Kan inte låta bli, vet att jag länkat till denna utmärkta artikel av Hans von Axelsson tidigare, men den känns om möjligt ännu mer aktuell i dag 1,5 år senare, i den sörja som flödar ur vissa yttranden över Bortom fagert tal.
Läs och låt dig inspireras till att det inte är speciellt komplicerat, egentligen.
http://varldensbastanaringsliv.se/2009/06/den-manskliga-mangfalden-utmanar-oss/#more-933
För några veckor sedan medverkade jag som ”försöksperson” och paneldeltagare vid en förbundskonferens anordnad av HSO om bedömning av arbetsförmåga.
Så väl deltagare som medverkande bestod förutom av rörelsens representanter av myndighetsrepresentanter, handläggare från arbetsförmedlingen och försäkringskassan, riksdagspolitiker och forskare.
Inledningsvis fick man i mindre grupper under två pass ta del av och diskutera olika modeller som i dag används/förekommer för att mäta arbetsförmåga hos personer med funktionsnedsättning. Som försöksperson blev jag först intervjuad av en handläggare från arbetsförmedlingen, denna handläggare följde ett detaljerat frågeformulär till punkt och pricka. Under nästa försök blev jag under betydligt friare former intervjuad av en psykolog vid arbetsförmedlingen. Efter varje försök diskuterades i gruppen hur metoden upplevts. Det blev tidvis rätt heta diskussioner i grupperna, jag spelade ju en roll men hade ändå svårt att hålla känslorna borta.
I den efterföljande panelen fick vi försökspersoner jämföra de metoder vi utsatts för och jag beskrev min aversion mot att bedömas efter formulär och mallar där istället för att ses som den person man är reduceras till att vara enbart sin funktionsnedsättning. Mina medförsökspersoner tyckte dock det var så fantastisk med modeller som gör det lätt att dra slutsatser. Jag vidhöll att dessa tankegångar är så främmande för vad vi står för och hur vi vill att det skall fungera.
Därpå följde presentation av det nya regeringsuppdrag Försäkringskassan fått att ta fram ett bedömningsinstrument för arbetsförmåga. Mycket förenklat beskrevs tankegångarna som att man först går igenom den arbetssökandes kroppsliga och mentala förmågor in i minsta detalj. Därefter tittar man på vilken diagnos vederbörande har (känns som en tillbakagång med decennier). Avslutningsvis när dessa två värden sammanställs ska man få fram vilka sysselsättningar/yrken som kan vara lämpliga för vederbörande. Ja – exakt så beskrevs det, talang/intresse/utbildning förekom inte.
Jag tänker på alla fantastiska människor med olika funktionsnedsättningar och varierade yrken/sysselsättningar/talanger jag känner. Ett så fyrkantigt instrument som nu presenterades kommer aldrig släppa igenom rullstolsanvändande bönder/läkare/skådespelare, så som verkligheten gör!
Kära bloggläsare, ibland tar livet över. Ibland händer saker som gör att allt det vanliga, att rutiner och arbetssätt för en tag kullkastas och inte uppfylls, hur goda intentionerna än är.
Jag har alltså inte ägnat denna exakta månad som gått sedan jag senast bloggade med att fundera på departementsindelningen..., den har jag klar för mig och kommer återkomma till i blogginlägg inom kort.
Just nu ägnar jag mig främst åt yttrandet över Ytterbergs utredning, nästa fredag ska det vara inne. I övrigt upptas mina tankar bland annat av verksamhetsplanering och budget inför 2011.
Önskar alla en fin tisdag utan alltför mycket problem på grund av det förutspådda snökaoset!
Denna vecka (vecka 12) har vi på förbundskansliet givit benämningen Superveckan. Det utifrån alla de viktiga och avgörande förslag som regeringen nu ska presentera för beslut av riksdagen i vår.
I går överlämnades assistanspropositionen och förslaget till ny och enklare plan- och bygglag till riksdagen som planerat - läs våra första, korta, snabba sammanfattningar på dhr.se
Skrivelsen om regeringens uppföljning av handikappolitiken och förslaget till ny kollektivtrafiklag, vilka också skulle presenterats i går 23 mars, lyser dock med sin frånvaro. Jag kan inte låta bli att undra varför?
Vi väntar ju också - sedan länge och inte kopplat till denna vecka - på förslag utifrån Ytterbergs utredning om bristande tillgänglighet som diskriminering. Finns något samband till varför dessa förslag dröjer eller är det en tillfällighet att det sammanfaller?
Det skriver Johan Frostegård, professor i medicin och överläkare vid KI, på Brännpunkt i dagens SvD.
"Människor i Holland har fått aktiv dödshjälp inte till följd av svår smärta i livets slutskede, vilket nog är vad många tänker sig som en rimlig grund, utan istället till följd av psykisk sjukdom, demens, ålderdom utan sjukdom, utan att detta lett till någon egentlig, rättslig påföljd för ansvarig läkare."
Låt oss ta det som händer i Holland på allvar. Johan Frostegård berättar också att den minister som var ansvarig för legalisering av dödshjälp i Holland nu i intervjuer säger att alltihop var ett misstag.
Läs debattartikeln här.
Debatten om dödshjälp har åter blossat upp. Från DHRs sida hävdar vi istället rätten till Livshjälp och tar avstånd från aktiv dödshjälp. Tyvärr blandas aktiv och passiv dödshjälp ofta ihop i debatten.
Jag skräms av de plattityder - vilka visar på stor okunskap - som debattörerna gärna kastar ur sig som "om man inte kan klara sig själv så..." och "var och en ska i förväg bestämma hur man vill ha det om något skulle hända" och så vidare. De liv dessa, många gånger kändistyckare, så lätt avfärdar levs av många av mina vänner, kollegor, samarbetspartners och det gär mig rasande och skrämd hur lättfärdigt dessa liv avfärdas. I slutändan är detta politiska frågor som handlar om prioriteringar där alla medborgare ska ges möjlighet till ett gott liv.
Vi får inte generalisera eller förenkla resonemanget, det här är debatter och samtal som måste föras med största respekt. Det är en svår diskussion och ett svårt ämne som självklart väcker känslor hos oss alla. Rädsla för att livet faktiskt kan och med största sannolikhet kommer att, beroende på hur gamla vi blir, förändras. Rädsla för att livet ska förändras så man inte klarar det man i dag tar för givet. Att då tänka tanken att man vill ha kontroll och vara den som själv bestämmer när och hur det ska sluta kan säkert vara tröstande för många. Det förstår jag - men jag avvisar resonemanget fullständigt.
Jag har träffat personer med egna erfarenheter av att ha råkat ut för exempelvis en olycka som förändrat allt. Den första tiden har man inte sett någon möjlighet att fortsätta, man har velat dö. I dag, när man tagit sig igenom den akuta fasen, fått rehabilitering, har det stöd man behöver för att klara vardagen är man oerhört tacksam för det liv, om än förändrade, man har.
Jag har också träffat de som lever med omfattande funktionsnedsättningar som berättat om rädsla för att i sjukvården stöta på personal som ifrågasätter deras rätt till vård och som, grundat på egna uppfattningar om vilka liv som värda att rädda och att leva, inte gör sitt yttersta just för dem.
Se och lyssna till Heléna Karnström i dagens Nyhetsmorgon i TV4 där hon berättade om sin egen rädsla för att behöva vård och inte anses som värd att få det.
Läs också Martins debattinlägg om sina egna erfarenheter efter att han för tio år sedan blev totalförlamad efter en bilolycka
Hittade precis en hel del information och rapportering från Paralympics som just nu pågår i Vancouver, på Sveriges Radios hemsida.
Efter morgonens inslag i P1 Morgon har jag fått ett flertal positiva reaktioner och en som ansåg att jag skulle tagit avstånd från skönhetstävlingar generellt.
Debatten fortsätter, i morgon bitti möts jag och den norske konstnären Morten Traavik i Gomorron Sverige, SVT1 06.45. När jag vid lunchtid blev uppringd av SVT och svarade ja på förfrågan att vara med, framförde jag kravet på att kunna ta mig upp på avsatsen där soffan står utan lyft- eller putthjälp, alternativt att inslaget skulle göras i annan del av studion – nere på golvet.
Först skulle det gå bra, de hade ju haft flera där i rullstol… Men när de förstod vilka mått som gäller för att uppfylla åtminstone BBRs krav på 1:12 och jag sa nej till att använda den ramp de har som är 90 cm lång till en 30 cm hög avsats (helt galet brant!!!) blev det många turer och flera övertalningsförsök. Två gånger sa vi hej då med slutsatsen att det inte skulle bli någon medverkan i morgon eftersom jag sa nej, men researchern ringde tillbaka med nya lösningar.
Det handlar om vår trovärdighet som förbund, om min trovärdighet som person och om att alltid göra sitt bästa för att leva som man lär.
Just nu, denna måndagkväll - bygger man på SVT en ny ramp. Så – av det lär vi oss att trägen vinner och att vi aldrig ska säga ja till otillgänglighet.
I dag firar Internationella kvinnodagen 100 år. Ska man säga grattis? Egentligen är det ju sorgligt att dagen fortfarande firas, samtidigt som det är galet att frågor som rör kvinnor specifikt ska ha en särskild dag.
Jag brukar ofta, som den som läser min blogg och ledare vet, dra paralleller mellan olika gruppers frihetskamp. Jag tror nämligen vi har mycket att lära av varandra. Bland annat kan vi inom rörelsen för medborgerliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning behöva peppning i att inte ge upp.
Även om mycket återstår att göra innan samhället är jämställt har också mycket hänt. Det ger hopp för framtiden. En framtid då vi inte längre delar in människor i kön, ålder, etnicitet, funktionsnedsättning eller ej, sexuell läggning, religion o s v.
I veckan inleds Paralympics i Vancouver.
Spelens ambassadör, stadens före detta borgmästare, rullstolsanvändande Sam Sullivan, tror inte de tävlande och funktionärer med funktionsnedsättning som nu börjat anlända kommer ha några problem med att ta sig runt i Vancouver.
Bilden av hur Sam Sullivan, som dåvarande borgmästare, tog emot flaggan vid vinterspelens avslutning i Turin för fyra år sedan etsade sig fast i mitt minne, jag minns den lyckokänsla jag fick av att upptäcka att denna världsstad som skulle bli nästa Vinter-OS-stad hade som främste företrädare en person med synlig funktionsnedsättning.
Tydligen har denna den egna erfarenheten hos stadens borgmästare och därmed möjligheten att fungera som förebild fått genomslag i stadens infrastruktur. Sam berättar nämligen att han inte använt sin bil på flera år utan tar sig runt i Vancouver med de allmänna kommunikationerna och med taxi, utan större problem.
Läs mer i The Vancouver Courier
Rasmus Isaksson Förbundsordförande DHR (Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet)
Recent Comments