DHR-bloggen

Torsdagsaktionen - 801 dagar

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

I dag har det gått 801 dagar sedan remisstiden gick ut för Bortom fagert tal (Ds 2010:20), 
förslaget om hur bristande tillgänglighet skulle kunna föras in i svensk diskrimineringslagstiftning fullt ut (krav på skäliga stöd och anpassningsåtgärder finns redan inom arbetslivet och högskolan). 
Förslaget om hur vi - också i Sverige - skulle börja kalla den utestängning som är vardagsmat för personer med funktionsnedsättning vid sitt rätta namn, diskriminering.

I 801 dagar har regeringen behandlat frågan, läst de till övervägande del positiva remissvar som inkommit, diskuterat mellan departementen.

Det är en lång historia som börjar likna en följetong.
En följetong som är slöseri med människor, med tid, med energi och med pengar. Det är slöseri eftersom det handlar om självklarheter.

Självklarheten att vi människor är olika.
Självklarheten att alla är lika mycket värda.
Självklarheten att det gemensamma samhälle där vi skall fungera tillsammans naturligtvis måste vara utformad för att så många som möjligt ska kunna delta.
Självklarheten att ta politisk ställning för att den lagstiftning som finns ska efterlevas och för att utöka diskrimineringsskyddet för allas rätt att vara delaktiga. 

Sedan den 1 december 2011 har vi inför varje regeringssammanträde påmint statsråden om att tiden går. Vi kallar det för Torsdagsaktionen, eftersom det är på torsdagar regeringen sammanträder. Vi har funnits på plats utanför Rosenbad för att påminna om att det nu gått en vecka till, ytterligare sju dagar, utan att regeringen kommit med något konkret förslag, utan att regeringen kunnat enas i synen på människor och på demokrati. För det är i slutänden precis det som det handlar om, människosyn och rätten att kunna delta i samhällslivet.

Så här såg det ut en torsdagsmorgon i början av januari.



(Detta är mitt tredje inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar och här kan du läsa vilka som är med.)

 

 

Rust and Bone, befriande realistisk

Av Maria Johansson, förbundsordförande för DHR 2007-2013

Plötsligt dyker det upp den ena filmen efter den andra där en huvudkaraktär har eller får en funktionsnedsättning. Så bra, äntligen! Jag hoppas detta är mer än en övergående trend. 

För några några veckor sedan såg jag den franska fantastiska En oväntad vänskap (Intouchables), en riktig feelgood-film som jag ger högsta betyg. Både skrattade och grät i biosalongen och när filmen var slut var jag alldeles varm i hjärtat.

I går var det dags för Rust and Bone (De rouille et d'os), fransk-belgisks drama där den kvinnliga huvudpersonen, spelad av Marion Cotillard, är med om en olycka som gör att hon förlorar båda underbenen.

Det här var ingen feelgood på något sätt och det tog lång stund in i den exakt två timmar långa filmen innan jag kunde släppa världen utanför biomörkret och helt uppslukas av berättelsen. Realismen och skitigheten skildrades med fantastiskt bildspråk, men hopplösheten kändes ibland nästan övermäktig.
Så inträffade det hemska som vi alla i salongen väntade på och då lossnade det. Chocken, alla känslor, hopplösheten, långsamheten - detta skildras på ett sätt som nästan kryper in under huden - blir nästan dokumentärkänsla och så verkligt. Fantastiska skådespelarprestationer. När livet, som hela tiden rullat på, åter ges utrymme hos Cotillards karaktär, är avsaknaden av fokusering på funktionsnedsättningen så oerhört befriande. Det nya livet skildras istället genom vardagliga händelser så som scenen i baren där  klumpiga män som inte klarar av att hantera sitt intresse för någon som inte är som alla andra, får mig att skratta igenkännande.  

Jag ger Rust and Bone en fyra, för skådespeleriet, för den verklighetstrogna skildringen av hur det antagligen kan vara att få sitt liv förändrat på detta sätt och för att själva funktionsnedsättningen inte står i fokus och överskuggar allt annat. Sammantaget, när jag fått landa i mina minst sagt blandade intryck och känslor, är det en film jag varmt rekommenderar.

(Detta är mitt första inlägg i bloggutmaningen #blogg100 - ett blogginlägg per dag i 100 dagar och här kan du läsa vilka som är med.)