"- Enskilda ska inte utsättas för metoder som kränker integriteten." Det säger socialutskottets ordförande Kenneth Johansson (C) till tidningen Föräldrakraft efter kritiken som riktats mot Socialstyrelsens arbete med att ta fram metoder för bedömning av behovet av assistans, läs uttalandet på DHRs hemsida.
Vad tänker du på när du hör ordet integritetskränkning? Att din digitala kommunikation registreras?
Vad säger du då om följande scenario, att du vartannat år i ett 90-sidor tjockt dokument skall redogöra för främmande människor dina intimaste detaljer kring toalettbesök, huruvida din kost är balanserad, dina sexualvanor säkra och hur du har det med liktonar. 16 sidor ägnas åt ditt matintag - och då ingår inte själva anskaffandet eller tillagningen.
Det är inte ett skräcksenario i en Kafka-värld.
Det är precis vad Socialstyrelsen föreslår på fullt allvar.
Det är fullkomligt oacceptabelt!
Handikapp- och brukarrörelsens representanter tillkännager i dag att man lämnar samarbetet den i statliga referensgruppen.
Läs mer på DHR.se och i SHT.
När jag ser bilderna, läser reportagen och lyssnar till nyhetsrapporteringen från jordbävningsdrabbade Haiti kommer jag ofrånkomligt in på hur det måste vara att vara med om något så fruktansvärt för den som inte ser, inte hör, inte kan röra sig. Jag ser bilderna på alla som blivit amputerade och förlorat en arm eller ett ben och jag tänker på det nya liv de nu går till mötes, i ett fattigt land som är raserat och dessutom med en funktionsnedsättning de inte hade tidigare.
Vi vet att personer med funktionsnedsättningar är de som drabbas allra värst av katastrofer av detta slag. HSO, SHIA och SRF har nu tillskrivit SIDA och UD med en uppmaning att särskilt uppmärksamma detta i de svenska hjälpinsatserna.
"Om jag inte kan höra, inte se, inte röra mig, inte förstå, så har jag minimala förutsättningar att få del av de insatser som nu är på väg till alla utsatta i Haiti. Det är därför avgörande att det finns medvetna, riktade insatser till personer med funktionsnedsättningar och en observans och lyhördhet från hjälparbetarna", skriver HSOs ordförande Ingrid Burman tillsammans med ordförandena för SHIA, Roland Håkansson, och SRF, Tiina Nummi-Södergren, i ett brev till UD.
Enligt Elisabeth Langran som är jurist och tidigare jobbade på Försäkringskassan, är systemet kring den personliga assistansen rättsosäkert. När nya direktiv kom om hur de skulle bedömma personers behov av assistans kände hon att det stred mot hennes syn på människovärdet.
Lyssna på Välviljans apartheid om hur människors liv kartläggs in i minsta detalj, på ett sätt som är helt främmande och ofattbart för den som inte behöver redovisa och beräkna hur lång tid han eller hon går på toaletten eller duschar eller klär på sig.
Hör projektledare Ann Göransson Nyberg på Totalförsvarets Forskningsinstitut, rullstolsanvändare och beroende av respirator, som fick sitt beslut om assistans halverat, efter att hon vänt ut och in på sig själv och sin vardag/fritid/nattvila och trots att hon klockat allt hänvisade Försäkringskassan ändå till en schablonberäkning.
De flesta svarar nog att det varierar. Ibland flera gånger samma dag, det beror på vad jag gjort och ska göra, Tränat? Ska på middag? Duschen i simhallen på väg till jobbet är vanligtvis snabbare avklarad än en ledig söndagkväll hemma. O s v, o s v.
Men, om en myndighet ska in i ens privata och intima göromål och bedöma, klocka och tidssätta de dagliga rutinerna finns inget utrymme för variation eller när andan faller på-liv.
Dagens Välviljans apartheid handlar om just detta. Lyssna på P1 kl 13.00 i dag söndag 24 januari.
Häromdagen sa en av medarbetarna på DHR, i förbifarten när jag råkade passera ett samtal om någon som i samhällsdebatten uppfattas som gnällspik, - "även Maria uppfattas nog som en gnällspik".
Antagligen är det så. Det ligger ju i sakens natur i det uppdrag jag har. Men -usch, jag tycker verkligen illa om att vara en person som klagar, att uppfattas som en person som klagar.
Efter första avsnittet av Välviljans apartheid har en debatt pågått efter att SvDs recensent påstod att programmet "som vanligt" placerade oss i den offerroll vi säger att vi inte vill ha.
Jonas Franksson bemöter detta så jättebra i ett inlägg i sin blogg under rubriken Är du arg är du inget offer. Det är så bra skrivet att jag inte kan låta bli att citera några rader:
"...när diskminering sker dagligen och makthavare på alla nivåer är medvetna om denna diskriminering, men trots det inte gör tillräckligt för att motverka den, då övergår diskrimineringen i ett förtryck.
För att motverka förtryck så måste man agera, protestera, vägra finna sig i sakernas tillstånd och kämpa emot. När man sätter en offerstämpel i pannan på oss som gör det har man samma attityd som de i USA på 60-talet som accepterade afrikan-amerikaner så länge de sjöng och dansade, men blev irriterade och uttråkade när de framförde krav på lika rättigheter."
Läs hela inlägget här
Hur ska jag då tackla rollen som gnällspik?
Jag vill ju bara vara jag. En kvinna i 40-åråldern som älskar att skriva, prata, spela teater, diskutera, laga mat, se film, läsa böcker, umgås med vänner, klappa sina katter, uppleva livet, älskar havet.
Och - vill förändra världen till det bättre - det är min starka drivkraft i kombination med de erfarenheter har från mig själv eller människor runt omkring mig av hur det är att alltid, inte som person men utifrån en egenskap jag/vi har, ställas vid sidan och inte räknas med.
Jag älskar livet, jag älskar människor, jag älskar samtalet mellan människor om livet - så mycket att även om jag ses som en gnällspik tänker jag inte sluta berätta hur det är och hur jag tycker det borde vara.
Trevlig helg!
Nu ska jag i väg för att träffa några tjejkompisar, först något gott att dricka i en hotellobby, sedan gott indiskt att äta.
Retoriken för rättigheten att leva på samma villkor som andra har blivit allt bättre. Från den stora handikapputredningen på 80-talet, via FNs standardregler på 90-talet, följt av nationella handlingsplanen år 2000 vidare till FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som gäller i Sverige sedan ett år tillbaka.
Trots detta, trots alla tunga dokument och ställningstaganden ser vi hur politiken går åt andra hållet, vi ser hur avståndet mellan ord och handling ökar istället för att minska.
Avståndet ökar inte enbart för att retoriken flyttar fram positionerna utan framför allt för att praktiken - tolkningarna och bedömningarna av våra rättigheter och vad som krävs för att kunna leva på samma villkor - halkar efter i allt snabbare takt.
Vi ser ett hårdnande klimat där allt penningsätts och det som är förutsättningar för jämlikhet och delaktighet ses som bidrag av makten.
Det säger Björn Håkansson som i dagens SvD berättar hur det varit att växa upp med en neurosedynskada.
Det skriver i dag Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, SKLs ordförande Anders Knape och Handisams generaldirektör Carl Älfvåg i en debattartikel i GP. Artikeln finns också på regeringens hemsida.
I en trafiksäker omgivning skulle alla gångtrafikanter (rullstolsanvändare räknas också till den gruppen) korsa gator där det finns övergångsställen och använda trottoarer för att ta sig fram. Vid varje parkeringsplats för person med nedsatt rörelseförmåga skulle det finnas nedfasning så man inte behöver röra sig ute i körbanan mer än nödvändigt för att komma in i sin bil.
Men - nu ser inte verkligheten ut så och speciellt inte när det är vinter och snö.
I dag - efter ett möte i centrala Stockholm - fick jag av en medarbetare hjälp nedför trottoaren där det var som minst snö - det vill säga inte vid övergångsstället. Jag hade min bil parkerad på andra sidan gatan. Att ta mig upp för trottoaren på den sidan för att kunna använda trottoaren det 50-tal meter jag hade till bilen och sedan genom snömodden ner på gatan igen i anslutning till den var inte möjligt. Jag gjorde därför som så många gånger förr, rullade längs med de parkerade bilarna så nära och försiktigt som möjligt.
Bilarna rullade långsamt förbi på väg mot trafikljuset. Först en tutning från en av de passerande. Så stannade kön av bilar då det slog om till rött, jag kom ifatt och rullade förbi och stannade vid min bil, såg mig om för att kunna öppna dörren på vid gavel utan att överraska vare sig bilförare eller cyklist. Den tutande bilen kom ikapp och passerade på nytt - just då det borde stå klart, om det inte gjort det tidigare, att jag inte rullade på körbanan för skojs skull utan för att jag hade "ett ärende". Nu tutade han igen, blängde på mig och skakade på huvudet. Jag försökte med kroppspråk och miner förtydliga att "jag skulle ju hit, till min bil, hur menar du att jag ska göra?".
Jag har frukanstvärt svårt för människor som tutar i trafiken, som hötter med näven och blänger rent allmänt. Jag måste erkänna, jag ser ned på det beteendet. Har de som gör så aldrig själva undrat vart de ska ta vägen och därför kört sakta förbi en gatuskylt? Har de som gör så aldrig själva varit cyklist, gångtrafikant med eller utan barnvagn? Vi har - anser jag - som människor alltid ett ansvar att försöka sätta oss i den andres situation, att se saken från från andra sidan.
Jag har dessutom svårt för de som tutar på mig när jag bara försöker ta mig fram på de sätt som finns att tillgå, att lägga in min rullstol i bilen, att leva mitt liv på det sätt jag kan. Som tur är händer det inte så ofta.
Min hälsning till dig, man i 60-årsåldern i den silverfärgade VW-kombi på Kungsgatan i dag, blir: Lägg din energi och ilska på att arbeta för ett samhälle som tar mångfald som utgångspunkt för sin utformning!
Rasmus Isaksson Förbundsordförande DHR (Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet)
Recent Comments