pågående medvetna utestängningen.
Det är dags att vända utvecklingen och nu är det är skarpt läge. Vi räknar med att Folkpartiet står upp för det ställningstagande som partiet vid flera tillfällen gjort i den här frågan.
Sverige har ett val, mellan utestängning, kortsiktighet, investeringar utan helhetssyn och regelbrott eller Inkludering, innovation, design för alla, långsiktighet, hållbarhet, mänskliga rättigheter och rättvisa.
Det viktiga är att vi slutar permanenta och cementera utestängning i decennier framåt genom att låta bli att göra rätt här och nu. Därför krävs en diskrimineringslagstiftning. Det har vi råd med, det vi inte har råd med är att fortsätta sticka huvudet i sanden.
- - -
Recent Comments